”Det känns som ett krig, där jag är på naturens sida”

JERKER IVARSSON

Runt om i Sverige växer konflikterna i klimat­omställningens spår.
Minskade utsläpp ställs mot förstörd natur.

Hur långt är vi beredda att gå 
– för att rädda klimatet?

KLIMATSTRIDEN #3

”Det känns som ett krig, där jag är på naturens sida”

av Staffan Lindberg och Jerker Ivarsson

Jerker Ivarsson
Londonbon Alexander Pohl lämnade bankkarriären – för att leva ett enkelt liv med familjen nära naturen.
Nu leder han motståndet mot vindkraft i Jämtland.

Det fårade ansiktet är kantigt, som på ett gammalt flygaress.

Munnen pustar ut köldrök.

Mannen framför oss heter Hans-Erik Flodin och är en pionjär inom svensk vindkraft. Enligt egen uppgift ligger 76-åringen bakom åtminstone ett hundratal kraftverk. En stor del belägna här, i det glesbefolkade gränslandet mellan Jämtland och Ångermanland.

Det händer att Härnösandsbon går under namnet ”Vind-hussen”, en oblyg blinkning till ”Vild-hussen”, 1700-talsmannen som i sina försök att skapa en flottningsled tömde Ragundasjön och skapade Döda fallet, ännu tvåhundra år senare ett oläkt sår i landskapet.

– Det stör mig inte. Jag har kallats för värre saker på Facebook. Som ”Norrlands största miljöförstörare”, säger han.

Vi har stämt träff vid infarten till det senaste miljardprojektet, Björkvattnet. Trettiotre nya kraftverk håller på att resas.

Hans-Erik Flodin är den givna utgångspunkten för den som vill skriva om vindkraft i mellersta Norrland. Hans kontaktnät med lokala politiker och markägare är minst sagt välutvecklat. Den tidigare militären har fått syftet med reportaget tydligt beskrivet och är införstådd med att det ska tas bilder.

Men när fotografen höjer kameran börjar han tveka.

– Hur tänker ni egentligen vinkla det här …?

Det är bråttom nu.

Om vi ska kunna undgå klimatförändringarnas värsta följder måste världen ställa om.

År 2030 ska Sveriges utsläpp av växthusgaser ha minskat med 60 procent. Femton år senare ska nettoutsläppet vara nere på noll. Under samma period kommer behovet av el att öka kraftigt, när den svenska industrin och transportsektorn ska bli fossilfri.

Det är här vindkraften kommer in. Det förnybara energislaget bedöms vara helt avgörande för att vi ska kunna nå våra klimatmål.

Vind står i dag för runt 17 procent av elproduktion i Sverige, en siffra som behöver öka rejält.

Det kräver att masterna blir fler. Och högre.

För tjugo år sedan var snitthöjden åttio meter. I dag planeras parker med trehundra meter höga master, som Eiffeltorn utslängda över svensk landsbygd.

Gränslandet mellan kommunerna Ragunda, Sollefteå och Strömsund tillhör de mest vindkrafttäta i Sverige.

Jerker Ivarsson

Vi trotsar de tjugofem minusgraderna. Går upp på en höjd och blickar ut.

Vyn kunde vara hämtad ur en reklambroschyr för den gröna omställningen.

Snurrande rotorblad åt alla håll. Och längre ner i dalen, nya kraftverk som håller på att resas mot den gnistrande vinterhimlen.

Vi spänner öronen. Hör ett dovt brummande, det vindentreprenörerna menar är ljudet av framtiden.

Det var när han på 1970-talet drev en av Sveriges första vindsurfingskolor som Hans-Erik Flodin förstod vindens kraft. Den första tiden gjorde han det mesta själv, projekterade och klättrade upp i masterna.

Under senare år har affärsmodellen kretsat kring att tillsammans med partners initiera projekt, undanröja hindren och sälja de färdiga byggrättigheterna. Björkvattnet såldes i fjol till en investeringsfond förvaltad av det franska investmentbolaget Infravia, en på många sätt typisk köpare.

Men ”Vind-hussen” hävdar att de goda tiderna är förbi. Motståndet växer i byar där ingen tidigare satt sig på tvären. Folk sprider osakligheter och rena påhopp i sociala medier.

– Jag känner att jag gör miljönytta och visst, man tjänar kosing också. Men ärligt talat vet jag inte hur länge till jag orkar…

Han avbryter sig mitt i meningen. Rösten fylls åter av misstänksamhet.

Vilka fler personer tänker vi intervjua?

Likt en sjukdom sprider sig något i Sveriges landsbygd.

Något som delar in människorna i vinnare och förlorare. Något som skär djupa sår i grannskapen.

Något som får forna vänner att säga upp bekantskapen och grannar att sluta prata med varandra.

(Informationstext för Facebook­gruppen ”Vindkraft är landsbygdsförräderi.”)

Vindkraft har på bara något årtionde gått ifrån att vara ett alternativ för miljövänner och kritiker av det rådande energisystemet – till att bli själva systemet. Det är hit storbolagens blickar riktas och det är hit miljard­investeringarna styrs.

Vindkraften har vunnit framtidsslaget och blivit normen.

Så varför växer motståndet?

33 master håller på att resas i Björkvattnet.

JERKER IVARSSON

Termometern kryper ner till tjugosju grader. Hans-Erik Flodin ser bister ut. Den senaste timmen har han tagit oss på en färd genom ett ödeland av snötyngda granar. Nu står vi vid vägskälet till den nya kraftparken Björkvattnet. ”Vind-hussen” säger att det utlovade besöket på bygget är inställt.

– Av coronaskäl.

Han förklarar att han tänker avbryta intervjun här och nu om vi inte redogör för vilka ytterligare personer vi planerar att intervjua. Och låter oss förstå att det finns en person han under inga förutsättningar kan gå med på att figurera i samma text som.

Engelsmannen.

Den amerikanska nyhetssajten Bloomberg pekar ut Sverige som Europas Texas för vindenergi. Tillstånd uppges vara lätta att få och motståndet litet.

Det räcker att göra en Facebook-sökning för att en annan bild ska träda fram. De kritiska grupperna är många:

Motvind Sverige

Vi som vägrar att bo granne med vindkraftparker

Vindkraft & Ohälsa

Husen klamrar sig fast på den flacka sluttningen, som om de fruktade att glida ut över kanten och försvinna.

Borgvattnet. Spökbyn.

Man skulle kunna tro att det är befolkningskurvan, de 300 människorna i mitten av förra århundradet som i dag blivit 40, som gett upphov till smeknamnet – och inte den hemsökta prästgården, som på senare år omvandlats till vandrarhem och magnet för upplevelseturister.

För två år sedan fylldes ett av byns mindre ruskiga ödehus av liv när en barnfamilj från London flyttade in.

Alexander Pohl vid Björkhöjdens vindkraftspark.

JERKER IVARSSON

Vi knackar på. Och en energisk, bredaxlad 44-åring öppnar.

Brasan sprakar i spisen. Sockerkakan kommer ut ur ugnen.

– Vi kom hit för det enkla livet. Tog inte ens med tv:n, säger Alexander Pohl.

”Engelsmannen” visar sig i själva verket vara tyskamerikan. I tjugo år arbetade han för storbanken HSBC i Londons finanskvarter. Pengarna flödade in, men något skavde. Kollegor vände sig mot varandra, i kampen för en plats i den smalnande pyramiden.

Tillsammans med hustrun fattade han ett beslut. Att flytta till en plats på jorden där barnen kunde leva nära naturen, skyddade mot klimatförändringarna.

De övervägde Chile, Nya Zeeland och Patagonien, innan de fastnade för Sverige. Stockholm låg för långt söderut, Kiruna för långt åt norr. I mitten fanns byn Borgvattnet, där ett hus var till salu. Det kostade 120 000 kronor, lika mycket som vissa i deras bekantskapskrets kunde ha spenderat på en enda semester.

– Det var tryggt och säkert, nära naturen men i en by med historia. Det var perfekt för oss, säger Alexander Pohl.

Planen var att bygga upp en form av ekoturism som skulle hjälpa människor att återknyta till naturen. Men efter bara några månader gjorde Alexander en ovälkommen upptäckt. En ny vindkraftpark skulle byggas, Björkvattnet.

Och det var bara början.

Han brer ut kartona över furubordet. Hocksjön, Storbrännkullen, Nallkullen, Isbillen, Skyttmon och Bodhögarna … De nya vindparkerna som planeras kommer att omge Borgvattnet och innebära slutet för hans och hustruns planer.

– Vi riskerar att få turbiner 900 meter bort. Det kommer att dundra som från ett flygplan dygnet runt. Vem vill komma hit för att uppleva naturen mitt i ett industrikomplex?

Kerstin Torgersson och Alexander Pohl pekar ut de nya kraftverken som planeras runt Borgvattnet.

JERKER IVARSSON

Tillsammans med andra bybor började han begära ut dokument. Vindberäkningar, bulleranalyser och miljökonsekvensbeskrivningar.

Ironiskt nog hade Alexander Pohl ägnat en betydande del av sitt arbete på banken åt att finansiera just vindkraftsprojekt. Han tyckte sig genomskåda investerarnas kalkyler. De uppblåsta klimatlöftena. Sättet de drog maximal nytta av det svenska samhället utan att betala en enda skattekrona i onödan. ”Vindrallarna” som kontrakterades från låglöneländer för att resa masterna.

– Man säger att vi borde offra oss för klimatet. Och om det hjälpte klimatet kunde jag kanske acceptera det. Men allt handlar om pengar.

När han först fick höra om den nya parken Björkvattnet trodde han att elen åtminstone skulle komma de boende till del. Det visade sig att ägaren redan sålt ut den till Google, som planerar en ny serverhall i Finland.

– Hela den svenska vindkraftutbyggnaden är en massiv fraud. En bluff, säger han på sin blandning av svenska och engelska.

I fjol försökte han stoppa Björkvattnet-projektet i domstol, bland annat på grund av att turbinerna gjorts större än vad som framgick av miljökonsekvensbeskrivningen. Pohl förlorade, men har överklagat till hovrätten.

– Det känns som ett krig, där jag är på naturens sida.

Kerstin Torgersson i Borgvattnet.

JERKER IVARSSON

På andra sidan lanthandeln och den bulliga kyrkan ligger Kerstin Torgerssons släktgård. Svartvita släktfotografier hänger på väggarna, hon är femte generationen här.

73-åringen brukade jaga älg där Björkvattnet nu byggs. De andra skogsägarna tecknade arrendeavtal och kunde tjäna en slant. Kerstin sålde allt.

– Jag tänker aldrig någonsin sätta foten där igen.

Hon vilar de kraftiga händerna på köksbordet.

– Man förstör naturen helt och hållet. Det som pågår är ett miljöbrott utan dess like.

Kerstin Torgersson är tillräckligt gammal för att ha sett hur landsändan tidigare exploaterats. Älvarna som reglerades. Kalhyggesbruket som förvandlade skogen till plantage. Men det här är värre, menar hon.

– Ny skog växer upp vid skogsavverkningar, men så blir det inte då man anlägger vindkraft. Om de nya projekten blir av förstörs byn för all framtid.

Borgvattnet ligger nära Sveriges geografiska mitt, men det är långt till allt. Utkantsmark. I alla tider har byborna kämpat för att få en bättre väg, i tio år har de slagits för bredband.

Tillsammans med sex andra kvinnor i närheten har Kerstin startat uppropet "Låt Ragunda leva!", för att påverka politikerna.

Vindkraften skapar spänningar i bygden, berättar hon. Det finns grannar som inte hälsar på varanda längre, eller kallar varandra för fula saker.

Ett rykte cirkulerar: att en över hundra meter hög byggkran ska ha rasat inne på bygget i Björkvattnet några veckor tidigare. Vi bestämmer oss för att ta oss in på projektområdet för att söka efter spår.

Men inte riktigt än.

Staffan Magnusson och Gunilla Lundin i Lungsjön.

JERKER IVARSSON

Skidorna står uppställda mot den faluröda träpanelen i byn Lungsjön. Utsikten är vidsträckt, men bryts av flera vindkraftverk.

– Det där stör oss inte, säger Gunilla Lundin, 66.

Hon och hennes tre år äldre man Staffan Magnusson berättar att de inte visste något om vindkraft när Hans-Erik Flodin först kallade till samrådsmöte för femton år sedan.

– Vi tänkte: ska allt förstöras? Men Hans-Erik sa: se möjligheterna och samverka för mervärden, säger Staffan, som varit entreprenör i skogsbranschen i hela sitt vuxna liv.

Paret är enigt, utfallet kunde inte ha blivit bättre. Lägergården, som är navet i bygden, har rustats upp med kraftbolagets pengar. Vägarna förbättrats.

Och pengarna som de boende i bygden får ta del av, cirka 600 000 kronor om året, bidrog till att man kunde ansluta till bredband.

– Det öppnar helt nya möjligheter med fiber och mobiltäckning, säger Gunilla Lundin.

Bredbandet har gett ringar på vattnet, enligt paret.

Det senaste året har tjugotvå fastboende flyttat hit och till grannbyarna, varav åtta barn. Något som gett utmärkelsen ”årets bygd” i kommunen.

– Skolskjutsen går genom Lungsjöbygden igen, säger Gunilla Lundin.

Och ljudet?

– Ett svagt sus ibland. Man vänjer sig.

Kanske är det detta vindkraftstriden kokar ner till – en fråga om inställning, om tycke och smak.

Men det är pengar inblandade också. Jag granskar siffrorna för Hans-Erik Flodins dussintalet olika vindkraftsbolag.

Försäljningen av tillstånden för Björkvattnet genererade moderbolaget Svenska vindbruksbyggarna AB – som Flodin är vd för och äger tillsammans med två partners – en vinst på 92 miljoner kronor under 2019. Då ingick varken marken, turbinerna eller masterna.

Vi åker upp till Björkvattnet för att spana efter mobilkranen som påstås ha rasat. Ingen grind eller skylt upplyser om att området skulle vara stängt för allmänheten.

Enstaka yrkesbilar med polska och österrikiska registreringsskyltar gasar mellan masterna, med moln av snörök efter sig.

Ingen hejdar oss. Men ingenstans syns heller några spår av den påstådda olyckan.

Vintersolen sjunker. Bladens skuggor jagar genom skogen.

JERKER IVARSSON

Jag går in på de kritiska Facebookgrupperna. Läser trådar om dödade fåglar och skador av lågfrekventa ljud. Följer diskussioner om hur de röda blinkande ljusen vilseleder nattliga rovdjur och hur vägarna till kraftverken skär av ekosystem.

På en av de större sajterna noterar jag en och annan länk till populistiska högersajter, motståndet tycks förmöget att samla de mest skilda ideologier.

I riksdagen driver Miljöpartiet på för vindkraftsutbyggnaden. Men när elva kraftverk skulle resas utanför småländska Huskvarna sa de lokala partiföreträdarna nej.

Mellan Gnesta och Flen stoppades en park. På blåsiga Österlen orkar utvecklarna inte driva projekten vidare. I Stockholms skärgård förblir horisonten obruten.

I stället planeras jätteprojekten där elbehovet är väsentligt lägre, i Ånge, Piteå, Sandviken…

Den regionala obalansen gör att utbyggnaden blir långsammare och dyrare. Och att kraftverken inte hamnar på de bästa ställena.

David Kihlberg, klimatchef på Naturskyddsföreningen, menar att vi måste föra en diskussion om vad den hållbara elen egentligen räcker till.

–  Mer vindkraft behövs, men även den bästa energikällan har en baksida.

Kommunstyrelsens ordförande i Ragunda, Mikael Westin.

JERKER IVARSSON

Sex mil från Borgvattnet, i centralorten Hammarstrand, sitter kommunalrådet Mikael Westin (C) och ser femhundralapparna flyta förbi i Indalsälven.

Det är så den 56-årige tidigare mjölkbonden uttrycker det.

Ragunda tillhör tillsammans med Jokkmokk och Sollefteå landets fattigaste kommuner. Om Ragunda legat i Norge skulle kommunen få runt 250 miljoner kronor om året som del av vinsten från vattenkraften. I Sverige är summan noll. Därav femhundralapparna.

Varje år rankas kommunernas hållbarhetsarbete i en särskild miljöbarometer. Ragunda hamnar alltid i botten, Stockholmskommunerna i topp.

– Det känns lite trist eftersom det är vi som förser dem med grön el…

Vi talar om vattenkraften som byggdes ut på 1940- och 50-talen. Rallarna som vällde in. Byskolorna som fylldes med liv. Hur allt sedan försvann lika plötsligt som det kom och nästan bara ingreppen i naturen återstod. I dag fjärrstyrs anläggningarna från Stockholm och Sundsvall.

Dagens siffra på trettio vindkraftverk ska inom några år ha fyrfaldigats.

Får investerarna bestämma är det bara början. Men nu vill Mikael Westin se över kommunens befintliga vindbruksplan.

Han hade önskat ett system likt den norska modellen för vattenkraft där kommunerna är garanterade en rejäl del av kraftbolagens vinster, men kravet har inte hörsammats av riksdagen. Och även om varje arbetstillfälle räknas i en liten kommun är jobben som blir kvar efter utbyggnaden få.

– Jag tror många av våra invånare tänker: ska vi bli lurade nu i igen?

JERKER IVARSSON

Nyheten är ute i P4 Jämtland dagen därpå. Bolaget som bygger Björkvattnet medger att en hundra meter hög kran har rasat på byggområdet. Olyckan ska ha skett redan i januari, olja har läckt ut i naturen och allt måste saneras.

Jag funderar på vad det betyder, medan vi kör hemåt längs den isiga vintervägen.

Vindkraft har pekats ut som nyckeln i den gröna omställningen. Men motståndarna vi mött här är inga fossilkramande klimatförnekare.

Kerstin Torgersson, vars hela liv finns i naturen. Alexander Pohl, som flydde en tillvaro av konsumtion för att lära barnen att uppskatta skönheten i en snötäckt skog. I stjärnhimlen och norrskenet.

Vi kör förbi vattenkraftsanläggningar och kalhyggen. Tomma byar, ödehus.

Vad skulle krävas för att få den här trakten att blomstra igen? Är det ens möjligt?

Glesbygden exploateras på nytt, för att utvinna el som ska komma andra till del. Avståndet mellan beslutsfattare och berörda ökar. Misstron frodas i glappet.

En tanke vill inte släppa: upprepar vi misstagen från historien när framtiden ska byggas?

Fotnot: Aftonbladet har inför publicering sökt Hans-Erik Flodin för att be honom förtydliga varför han valde att avbryta intervjun och varför besöket på Björkvattnet ställdes in. Vi har även efterfrågat en uppskattning av Svenska Vindbruksbyggarnas omkostnader i samband med Björkvattnet-projektet. Hans-Erik Flodin har inte återkommit.

PODD Striden om skogen

Aftonbladet Daily med Staffan Lindberg, klimatreporter på Aftonbladet.

ANNONS EXTERN LÄNK

Klicka hem dina munskydd enkelt här - flera olika modeller hos MEDS.

MEDS

Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på Lyssna-knappen

Av: 

Staffan Lindberg

Pontus Orre

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Klimatstriden

LÄS VIDARE

”Kommer skogs­maskinerna måste vi ställa oss framför dem”

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Lucas Klarén och Elliot Morseth Edvinsson
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET