"Det värsta är att inte kunna flirta"

NYHETER

Täppas Fogelberg om sin blindhet, människors "snällhet" och jobbet som relationsguru

Han sögs ner i ett tomt, djupt hål och rymde sedan med en storbystad 27-åring.

-Inte så långt, bara till sovrummet.Och inte så länge, någon månad bara.

Det var vad som hände när Täppas Fogelberg insåg att han var blind.

Oåterkalleligen och för alltid.

Foto: ”POLLETTEN RAMLADE NER” Så beskriver Täppas Fogelberg att han en dag för cirka nio år sedan accepterade att han blivit blind. Det hade tagit honom 15 långa år av ”en hel del starköl, en hel del stesolid, många tårar, mycket smärta, mycket prat, många besök hos både bra och dåliga psykologer” för att nå dit.

-Det var väl lite häftigt att snubbla in på barerna med en ung, snygg tjej bredvid sig.

Det är omkring nio år sedan "polletten ramlade ner", det går inte att säga exakt, då han accepterade att han var och är blind. Att det inte går att ändra på det. Hans ögonsjukdom heter Retinitis pigmentosa och mörkerblind var han redan som barn.

Täppas Fogelberg fick diagnosen när han var 30 år och det tog 15 år att acceptera sjukdomen.

Förre socialministern Bengt Lindqvist lider av samma sjukdom, liksom en av Usama bin Ladins bröder. Sjukdomen yttrar sig på så vis att synfältet blir mindre och mindre och mindre. Till slut är det bara en liten, liten fläck kvar.

Bengt Lindqvist har berättat att hans sista synminne är en kvinnas vackra, röda mungipa.

-Jag har inget sådant direkt minne. Jag minns ögonkast ut över kustlinjen från den cypriotiska by där vi varit flera gånger.

Du säger, att du nu fullt ut har accepterat din blindhet. Kan man verkligen göra det?

-Ja, jag påstår det. Det har inte varit en lätt procedur. Den tog många år, det gick åt en hel del starköl, en hel del stesolid, många tårar, mycket smärta, mycket prat, många besök hos både bra och dåliga psykologer.Det tog väldigt mycket kraft.

Varför föll polletten ner?

-Det vet jag inte, men det var väl så ordentligt bearbetat, till slut. Jag insåg att det inte skulle hoppa ut någon Kasper ur garderoben och säga, att allt bara var på skoj och att jag skulle se igen.

Vad är värst med att vara blind?

-Att man inte kan flirta. Att man inte ser spontana, eller snabba, ögonkast. Jag är allvarlig när jag säger det. Mötet med människor blir alltså annorlunda, svårare. Jag har en son, Kurt, 6 år. Honom har jag aldrig sett. Det kan vara litet roligt också, som när jag träffade en tjejkompis på krogen. Hon var rätt packad och tyckte absolut att jag skulle känna på hennes bröst. Och sedan på väninnornas. Och jämföra. Och tala om vilka som kändes bäst. Det blev väldigt fnittrigt.

Praktiskt då?

-En del praktiska svårigheter, naturligtvis. Men efter det att jag accepterade min synskada har det blivit lättare att ta det också. Jag har 46 steg från Kåkbrinken till min port där jag bor. Ringer mobiltelefonen vid steg 23 måste jag stanna, komma ihåg steg 23, stå still och prata färdigt, sedan fortsätta på steg 24. Det är samma sak vid vår gård i Hälsingland. Där är jag orienterad.

Jobbet?

-Till datorn har jag ett pratprogram. Datorn kan läsa upp hela stycken eller ord för ord när jag skriver. Det gör att jag kan jobba mer eller mindre obehindrat. Jag har också en skanner som kan läsa upp brev för mig.

För tio år sedan skrev Täppas Fogelberg en bok som heter "Blindstyre. En snubblares berättelse". Då var han inte blind men på väg att bli det. I den boken är han ledsen, arg, trött på alla människors ständiga frågor om hans syn, besvärad av sitt kändisskap, sur och på dåligt humör, grälsjuk, och ibland litet humoristisk.

-I dag är jag en betydligt mognare människa, tror jag. I vart fall inte så känslig. Folk får fråga och jag ger fan i att jag är en kändis som snubblar. Jag kan också be om hjälp, låta mig hjälpas. Jag skiter i att jag behöver hjälp. Det kunde jag inte för tio år sedan.

Då ville du inte använda den vita blindkäppen. I dag?

-Använder jag den jämt. Min fru har talat om för mig att det är sexigt med vit käpp. Det är integritet. Det är sexigt att vara chef över sitt eget liv och det är jag med käppen. Alltså är jag sexig.

Du är händig och gillar att göra saker, snickra. Hur går det i dag?

-Jag har börjat att göra bronsfigurer. Jag gör dem först i en sorts syntetisk lera, sedan gör en kompis formarna och sedan gjuter jag. Det är väldigt roligt och väldigt nödvändigt att få jobba med händerna. Hade jag haft mer tid, eller varit mer tålmodig, kanske jag kunde snickra. Jag älskade att skrota i snickarboden förr i världen och blev vansinnig när jag inte längre kunde göra ett enkelt myggnätsfönster. Jag kastade grejerna omkring mig.

Har du lärt dig blindskrift?

-Nej, jag har inte gjort det. Jag gick en kurs för ett år sedan och nu kanske jag kan alfabetet men jag läser inte blindskrift. Det känns inte nödvändigt. Jag tänkte då att jag skulle kunna märka upp burkar i köket. Konservburkar är väldigt lika i formen men kan innehålla vad fan som helst.

Ska en blind tiggare får mer pengar än en seende tiggare?

-Nej, det tycker jag inte. Det är inte mer synd om en blind som måste tigga.Jag var på van Gogh-museet i Amsterdam för några år sedan. Där blev jag bestulen av en ficktjuv. Min dotter var med och vi gick till polisen och anmälde det. När polisen fick klart för sig att jag var blind blev han våldsamt upprörd. Han tyckte att det var för djävligt, att någon kunde stjäla från en synskadad. Jag tyckte inte det. Jag var upprörd över att ha blivit bestulen.

Ska inte människor vara lite

snälla mot dig?

-Nej, varför det, egentligen? För att jag inte kan se? Möjligtvis så snäll att jag får ha en hand på din axel när vi går, att du talar om hinder, visst. På min mammas begravning frågade prästen om jag inte sörjde över att jag inte kunde se alla vackra blommor. För tio år sedan hade jag hällt kaffet över honom. Nu svarade jag inte, men det är en sådan där förment godhet som jag inte tycker om.

Är det inte lätt att man blir en fullblodsegoist när man blir handikappad?

-Det är det säkert. "Titta, jag är handikappad alltså är det synd om mig", säger nog många. Det är ingen värdig hållning. Jag tyckte länge synd om mig själv, att jag skulle drabbas i mitt enda, korta liv. Så tycker jag helt enkelt inte längre. Jag tycker att det är jätteroligt att den blinde engelske inrikesministern David Blunkett ställer till det, har älskarinnor och gör skandal. Hans blindhund lär ha spytt på mattan i Buckingham Palace. Det är skoj. Tyvärr avgick han.

Vad är det vackraste du minns?

-Himlen. Olika ljus över himlen.

Och det fulaste?

-Något självgott, bittert ansikte. Jag har inget namn, ingen speciell person, som jag tänker på men jag kommer ihåg att man såg sådana ibland. Det är sådana människor jag tycker sämst om.

När du drömmer, ser du "gamla" bilder då?

-Ja. Man drömmer ju i bilder och jag har ju inga nya. Jag vet ju till exempel inte hur nya bilar ser ut. Men människor som varit blinda hela livet drömmer ju också. Förnimmelser, dofter, man kan ju även som seende drömma om det man aldrig sett.

Vilket är det största samhällsproblemet i dag?

-De ökande klassklyftorna, fattigdomen. Min son Kurtan, 6 år, frågar mig varför det ligger en man och sover på det kalla golvet i tunnelbanan. Vad ska jag svara på det? Hur ska jag förklara så att han, och andra, förstår att fattigdomen i Sverige drabbar allt fler och fler?

Är ditt minne bättre eller sämre nu?

-Sämre, därför att jag håller på att bli gammal. Däremot tror jag att min känsel och hörsel har blivit effektivare.

Du är relationsguru i tv:s "Go"kväll". Kan man vara det när man är inne på sitt tredje äktenskap?

-Ja, absolut. Jag har ju förhoppningsvis lärt mig ett och annat under resan. Sedan har jag ju den här unika erfarenheten med ögonsjukdomen och hur en sjukdom, handikapp, livskris, kan dra ner en människa i djup förtvivlan. Hur man kommer upp ur ett sådant svart hål.

Kan en blind vara berusad?

-Ja, visst, det är inga problem. Det kan vara lika kul. Jag har själv dragit ner på mitt drickande men det har nog ingenting med min synskada att göra. Eller att det var för mycket förut. Behovet är inte det samma.

- För inte så länge sedan snubblade jag på en väska på väg till restaurangvagnen på ett tåg. På väg tillbaka snubblade jag på samma väska och fräste till om att det inte var så bra med väskor i mittgången. Då svarade en äldre dam: "Dra igen kakhacken." Förr hade det inneburit sex stora pilsner och en massa självömkan. Nu flinade jag bara.

Per-Iwar Sohlström