”Jag ropade på mamma”

NYHETER

Jimmy, 16, trodde att han skulle dö i djupet när färjorna krockade

1 av 6

Jimmy Tonring, 16, ser fortfarande färjan som kommer genom dimman.

Från ingenstans, rakt emot honom.

Det är en film som spelas om och om igen.

– Jag hann bara ropa mamma, sedan small det, säger han.

När fören på MS Gotland rammade Gotlandia II var han övertygad om att han skulle dö. Hans yngre bröder kramade om honom, skräckslagna.

– Vi trodde att vi skulle sugas ner i djupet. Min lillebror sa: ”Du är världens bästa bror. Förlåt att jag har varit dum.”

Det har gått drygt en timme sedan larmet om kollisionen. Jimmy och flera andra passagerare väntar på att få åka hem.

”Taket ramlade ner”

Annika Jansson, 31, från Falun sitter ihopkrupen i ett hörn av färjeterminalen.

– Taket ramlade ner över oss, säger hon.

Hon har ludd från isoleringsmaterial och damm över hela tröjan. Händerna är blodiga av glassplitter. Hennes kollega, som satt sämre till än hon, är inne hos läkare för omplåstring och undersökning.

Hon och arbetskamraten hade varit och hälsat på en vän i Visby. Plötsligt hörde hon hur Gotlandia II började tuta intensivt.

– Men det hade hänt flera gånger under resan så jag reagerade inte. Men så kom den andra båten och den kom så väldigt nära. Det var dimmigt, men vi såg land runt omkring, så vi var inte långt ute till havs, säger hon.

Rutorna sprack

Plötsligt skars väggen upp. Panik utbröt, barn gallskrek omkring henne, fönsterrutor sprack.

– Vi började famla efter flytvästar och tänkte bara på hur vi skulle ta oss därifrån. Om vi var tvungna att hoppa, och i så fall, hur långt ut vi var, säger Annika Jansson.

Sedan blev det tyst. Hur illa sargad var båten? Var kom allt vatten ifrån?

Ingen visste.

Marie Plarsmo, 37, från Stockholm satt på andra våningen. Hon berättar att en röst i högtalaren uppmanade till lugn.

– De bad oss att sitta kvar på våra platser och hålla oss lugna. Det var blött på golvet och jag tänkte ”nu sjunker vi”. Men vätskan kom från krossade flaskor, läsk och dricksvatten.

Hon håller händerna för ögonen.

– Tack Gud för att mina barn inte var där!

”Fruktansvärt dåligt”

Sara-Lena Aspetorp, 30, från Karlstad trodde först att båten hade gått på grund.

– Det skakade och sedan small det till. Vi fick ingen information alls, det var fruktansvärt dåligt, säger hon.

När båten väl kom i hamn förstod hon vilken mirakulös tur hon haft. Hela fartygssidan var demolerad, inklusive sittplatserna vid fönstret.

”Kunde ha varit död”

En stund senare väller de första passagerarna ut från terminalen. Polisen spärrar av området och prickar av listor.

16-årige Jimmy väntar fortfarande med sin lillebror framför byggnaden.

Hans händer skakar när han visar bilder från båtens totalförstörda inre.

– Jag bara ser filmen, om och om igen, hur båten kommer emot oss ur dimman. Jag kan inte sudda ut den.

– Vi stod högst upp och såg den komma. Jag kunde ha varit död.

Hans mamma dyker upp och samlar ihop familjen. Hon ser orolig ut.

– Kom. Vi ska till läkaren, säger hon innan de försvinner bakom avspärrningarna.

Hjälpte chockade

Nynäshamns kommun tillsatte snabbt en krisgrupp som befann sig nere vid färjeterminalen och vid vårdcentralen under timmarna efter olyckan.

Kyrkoherden Mikael Eneroth fanns med i krisgruppen. Han berättar att polisen i vissa fall bad medlemmar i gruppen att hjälpa personer som tagit olyckan extra hårt.

– Men man kan också se vilka det är som behöver hjälp. Folk i chock är bleka. Det syns i hela ansiktet, säger han.