Här ska svenska soldater skapa fred

Foto: URBAN ANDERSSON
varmt, varmt Den svenska euforstyrkan är på plats i tchad. Alla väntar på att få åka till flyktingområderna och få börja med sina egentliga arbetsuppgifter. Soldaterna söker skydd i skuggan i tälten. Det är mycket varmt, över 40 grader. Nästa vecka utlovas det 50 grader.
Patrik Berge hälsar på sina soldater.

avJohanne Hildebrandt

NYHETER

De är på plats.

Trots politisk lamhet, tjafs om pengar och osäkerhet in i det sista har det svenska kompaniet anlänt till Tchad.

Nu bor de 203 soldaterna i ett halvfärdigt fängelse i utkanten av N’Djamena i väntan på på att fortsätta till slutmålet – den humanitära katastrofen i östra Tchad.

– Det är här jag sover, säger Carl Nilsonne, 23, med zenbuddistiskt jämnmod när han visar sitt hem i ett hörn av ett av militärtälten på Camp Europa.

Hans utrustning är instuvad under den smala britsen, de privata tillhörigheterna hänger i ett fack bredvid bädden, en bok av Paulo Coelho ligger uppslagen på myggnätet.

Här lever han tillsammans med åtta andra soldater vilket ger dem ett privatliv som får plats i en tändsticksask.

Luftkonditioneringen är trasig, svetten rinner nedför kroppen. Mitt på dagen, när temperaturen kryper upp runt 40, blir det så varmt att plastskedar smälter.

– Det är ingen mening att klaga och det är skönt att vi äntligen kommit iväg, säger Carl Nilsonne.

När de äntligen kom iväg var de taggade som beväpnade surikater, beredda att tackla allt från strider till barnsoldater, 50-gradig hetta och giftormar.

Men den verklighet de landade i har hittills varit stillsam. Trots kuppförsöket för några veckor sedan, och trots rykten om att rebellerna är på väg tillbaka, är N’Djamena fredligt. Däremot är det väldigt fattigt, för en bortskämd svensk är misären påtaglig.

– Det har varit mycket väntan och yatzyspel, säger Carl Nilsonne när vi lämnar tältet och går ut i eftermiddagshettan.

Utanför bygger belgarna sin sjukvårdsavdelning, några fransmän joggar förbi och vinden river upp det röda dammet till ett stort moln som lägger sig över de snörräta tältraderna.

Här, bakom murarna till det som skulle bli Tchads största fängelse men som aldrig blev färdigbyggt, bygger fransmän, italienare, portugiser, irländare upp Eufors transitläger.

Med tanke på att allt måste byggas upp från grunden med material som tagits med hemifrån, och där tusentals små kuggar ska gå in i varandra för att allt ska fungera, verkar denna logistiska mardröm fungera förvånansvärt bra.

– Förbandet är fantastiskt. Jag är otroligt stolt över hela gänget, säger Peder Ohlsson, kontingentschef.

Leker sten, sax och påse

Nu förbereder man sig för fullt för nästa steg i operationen, att förflytta sig de hundra milen till svenskarnas operationsområde.

Camp Europa är bara en transitstation, svenskarna ska till östra Tchad där de enorma flyktinglägren ligger.

– Det är detta som alla väntar på, att få komma dit där vi kan göra nytta, säger Carl Nilsonne.

Två av soldaterna börjar leka sten, sax och påse. Solen sänker sig och temperaturen blir behagligare, stämningen är avslappnad. Det här lugnet skulle de se, alla anhöriga som oroar sig hemma i Sverige.

En av dem är Carls mamma, författaren och professorn Åsa Nilsonne. Hon är uppvuxen i Afrika, tycker att det är en självklarhet att omvärlden ska hjälpa de svältande flyktingarna, ändå var det tungt att ta farväl av sonen, att ansluta sig till dessa mödrar som i tusentals år vinkat av sina söner när de dragit i fält.

Men än så länge vet ingen vilket pris soldaterna kommer att betala, om ens något. Kommer de att uträtta stordåd eller ingenting alls? Vad får vi egentligen för de minst 380 miljoner som denna insats kommer att kosta?

Vi får se, den närmsta tiden ska jag följa soldaterna och berätta om vad som sker.

– Mamma ser dig, säger jag till Carl Nilsonne.

– Jag vet, svarar han lakoniskt.