Att inte undra, sakna och oroa sig

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-12

Sara Åkesson 22 år. Journaliststuderande, allmänt virrig, älskar musik, fotograferar i massor, lever livet, hänger på konserter, skrattar ofta, älskar att träffa nya människor, shoppoholic, Chai latte-beroende, skåning etc.

– Du är så jävla EGO och jävligt barnslig som gnäller när vännerna inte ringer dig lika ofta som till mig!

Det var en av alla meningar som jag fick upptryckt i ansiktet häromdagen, ett av alla bråk de senaste två veckorna, och så även det sista som fick bägaren att rinna över. Ett ihärdigt gnällande som pågick konstant, överallt... hela tiden. Vad jag än sa eller gjorde var det fel. Alltid var det något.

Om man har problem slänger man de inte ostraffat på någon annan, oavsett vem personen ifråga är. Bara för att man själv mår risigt betyder det inte att man har rätten att straffa andra. Våra känslomässiga handlingar spelar stor roll i pjäsen om livet. Som liten fick jag lära mig att vi alla är olika till hur vi reagerar, känner och mår, ingen är den andre lik. Men trots detta måste man även lära sig att respektera varandra och dess olikheter och försöka att inte trampa varandra på tårna.

Mina tår ömmar fortfarande, det värker i fötterna när jag tänker på hennes hårda ord. Och hon skulle vara min vän, hon som inte ens förstod hur jag fungerade trots att vi varit vänner i två hela år?

Att jag ska behöva förklara mig bara för att jag känner som jag gör. Jag värderar mina vänner lika högt som min egen familj, de är precis lika viktiga på alla sätt och vis och en stor del av mitt liv. Den enda egentliga skillnaden är att de inte är av samma kött och blod, och det är mest en väsentlig sak enligt mig. Jag tycker inte att det är några konstigheter överhuvudtaget att sakna sina nära och oroa sig varför de inte ringer. Att inte undra vore underligt i min värld.

Sara Åkesson