Berättar om ett övergrepp – och den nya Carolina

1 av 3 | Foto: CAROLINA BYRMO
I Carolina Gynnings "Sommar i P1"-debut berättar hon för första gången om natten som förändrade hennes liv.
NYHETER

Hon kallar dem “vargarna”.

Killarna som tog ifrån henne något hon aldrig kunde få tillbaka.

Men i sitt sommarprat berättar Carolina Gynning också om vägen framåt. Mot lyckan.

Jag intervjuade Carolina Gynning kort efter tiden i Big Brother-huset. Allt var stort på henne då. Stora tuttar, stora läppar, stort superblonderat hår, stor personlighet. Speedat tal. Det var ingen korkad tjej jag mötte, tvärtom, men hon stod för något jag föraktade. Herrtidningsvärlden. Att kyssa upp för patriarkatet.

Men jag har haft anledning att omvärdera Carolina Gynning. Hennes humor i programledarrollen. Konstutställningarna. Hennes insats i filmen "Blondie". En tjej med många talanger, som vill vidare.

Och i sitt sommarprat visar hon en mörkare och mer intressant sida än någonsin förr, och ger en bakgrund till sitt tidigare urspårade knarkarliv.

Hon berättar om en våldtäkt. Det hörs på rösten att det är svårt och tungt att prata om. Hjärtesorgen som skulle lindras med en häxblandning. Sedan känslan efteråt, när de där killarna tagit ifrån henne något som hon aldrig kunde få tillbaka. Hon kallar dem “vargarna”. Duschade länge efteråt. Och förnekade och förträngde så hårt, att hon till och med blev vän med en av dem, “en av mina värsta fiender”.

Sedan ledde vägen ut i världen, i gränslöst sökande. Modell-liv. Kokain och ecstacy med vackra främlingar och knarklangare på Ibiza. Förstorade tuttar. Hon säger att hon “förstörde sig själv” när hon blev den där storbystade utviksbruden. Hon behövde ju egentligen inte de där attributen. Och “Big Brother- Carolina”, som knullat i tv, blev sedan ett brännmärke, omöjligt att bli av med. Hon ville få vara konstnär, men det fick hon inte.

Hon säger att hon födde ut den där demonen, den vilda Carolina, och blev den hon verkligen är, när hon födde sin dotter Alicia. “Kanske var det därför det gjorde så jävla ont.”

På en vecka har två blonda, starka tjejer berättat om våldtäkter i sina sommarprat. Att försöka bränna ljuset i bägge ändar efteråt, och fly in i droger och självdestruktivitet. Det kräver enormt mod att berätta. Det hjälper säkert många. Och jag har ännu en gång fått en anledning att omvärdera Carolina Gynning.