Adoptionsfamiljer: "Vill inte förlora vårt barn"

Av: TT

Publicerad:
1 av 3 | Foto: Erik Abel/TT
Tvååriga Noel Siljetun, som adopterades till Sverige mitt under pandemin, leker hemma i trädgården i Vännäs med mamma Susanna, pappa Claes och storasyster Livia.

Pandemin har slagit år av adoptionsplanering i spillror för flera svenska par.

– När det var som värst tänkte jag, vi kanske aldrig kommer dit? säger Susanna Siljetun, som nu är hemkommen från Taiwan med sin son.

En adoptionsprocess kan i bästa fall vara personlig, omvälvande och i slutändan fantastisk. Under rådande pandemi riskerar den dock att bli tumultartad, uppslitande och utmattande.

– Vi fick besked i december förra året, åtta månader senare kunde vår son komma hem, säger Susanna Siljetun.

Hon berättar hur hon och hennes man, som adopterat tidigare, fick beskedet i december att de matchas med sin son. Kort därefter slog coronapandemin sönder den tänkta planen.

– I slutet av maj fick vi besked om att det gick att få specialvisum, men att vi skulle behöva sitta i karantän i olika rum i 14 dagar. Då beslutade vi att jag skulle åka själv och min man stanna hemma med familjen.

Ganska mycket tårar

Men när resväskorna väl var packade och biljetterna bokade så satte en förkylning stopp. Allting sköts på framtiden och juli blev ny avfärdsmånad.

– Jag gjorde coronatest och det var negativt, men det sista, precis innan jag skulle åka var positivt, utan att jag hade symtom. Så då isolerade vi oss här hemma.

Först i augusti, efter det att ett nytt test inte påvisade någon covid-19, var det grönt ljust för inresa till Taiwan.

– Det var såklart oerhört påfrestande. När jag landade kom ganska mycket tårar, är jag verkligen här? tänkte jag.

Efter rumskarantän i två veckor berättar Susanna Siljetun hur hon till slut kunde hämta sin son och kort därefter vända hem till Sverige.

– Det har varit så många osäkerhetsfaktorer, mest påfrestande är nog att vi inte har kunnat göra den här resan som familj. Men också tiden, att det känts som att vi inte kunnat få våran son, säger hon.

"Största rädslan"

TT har även pratat med ett par som befinner sig i karantän i Taiwan just nu, och som vill vara anonyma.

– Vi är här, mitt i den juridiska processen. Den ekonomiska effekten av covid har varit rejäl. Vi räknar med 70 000 kronor i extrakostnader enbart på grund av det.

Paret påpekar att de aldrig övervägt att avbryta adoptionsprocessen med anledning av coronasituationen.

– Men det är klart att det påverkar allting. Den största rädslan är ju att någon av oss blir sjuk, vad skulle hända då?

De beskriver situationen som en "jättelång längtan" och att de ännu inte vet exakt hur lång tid allting kommer att ta.

– Den extra merkostnaden är ju inte relevant, men samtidigt är den ju det. Vi känner oss nog lite bortglömda av politikerna. Var finns stödet? Vi har inte förlorat våra jobb men vi vill inte förlora vårt barn.

"Förbannad"

Att ett ökat politiskt, och ekonomiskt, stöd skulle underlätta i en ansträngd situation håller Samir Drincic med om. Han är nyss hemkommen från Sydkorea med sin son.

– Jag och frun har adopterat tidigare. Och även om vi har det tryggt ekonomiskt så tänker jag på de som inte har det så bra ställt som oss. Hur påverkas de av allt det här?

Drincic berättar att han under adoptionsprocessen i våras inte vågade åka iväg förrän han testat negativt för covid-19.

– Men just då kunde man inte testa sig, jag måste ringt till minst 50-60 vårdcentraler och frågat om jag kunde testa mig. I efterhand blir jag förbannad på mitt eget land för att det inte gick att lösa.

Han säger att han "inte ens vill tänka på" vad situationen kan innebära för de med en stram ekonomisk situation.

– Många kommer hamna i ekonomiskt trubbel, det tror jag. Jag tycker att staten kan hjälpa till där.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN