TROTSAR TERRORN

avJohanne Hildebrandt

Vallokalen i ödebyn Kalcha står öppen – för de som vågar rösta

”DET KOMMER INTE BLI PROBLEM” Valdagen till ära har byn Kalchas skola fått bli vallokal och det är hit man hoppas att byns invånare kommer att gå för att lägga sina röster i presidentvalet. Men de som kommer hit gör det med livet som insats. Talibanerna har hotat med att släppa lös självmordsbombare, men polischefen Aqajan är ändå hoppfull. ”Vi har folk utposterade vid vallokaler över hela distriktet”, säger han.

Är vi i krig – eller? Svaret är ja, skrev Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i söndags.

Ska vi stanna kvar? Det är en diskussion som rymmer många olika åsikter.

I dag, på själva valdagen i Afghanistan, besöker Aftonbladets Johanne Hildebrandt och Magnus Wennman en vallokal i Kalcha.

STÖDJER POLISEN Det svenska teamet åker runt på dåliga bergsvägar och stöttar afghansk polis och armé inför valet i dag. Svenskarna är egentligen på väg till en annan by, men teamets chef Jimmy och de andra stannar till i Kalcha för att visa poliserna på plats att de inte är ensamma.

KALCHA. Den historiska valdagen i Afghanistan är här.

Polischefen Aqajan är en av alla som ska se till att valet i dag kan genomföras.

Han står utanför den skola i Kalcha dit förhoppningsvis traktens befolkning kommer att våga gå och rösta.

– De har hotat folk i byarna med att klippa av dem fingrarna om de går och röstar, säger han.

Polischefen pratar förstås om talibanerna.

Vallokalen i Kalcha ligger mitt i ingenstans. Och då menar jag verkligen timmar av dammigt skumpande på eländiga vägar genom en stenöken ingenstans.

Byn består av lerhus så enkla att det är som att förflyttas tusentals år tillbaks i tiden. Barn i färgglada kläder vinkar glatt, två män manar på en trilskande åsna och runt omkring sträcker sig bergskedjan Hindu Kusch mjukt mot horisonten.

Det är bara några timmar kvar till valdagen, talibanerna har hotat att släppa lös självmordsbombare för att skrämma bort folk från valurnorna.

– Moralen var låg, men nu har vi folk utposterade vid vallokaler över hela distriktet och röstlådorna håller på att tas fram, säger Aqajan.

Stämningen är självklart ganska spänd, även i svenskarnas område i norr som anses vara bland det lugnaste i landet. Utländska hjälparbetare lämnar inte sina kontor dagarna runt valet. Vår chaufför är livrädd för att vi har släpat med honom och hans bil ut hit, 10–15 mil utanför trygga Mazar-e-Sharif.

Någon som däremot inte är det minsta bekymrad är polischefen.

– Vi är hundra procent redo. Jag tror inte att det kommer bli några problem, folk kommer våga att rösta, säger han energiskt, trots att han snott runt mellan distriktets vallokaler hela dagen, och kommer fortsätta göra det hela natten.

– Hur mycket folk är utposterade? frågar Marc, en av de svenska soldater som vi följt med ut till denna ensliga plats.

– Drygt 40 soldater och 20 polismän, säger polischef Aqajan.

De diskuterar kort hur armén är utposterad och hur stämningen är. Svenskarna är bara här på ett kort besök, de har stannat till för visa att poliserna inte är ensamma. De svenska soldaterna i Mot-teamet, mobile observation team, är egentligen på väg till en by flera timmar härifrån där de ska möta upp den afghanska armén för att understödja dem i en by där det tidigare varit oroligheter.

– Säkerhet är vår huvuduppgift, säger Jimmy, som är teamets chef.

I praktiken innebär det att de harvar runt på dåliga vägar i bergen och pratar med folk, men framför allt stöttar de afghansk polis och armé så att de får vad de behöver för att kunna hålla ordning.

– Folk här vet vilka vi svenskar är och vi kan sända ett jättetack till Svenska afghankommittén som banat väg för det, säger Jimmy.

Ofta tillbringar de natten i tält på landsbygden. Och ja, de kör galtar, den tyngre bepansrade bilen som svenskarna utrustats med.

– Det är bra eftersom det ger mer säkerhet men är dåligt eftersom det är svårt att få kontakt, rutorna kan inte vevas ned, men vi får helt enkelt bara stanna och gå ut oftare, säger Jimmy.

Han är öppen och avslappnad men ser ganska trött ut efter tjugo dagars oavbrutet arbete. Det är mycket jobb inför valet.

I förra veckan deltog Jimmy och hans soldater i en stor offensiv för att backa upp den afghanska armén när de jagade bort några kriminella i den sydvästra delen av svenskarnas område.

– De svensk/finska trupperna hamnade i strid med kriminella, där var några små sammanstötningar. Till slut bestämde afghanska armén att de skulle få tag på dem innan valet så att de inte skulle kunna störa det, berättar Jimmy.

Ett tjugotal svenskar, de flesta från Arvidsjaurs jägarregemente, följde därför efter i kölvattnet på det afghanska kompaniet när de gick in i byn.

– Första dagen sköt de på långt håll för att vinna tid och lägga ut tre minor, en kille i 15–16-årsåldern visade afghanska arméns fotpatrull var de grävt ned en stridsvagnsmina.

Andra dagen var det småstrider på morgonen och polisen gick in i byn.

– Men då var de inte kvar utan hade stuckit, säger Jimmy.

Han och hans team gick in i byn tredje dagen för att hjälpa till att söka efter material. I fyra av husen hittas delar av improviserade vägbomber, kulsprutor och mycket ammunition.

– Det är den största operation jag har varit med om, förklarar Jimmy lugnt.

Han säger att han inte var rädd, han är mer orolig för att något ska hända i vardagen. I förrgår fick han reda på att de passerat en vägbomb utan att den exploderade.

– Helt klart tror många att det är farligare än vad det är här. Men det är inte riskfritt, säger han.

Johanne Hildebrandt och Magnus Wennman.

Vi tar farväl och Mot-teamet kör i väg mot de avlägsna bergen med en plym av damm efter sig. Polischefen eskorterar oss tillbaka till stora vägen, chauffören drar en lättnadens suck när vi når asfalten.

Själv tänker jag på dem som riskerar sina liv för att få lägga sin röst i presidentvalet. Den demokrati som vi tar för givet där hemma är sannerligen både dyrbar och svår att uppnå.