Loveth skulle säljas som sexslav – nu vågar hon inte möta sina barn

NYHETER

BENIN CITY.

Människohandeln frodas – i migrationens skugga.

Loveth Solomon, 25, skulle säljas till sexhandeln i Europa.

Nu vågar hon inte möta sina egna barn.

Hon hade alltid drömt om att se världen. Undrat vad som fanns bortom den dammiga bygatan i utkanten av Benin City i södra Nigeria, där hon fötts och tyckts förutbestämd att leva och dö.

Om det fanns något annat i världen än bottenlös fattigdom.

När Loveth Solomons man lämnade henne för en annan kvinna 2016 började folk i hennes närhet uppmana henne att ge sig av. Kvinnorna på marknaden, där hon sålde spagetti, sa alla samma sak:

– Åk till Europa!

Ögonblicket kom i december i fjol. Loveth Solomon tänkte att det var nu eller aldrig. Hon sålde spagettivagnen, det enda hon ägde av värde. Resten av de motsvarande 15 000 kronor som den medelålders kvinnliga människosmugglaren, som envisades med att hon skulle kalla henne “madam”, begärde sköt hennes bröder in.

De lovade också att ta hand hennes båda barn, två och fyra år, tills hon tjänat tillräckligt med pengar för att de skulle kunna skickas efter henne.

Foto: ANDREAS BARDELL
Loveth Solomon sköts i handen av banditer i öknen.

Kvinnan lovade att hon skulle vara i Italien om två veckor. Så fort hon kom fram skulle hon kunna börja betala tillbaka pengarna.

Så såg planen ut.

Den skulle visa sig vara en katastrof.

▪▪▪

Loveth Solomon sitter på trappan till “Benin Plaza”, det nedgångna hotell där hon och de andra återvändarna som kom från Libyen med det senaste planet för mindre än tjugofyra timmar sedan får bo de två första nätterna. Bygatan, där hennes barn bor, ligger bara någon mil bort.

Hon skulle kunna vara där på en kvart. Överraska barnen. Krama om dem och säga att mamma är hemma.

Men Loveth Solomon är livrädd.

Benin City är Nigerias huvudstad för människosmuggling. Det är härifrån de flesta migranter som rest till Europa de senaste tio åren kommer, liksom de flesta nigerianska prostituerade. Så många som åtta av tio kvinnor som låter sig smugglas från Nigeria till Europa har ovetande helt eller delvis fått resan “sponsrad” av människohandlare från sexindustrin, enligt Internationella migrationsorganisationen, IOM.

Foto: ANDREAS BARDELL
Migranterna får bo i två nätter på Benin Plaza, en nedgånget hotell i staden Benin City.

När de kommer fram får de veta att de är skyldiga mellan motsvarande 500 000 och 600 000 kronor. Pengar som deras människosmugglare delar med bordellmammor, hallickar och beskyddare. Och som bara kan betalas tillbaka på ett sätt – genom prostitution.

Loveth Solomon trodde att beslutet att resa var hennes eget. I själva verket var hon på väg att ledas in i samma fälla som nästan alla andra. Om hon hade kommit fram skulle hon ha fått tillbringa år som sexslav på Europas gator innan hon kunnat skicka hem några pengar.

– Jag ställde inga frågor, säger hon.

Hon ser ser på mig med ett ansikte, som tycks ha stelnat i ett veck.

– Allt skulle ju ordna sig om jag bara kom fram till Europa.

Foto: ANDREAS BARDELL
Hotellet där migranterna får bo i två nätter, som bland annat betalas av EU.

Dagen före avresan blev hon kontaktad av sin “madam”. Kvinnan ville ta henne till en juju-präst, en lokal häxdoktor som praktiserar voodoo. En traditionell folktro som lever kvar sida vid sida med kristendom i den här delen av Nigeria. Nästan alla kvinnor som utsätts för sextrafficking besöker först en juju-präst.

– Så att du inte smiter i väg i Europa, sa kvinnan.

Hon klev in i ett skjul fyllt med otäcka skulpturer. Juju-prästen plockade fram en liten sax, klippte av några tussar av hennes hår och en finger- och tånagel och stack sedan in en nål i hennes arm och pressade fram lite blod. Sedan slaktade han en kyckling, skar ut njuren och lade den i ett glas med nigeriansk gin:

– Drick!

Smaken var vidrig. Loveth kämpade för att hålla tillbaka kräkreflexerna. Juju-prästen förklarade att hon nu hade ingått en livslång pakt med kvinnan.

– Om du bryter den kommer du eller någon i din familj att dö eller drabbas av allvarlig sjukdom, sa han.

Foto: ANDREAS BARDELL
Högerhanden går inte att stänga efter skottskadan.

Hon packade en väska med lite toalettsaker och så många ombyten hon hade, eftersom “madam” berättat att det inte gick att tvätta i öknen.

Gav sig av, utan att ana vilka krafter hon skulle ställas mot.

Den första delen av resan skedde öppet, i grupp. I varje stad väntade en nigeriansk man, som slussade Loveth och de andra migranterna vidare till nästa buss.

När hon kom till Agadez, den urgamla tuaregstaden i Niger, ändrade resan karaktär. Hon låstes in ett av stadens ökända migrantgetton. Platser där kvinnor, enligt en rapport från EU:s stödkontor för asylfrågor, utsätts för systematiska våldtäkter. Loveth säger att hon skyddades av en grupp nigerianska män.

– Jag gjorde allt som de sa åt mig att göra, säger hon.

▪▪▪

Loveth Solomon hade varken flytt från krig eller politiskt förföljelse. Varje europeiskt land skulle ha gjort samma bedömning när hon kom fram, att hon saknade skäl till asyl. De skulle bara skilja sig åt i graden av verkställighet av utvisningen, i viljan att se mellan fingrarna på hennes existens.

Hon drömde om Europa, utan att veta hur oönskad hon var. Att hon samma dag som hon reste gick från att vara en människa utan betydelse i Europas ögon.

Till en del av ett problem, som måste stoppas.

Flyktingkrisen år 2015 var nära att få hela Schengensamarbetet att kollapsa. EU-politikerna pressades mellan växande invandringskritiska opinioner på hemmaplan och chockbilderna på döda flyktingar längs Medelhavets stränder, samtidigt som en ny rapport slog fast att Afrikas unga befolkning skulle dubblas till 2050.

Något behövde göras, och det var bråttom.

Under de tre år som gått har EU inlett samarbeten med en rad afrikanska länder och riktat om sina biståndsmiljarder med ett enda syfte: att stoppa migranterna långt innan de når Europas gränser.

Utan att Loveth Solomon kände till det skulle EU fungera som ett osynligt hinder på hennes resa. En mäktig kraft, som vid tre tillfällen skulle påverka hennes öde.

▪▪▪

Efter att ha varit inlåst i ett par veckor väcktes Loveth Solomon en natt av att några män bultade på plåtdörren: det var dags att ge sig av.

Snart trängdes hon med 17 andra män, kvinnor och barn på flaket till en Toyota Hilux.

Fram till för två år sedan skedde smugglingen av människor öppet här. Nio av tio migranter från Västafrika passerade Agadez på väg mot Libyen. Långa fordonskaravaner gav sig av i dagsljus utan rädsla för att stoppas.

Efter flyktingkrisen 2015 blev den tidigare bortglömda ökenstadens en plats av största strategiska vikt. Den tyska kanslern Angela Merkel reste hit och EU fattade ett beslut att pumpa in motsvarande elva miljarder kronor i Niger fram till 2020 på ett villkor – att landet stoppade migranterna.

År 2016 stiftade Niger nya lagar mot människosmuggling. Polis och militär fick order om att stoppa människosmugglarna, som snabbt gick under jorden. Flödet av migranter har sedan dess minskat kraftigt, även om uppgiften om att det skulle handla om så mycket som 80 procent har ifrågasatts.

Klart är att förändringarna har gjort resorna väsentligt längre – och betydligt farligare.

Foto: ANDREAS BARDELL
Många av de återvändande migranterna ser ingen framtid i Nigeria.

Chauffören följde spåren genom den laglösa öknen. De passerade platser där det låg döda människor. Resenärer som fallit av flaken eller dött av törst och bara lämnats kvar.

Loveth Solomon bet ihop, tänkte att vägen till lyckan måste gå genom helvetet.

Loveth Solomon bet ihop, tänkte att vägen till lyckan måste gå genom helvetet

Hon blev vän med den unga nigerianska kvinnan intill, som hette Joy och som reste med sin tvåårige son. Joy var övertygad om att det fanns knark i lasten.

– Vem ska ta hand om min son om jag dör? frågade hon skärrat.

– Jag, svarade Loveth, utan att veta var det plötsliga modet kom ifrån.

En annan jeep började förfölja dem i sanden. Det var ökenmän som virat sjalar över sina huvuden så att bara de mörka ögonen syntes. Männen höjde sina maskingevär och sköt i luften.

Loveth, Joy och alla de andra på flaket bultade på Toyotans chassi och ropade på alla språk de kunde till chauffören där framme:

– Stanna!

Men chauffören fortsatte framåt i högsta fart. Ökenmännen jagade efter. Kom upp, så att fordonen låg sida vid sida.

Riktade sina vapen mot passagerarna – och sköt.

De riktade sina vapen mot passagerarna – och sköt

Loveth Solomon kände hur det brände till. En kula hade träffat henne och slitit bort en del av högerhanden. Blodet rann.

De beväpnade männen vände tillbaka och chauffören saktade äntligen in. Först nu såg Loveth vad som hade hänt: att Joy hade träffats i magen. Hennes livlösa kropp kastades av flaket.

Resten av resan minns hon som i en dimma. Flera gånger körde fordonet fast i sanden. Törsten ökade och vattenransonerna tog slut. Men allt Loveth kände var smärtan i handen.

När de kom fram till den libyska staden Sabha var hon mer död än levande. Hur såg hur beväpnade människosmugglarna förde bort den tvåårige pojken, som förlorat sin mamma.

– Han blev människosmugglarnas egendom. Jag hade lovat att skydda honom. Men det fanns inget jag kunde göra. Absolut inget.

▪▪▪

Hon tar en paus, tittar ut på de andra männen och kvinnorna som samlats vid hotell “Benin Plazas” trappa. Återvändande migranter, som sträcker upp fingrar i luften för att visa hur många som dog på deras ökenresor.

Fyra, visar någon. Fem, en annan. Tolv, en tredje.

De är återvändarna som har förlorat allt och egentligen borde vara döda. Som har överlevt utan att förstå varför eller till vilken nytta.

Den målade reklamtexten på hotellväggen bakom dem, som lovar “exotiska cocktails” och “groovy nights”, är på väg att nötas bort.

Lukten av öl och hopplöshet brer ut sig.

Lukten av öl och hopplöshet brer ut sig.

▪▪▪

Ökensanden gjorde Loveth Solomon vansinning. Den satte sig i håret, trängde in i munnen och näsan och tog sig in under kläderna. På nätterna kröp termometern nedåt nollstrecket, det liknade inget hon tidigare upplevt.

Det är väl känt att kvinnorna betraktas som människosmugglarnas egendom under resorna genom Libyen. De systematiska övergreppen framgår av rapporter från FN och Amnesty. Ändå är de svåra att sätta ord på.

Loveth Solomon skrapar med foten i gruset, så att en ödla kilar i väg mot soporna som slängts bland de vildväxande bananplantorna.

– Det hände saker som jag inte kan tala om, säger hon.

Under färden till Tripoli låg hon tätt packad intill de andra migranterna på ett lastbilsflak. Smugglarna hade virat presenningen, som skulle gömma den mänskliga lasten från andra banditer som kunde tänkas vilja stjäla den, så hårt att det var svårt att andas.

I den libyska huvudstaden väntade ännu ett hus, med låsta dörrar. Ännu en period av väntan. Och så – plötsligt – bultandet i natten.

– Dags att ge sig av!

Himlen var full av stjärnor. Vågorna slog in. Loveth Solomon kunde inte simma och hade aldrig tidigare sett havet. Det var mer skrämmande än hon anat, tycktes sakna både början och slut och liknade verkligen inte den “gränsflod till Europa”, som hennes “madam” hade talat om hemma i Nigeria.

– Jag ville vända. Men männen hade vapen och jag var rädd för att de skulle skjuta mig eller knuffa ut mig i vattnet om jag vägrade.

Färden gick över en svart, guppig sjö. Efter några timmar hörde de ett surrande motorljud högt ovanför migranternas gummibåt. De tittade upp, såg strålkastarna från en italiensk helikopter. Ljuset från Europa.

– Här! Rädda oss!

Loveth skrek i kapp med de andra passagerarna.

Helikoptern cirkulerade över dem i några minuter och försvann sedan. Hon tänkte att den helt säkert måste ha kallat på en räddningsbåt.

Migranterna väntade på platsen, guppade runt. Minuterna blev timmar. Men ljusen från Europa kom inte tillbaka. Båten som till sist skulle rädda dem kom från samma håll som de själva. Det var den libyska kustbevakningen.

Foto: ANDREAS BARDELL
Hotellet där migranterna får bo är nergånget.

Trots att Libyen befinner sig i inbördeskrig och två regeringar strider mot varandra har EU och Italien avsatt motsvarande tre miljarder kronor för att träna och utrusta den libyska kustbevakningen. Och medan ett italienskt fartyg innebär räddning till en hamn på Sicilien eller det italienska fastlandet betyder ett libyskt fartyg lika säkert en enkel biljett söderut. Till den kontinent Loveth Solomon trodde sig ha lämnat för alltid.

Det var andra gången EU, en politisk union hon inte ens kände till, på ett avgörande sätt påverkade hennes öde.

▪▪▪

Loveth Solomon togs till ett särskilt migrantfängelse utanför Tripoli. En plats ökänd för sina usla förhållanden, med brist på mat och rent vatten. Efter ett par veckor kom en grupp från IOM till fängelset. De erbjöd henne gratis flygbiljett och motsvarande 700 kronor i handen om hon gick med på att återvända till Nigeria.

Loveth tackade ja.

Det var tredje, och sista, gången EU – som till stor del bekostar återvändarprojektet – grep in i hennes liv.

▪▪▪

Efter att ha landat i jättestaden Lagos bussades hon hit. Högerhanden går inte längre att sluta efter skottskadan. Hon har en gratisnatt kvar på hotellet, sedan måste hon ge sig av. Vart har hon ingen aning om.

Åttatusen migranter har återvänt från Libyen till Nigeria med IOM:s flyg sedan december. Men fortfarande uppskattas bortåt en miljon afrikanska migranter finnas kvar i landet. Återvändandet ska accelereras.

Det finns de som fruktar våldsamma upplopp, till och med krig, om alla skulle komma hem. För ett och ett halvt år sedan skakades Mali av protester när landets regering var på väg att teckna ett återvändaravtal med EU.

Framför tv-kamerorna har överlevarna på “Benin Plaza” sagt det som såväl europeiska som nigerianska myndigheter vill höra, att de ångrar sig och varnar andra för att åka.

Nu drar de oss åt sidan och vädjar, en efter en, med låga röster:

– Ta med oss härifrån!

Utanför hotellets grindar väntar människosmugglarna med sina löften.

Det är möjligt att EU:s strategi lyckas. Att den centrala rutten mellan Libyen och Italien stängs, precis som den östliga rutten mellan Turkiet och Grekland. Men oroande tecken hörs redan om en tredubbling av migranter över den västliga rutten, från Marocko till Spanien.

Så länge pengarna finns brukar smugglarna hitta nya vägar.

Loveth Solomon tänker på de båda barnen, som bor hos hennes bröder, en kvarts bilresa bort. Hon försöker att inte lyssna på hjärtat, som bultar.

Bröderna sålde det lilla de ägde för att hon skulle kunna resa. Kanske har de tagit stora lån. Hur kommer de att reagera när hon står tomhänt utanför deras dörr? Kommer de att kasta barnen på henne och köra ut dem alla tre?

– Vi har ingenstans att ta vägen. Jag kan inte ta hand om dem.

Hon pressar tillbaka all sin skuld och längtan.

Anstränger sig så hårt så att vecket i pannan blir ännu djupare.

▪▪▪

Nästa dag är Loveth Solomon försvunnen. Vi tar hjälp av andra migranter för att försöka spåra henne. Åker kors och tvärs genom Benin City.

Efter några timmar får vi höra att hon åkt till jättestaden Lagos tillsammans med en grupp andra migranter, för att ansluta sig till en väckelsekyrka som påstås utlova “fantastiska mirakel”.

Vi blir stående i en korsning, utan att riktigt veta vart vi ska ta vägen.

Reklamtavlorna för nya mobiltelefoner, kök och tv-apparater – all bekvämlighet och lyx som pengar kan köpa – skriker ner mot de fattiga människorna på gatan. Från ett tidningsställ blickar några av västvärldens ledare ut: Angela Merkel och Emmanuel Macron.

En åttaårig flicka som bär sin lillasyster på ryggen sträcker fram handen för att tigga. Snart är fler barn där.

– Europa! ropar de. Europa!

Foto: ANDREAS BARDELL
När Aftonbladet träffar Loveth Solomon några dagar senare har hon fortfarande inte träffat sin familj.

En eftermiddag några dagar senare ringer telefonen. Det är Loveth. Det visar sig att hon ångrade sig, och bestämde sig för att att stanna kvar i Benin City.

Hon berättar att hon efter att ha kastats ut från hotellet gick i över en timme, tills hon kom till marknaden där hon brukade jobba. Kvinnorna, som övertalat henne att åka, mötte henne med glädjeskrik.

– De tackade gud för att jag inte hade dött. Och vet du? När de sa så kände jag mig lycklig. Jag kunde ju ha dött i öknen.

Jag ser på henne. Vecket i ansiktet är borta. För en kort stund är ansiktet slätt och oförstört, som om hon hade tryckt på en knapp som utplånat allt som hänt.

De tackade gud för att jag inte hade dött.

Tills vidare får hon bo hos sin bästa kompis. Loveth Solomon har bestämt sig för att använda de 700 kronorna hon fick i återvändarbidrag till att köpa tillbaka marknadskärran och börja sälja spagetti igen.

Hon tänker spara i veckor eller månader, så länge det krävs för att betala förskottet till ett litet hyresrum någonstans.

– Sedan åker jag och hämtar barnen.

Hon trycker in de svarta hörlurarna i telefonen, som hon fått låna av kompisen. Fyller öronen med de nigerianska poplåtar hon saknat mest under resan.

Allt medan solen sänker sig över de dammiga bygatorna, över hela den fattiga värld hon ville lämna, men där hon tycks förutbestämd att leva och dö.

Härifrån kommer kvotflyktingarna till Sverige 2018 00:45
ARTIKELN HANDLAR OM