Vädjade om hjälp – ändå dödades de

Den 30 juli i år dödades en 52-årig kvinna i Malmö. Grannar har tidigare hört att det varit bråk i lägenheten. FOTO: Krister Hansson.

avKerstin Weigl

NYHETER

Nu är de 201. Efter en svart sommar ser vi hur samhället fortsätter misslyckas med att skydda hotade kvinnor.
De bad om hjälp, de polisanmälde brotten, det fanns kontaktförbud.
Ändå dödades de.

Nästan alla kvinnor som dödats i år hade lämnat eller försökt lämna mannen som tog deras liv. Då är risken som störst, det vet vi sedan tidigare, och den kunskapen ska finnas även hos polis, socialtjänst och i vården.
Ändå stiger dödstalen stadigt. För tre år sedan avslöjade vi att 153 kvinnor dödats av en man eller ex-man under 2000-talet. Vid årsskiftet var siffran 189.
Och nu: minst 201.

Skulle bli bäst på skydd

Länge har det talats om utbildning, riskbedömningar - och samordning.
Men vad blev det?
Med vanmakt ser vi Malmö, där fyra av kvinnomorden ägde rum. Just Malmö skulle bli bäst på att skydda utsatta kvinnor och deras barn. På regeringens uppdrag utformades "Projekt Karin", och modellen med samordning av myndigheter ska spridas över Sverige.
Men ingen av de fyra Malmökvinnorna hade fångats upp av "Projekt Karin" – trots att det fanns allvarliga signaler om att de var i fara.
Kvinnor som dödshotas ska ha den bästa hjälp som finns att tillgå. Det handlar om att se varningssignaler, och att reagera på dem. Men skyddsnätet har glipor.

• Tvåbarnsmamman som i februari knivmördades på öppen gata inför sina barn var gömd med hjälp av en kvinnojour i Malmö men skriven i Vellinge. Polisutredningen låg i Trelleborg.
• Ytterligare en kvinna i Malmö hade kontaktförbud för sin före detta sambo. Även hon hade polisanmält hot och trakasserier. Brottet hamnade aldrig på specialistgruppens bord, kontaktförbudet hanterades av närpolisen.
• I slutet av juli dödades ytterligare två kvinnor: båda hade haft kontakt med socialtjänstens kriscentrum i Malmö, en av dem hade även sökt hjälp hos en kvinnojour. Ingen polisanmälan gjordes och därför ingen hot- och riskbedömning.

Varför hade ingen av dessa kvinnor fått hjälp av dem som har den bästa kunskapen och bäst resurser att skydda dem?
Och varför gör inte domstolarna mer?
Vi är skakade över att tingsrätten i Malmö släppte en man på fri fot i väntan på att fallet skulle upp i hovrätten. Man såg en tidigare ostraffad artig man utan missbruk. Hade de känt till något om riskbedömning hade de känt igen de flesta av de farligaste riskfaktorerna: självmordshot, vårdnadstvist, depression, fixering, svartsjuka.
Tre månader efter frigivningen mördade han sin exsambo på gatan, inför deras två små döttrar.
Flera av de senaste morden utreds fortfarande. Exakt vilket ansvar samhället har vet vi först när polisutredningarna är avslutade och domarna har fallit.

Ska hitta systemfel

Från och med i år ska dessutom Socialstyrelsens särskilda "haverikommission" granska kvinnomorden för att leta efter systemfel. Här vilar ett tungt ansvar på åklagarna som ska rapportera för myndigheten om morden och dråpen som ska granskas.
Åtminstone fallet Ellinor Galerius är sedan två månader färdigt för granskning - men arbetet är inte påbörjat och domen har inte skickats in. Det är inte heller klart vilka som ska göra jobbet.
Vad väntar ni på?

ARTIKELN HANDLAR OM

Brott