Det är mysigt att ge blod

Publicerad:
Uppdaterad:

Även när man är spruträdd!

1 av 2 | Foto: PETER KJELLERÅS
OKEJ... just när nålen sticker till kan jag erkänna att jag inte är så road ...

Jag har alltid varit rädd för nålar.

Min smärttröskel är pinsamt låg.

Men en sommar, för snart fem år sedan, när jag var vansinnigt nyförälskad, bestämde jag och min dåvarande pojkvän oss för att fira vår tre månaders-dag med att bli blodgivare.

Dela vår kärlek med världen, sa vi till varandra och log så där som man bara gör när man är tokigt kär.

Klyschigt, visst, men jag tycker fortfarande tanken stämmer. Att ge blod är att ge bort lite kärlek till sina medmänniskor, till folk som behöver det bättre än du själv.

Första gången blev så som första gången ofta blir – ganska misslyckad. Mina löjliga små vener krympte ihop av rädsla inför nålen och den snälla sköterskan fick sticka mig flera gånger innan de gav med sig.

Det gjorde ont, men jag dog inte och jag lämnade blodcentralen hand i hand med min fina vän och en förnimmelse av duktighet i kroppen.

Sedan dess har det bara blivit bättre. Folk brukar höja på ögonbrynen och titta konstigt på mig när jag säger att det är mysigt att ge blod – men det är det!

1. Man får fika. Jag gillar fika.

2. Man blir välkomnad och omhändertagen som vore man en hjälte.

3. Man får en present. Senast fick jag exempelvis en termosmugg!

Nålsticket är fortfarande inte särskilt kul, men det är så inbäddat i den mysiga känslan att det alla gånger är värt det.

Nu, efter att ha blivit stucken i armen tre gånger om året de senaste åren, har jag dessutom lyckats höja min ynkliga smärttröskel. Att få influensavaccin i höstas kändes mindre än om någon hade knäppt till mig på armen.

Som blodgivare vet du också alltid att du är frisk från otäcka blodsjukdomar.

Men allra bäst är den där känslan som åtminstone jag får i magen efter varje besök på Södertappen.

Känslan av att ha gjort något bra.

Emma Löfgren

Publicerad: