”Mig måste Gud trampa ner för att jag ska fatta”

NYHETER

Lena Nyman berättar från sjukhuset om sin svåra sjukdom

Foto: LUNGSJUK Ohälsosamt leverne fick Lena Nyman att gå på knäna – till sist – och när kroppen inte bar längre tog hon sig själv i kragen. ”De flesta skulle ha åkt in mycket tidigare, men inte jag, nehej”, säger hon. Cigaretterna har pajat lungan och hon har dessutom drabbats av en neurologisk sjukdom som stulit känsel i armar och ben.

På ett trevligt sjukhus någonstans i landet (Inga besök, tack!) äter Lena Nyman rostmackor med jordnötsmör och jordgubbsylt , chips, två rätters lunch och smaskar jordgubbsglass till repriser av tv-serien Vänner.

I sommar har hon varit riktigt sjuk.

Foto: ”När de gjorde ett sådant pådrag kunde jag ju för fan inte gå ut och röka”

Av för mycket arbete, för få semestrar, slarv med mat och många, många cigaretter har Lena Nymans vanligtvis lilla, lilla kropp smält ihop till nästan ingenting alls.

Hon har drabbats av lungpaj och en besynnerlig, neurologisk sjukdom med ett märkvärdigt namn som stulit känsel i armar och ben.

Först när benen inte bar längre tog hon sig i kragen och for till Karolinska sjukhusets akutmottagning den 17 juni.

Där gav hon bort cigaretterna efter 45 års bolmande.

Hur mår du?

– Jag mår l y s a n d e, tycker jag.

Lena Nyman i röd luvjacka, nyklippt pannlugg och hårspänne med prästkragar, går försiktigt, försiktigt nära sjukhuskorridorens vägg på osäkra, smala ben. Vi tar hissen en våning ner, till en gul soffa i en sällskapssalong dit solen når oss. Lena dricker te och bubbelvatten.

För en vecka sedan hade hon inte vågat sig hit utan krycka, ben och balans var allt för opålitliga. Nu är det bättre, så bra att hon för första gången tar en kort promenad utanför sjukhuset på guppig väg.

Bara några få vänner vet att Lena är här och hur hon mår, men pratet om den väldigt folkkära skådespelerskan går, det begriper Lena i soffan och undrar lite över vad som sägs.

Ryktet om anorexia tar hon bums livet av. Istället berättar hon en gång för alla vad hon drabbats av.

– Jag har fått lungnedsättning på grund av rökning, men en sådan som jag både kan leva och spela med. Sedan har jag den här lilla Guillain-Barré, en jäkligt märklig, neurologisk sjukdom som de inte vet varför man får. Men den är av sorten som går tillbaka.

Hur yttrar den sig?

– Jag har en finmotorik som inte är klok just nu för att känseln har försvunnit upp till knäna och i armarna, så fort jag rör mig sticks det så jäkligt. När jag går känns det som om jag gör det på någon slags luftkuddar, jag har dålig balans, fötterna eller ett knä kan vika sig eftersom känseln är påverkad.

Hur blev du så sjuk?

– Jag har jobbat så fruktansvärt hårt de sista åren, haft dåligt med semestrar. Hela hösten arbetade Kristina Lugn och jag på Teater Brunnsgatan 4, (Två solstrålar på nya äventyr) det var jävligt roligt och lika jobbigt men det blev ju jättesuccé. Fast jag fortsatte att spela började jag repetera Jonas Gardells pjäs (Helvetet är minnet utan makt att förändra) som han specialskrivit för Marie (Göranzon) och mig och spelade sedan hela våren på Dramaten. Det var jätteroligt men urstressigt och jag slarvade med maten. När vi slutade var det som att dra proppen ur en ballong.

Vad hände?

– Jag blev bara så trött, helt utmattad och fick jättejobbigt med lungorna, att andas. Jag har sjukhusskräck, undviker läkare som synden, men jag gick iväg till sist. Läkaren sa: ”Ja, men hej alltså, mors! Jag bara sjukskriver dig och du får inte göra någonting annat än att vila och äta.” Men jag blev så himla svag, orkade knappt gå så jag bestämde mig själv för att åka in till akuten. Det fanns ingen plats på lungavdelningen så jag bodde i linneförrådet på mag-, tarm- och leveravdelning i tre dagar. Faktiskt ett jättetrevligt förråd med fönster och en jämn trafik med personal som snackade och hämtade grejer. Urtrevliga människor. När det blev plats åkte jag ner på lungavdelningen och de satte igång hela baletten: antibiotika, cortison och syrgas. När de gjorde sådant pådrag kunde jag ju för fan inte gå ut och röka så jag gav bort mina cigaretter och sedan dess har jag inte rökt. Jag är ju i det läget att jag blir sämre om jag fortsätter att röka. Men om jag slutar får jag behålla det jag har.

Vad upptäckte de mer på sjukhuset?

– Så utslagen och svag med lunginflammation som jag var orkade jag inte bekymra mig om något. Vem fan bryr sig om ett par fötter och händer som har somnat? Inte jag, för jag trodde det skulle gå över. Jag nämnde det bara när jag kom in på sjukhuset men sedan började det utvecklas, de kunde inte begripa vad det var. Det fördjupades hela tiden och känseln försvann, det kröp upp längs benen och armarna. Jag skickades till neurologen som tog en miljard prover. Det finns en hel sjukdomsgrupp som heter polyneuropati och de trodde att det skulle vara något sådant, för jag hade så konstiga symptom. Jag ville att det skulle vara den här sorten som kallas Guillain-Barré, för den går tillbaka men kan först få ett våldsamt förlopp så att du blir totalförlamad och hamnar i respirator. De andra sorterna är bestående och när jag läste om dem blev jag jävligt rädd. Men de har inte hittat någon annan förklaring än att det är just Guillain-Barré.

Vad gör man åt det?

– Man får gammaguard, ett slags gammaglobulin intravenöst i fem dagar och det ska förhoppningsvis stoppa förloppet.

Hur har det gått?

– Det har stannat vid knäna nu, inte spritt sig mer. Men det kan dröja innan det går tillbaks. Det finns inga regler för hur det ska uppföra sig så jag vet inte hur lång tid det tar.

Vad har hänt med lungorna?

– De här små bubblorna som tar upp syret i lungorna förstörs av rökning, inte av nikotinet utan all annan skadlig skit som finns i tobaksbladen, och du får mindre och mindre att ta upp syret med.

Hur mycket lungkapacitet har du kvar?

– Jag vill inte ha reda på det exakt.

Hur rädd har du varit?

– Jag har ju haft andnöd några gånger och då blir man jävligt rädd. Jag har tänkt att om man kunde uppfinna en apparat så folk fick känna hur det är att ha hundraprocentig lungkapacitet och sedan plötsligt få känna hur det är när lungkapaciteten försämras. Då tror jag att man skulle förstå på ett helt annat sätt. Jag är en sådan rökare som det inte har gått att argumentera med, jag blir bara förbannad, men just andnöden, att inte få luft, då förstår man vad som inte är bra med rökning.

Vad tänkte du när du blev sjuk?

– Det mest värdelösa som finns är att ångra någonting. Att överhuvudtaget skänka tid åt att tänka att i 45 år av mitt liv har jag rökt cigaretter och pajat en del av mina lungor är så fruktansvärt meningslöst . Nu är det som det är och då utgår jag från det. Jag är ju jävligt glad att jag har så mycket att jag kan jobba, för annars skulle det få vara, det har jag sagt till läkarna.

Varför har du blivit så smal?

– Jag har gått ner successivt. Sista tiden har jag varit stressad och dålig och slarvat med mat en. Om du är i ett läge där du har nedsatt lungkapacitet så tar andningen också mycket krafter, jag måste egentligen äta mer än vad jag gör men det hade jag ju ingen a n i n g om.

Hur ska du bli bättre?

– Jag får ställa upp på att inte röka och sedan får jag liksom bygga upp hela allmäntillståndet. Jag kommer att bli världens hälsosammaste, bli något jävla mönster. Jag sitter på en diet som är så rolig så att man skrattar ihjäl sig eftersom alla bantar nu för tiden. På min rekommendationslista står att jag ska äta: jordnötsmör, chips, glass.

Hur går det?

– Det är inte klokt vad jag äter. På sjukhus gör man ju ingenting, ligger bara som någon anakonda, speciellt när jag inte har kunnat röra på mig så mycket. Jag får mat hela tiden, hinner inte ens bli hungrig. Min senaste passion är rostat bröd med messmör och jordgubbssylt, på den andra mackan har jag jordnötssmör och jordgubbssylt, det slabbar jag i mig på morgonen. Sedan är det lunch vid halvtolv med förrätt, varmrätt, och sedan middag. Jag har frysen full med jordgubbsglass som jag ligger och smaskar på kvällarna och kung Oscars pepparkakor. Jag törs inte säga vad jag väger men jag ska upp till min normalvikt, 45 kilo.

Hur mår du nu jämfört med när du åkte till akuten?

– Det går inte att jämföra, jag blev ju snabbt bättre i lungorna. Jag visste att mina lungor inte var i toppform så jag var rädd att de skulle säga att det är för sent att sluta röka, för sent, för sent! Det där tog de ju ur mig jävligt snabbt. Jag blev så glad av allting som jag fick veta så psykiskt har jag nog inte mått så här bra, ja, jag vet inte när.

Varför?

– Jag tror att det är för att jag inte vågat ta reda på saker, att jag är mer struts och inbillar mig det värsta istället.

Varför väntade du till du nästan dånade, att åka till sjukhus?

– Jag märkte att jag blev sjuk, men jag är ju jävligt envis, jävligt envis. I jobbet är jag en sådan som hellre dör med stövlarna på. Det har ju blivit mitt liv. Jag har hållit på sedan jag var tio år, huvuddelen av min tid har gått dit. Man kan väl säga att jag har valt det i och med att jag har ställt upp på att jobba så hårt.

Varför?

– Jag hör till den generationen. Precis när jag blev dålig så fyllde jag ju 60 år också, ofattbart! Jag har ju inte haft en tanke på att trappa ner, se på Sven Lindberg, 85, och Erland Josephson, 81, de spelade i Riddartornet fem dagar i veckan hela våren och inte fan har de någon tanke på att trappa ner. Det är så ofattbart när man är ung att man ska bli så gammal.

Hur gammal tycker du att du är?

– Jag tror att jag har stannat någonstans runt 40 och 50 år. Fysiskt gör man ju inte det, men psykiskt, sedan lär man sig förhoppningsvis bra saker ju äldre man blir men du känner dig aldrig så gammal.

Vad driver dig att arbeta så hårt?

– Det är så jävla kul, att behärska en publik är det skojigaste som finns. I Kristinas (Lugn) monolog på 50 minuter, i en sådan liten lokal med 75–80 personer får jag sådan kontakt att det är löjligt roligt. Det är en sådan jäkla bra text och publiken är så med på den. Kristina skriver så himla vackert, det handlar om sådant människor egentligen vill prata om: sitt inre, sina känslor men som är svårt för att man inte får lära sig hur och för att det inte finns tid till sådant.

Vad har du lärt dig nu?

– Om nu det här går åt rätt håll så tror jag att den här kängan kommer att vara väldigt positiv för mig. Jag behövde ett riktigt brejk och bara ta hand om mig själv. Det gör jag nu och alla runt omkring pysslar b a r a om mig. Kanske har jag lärt mig att säga nej också, jag har så jävla svårt för det och så inser jag väl att jag har blivit 60 och inte behöver jobba jämt, jämt.

Krävs det en jordbävning för det?

– De flesta skulle ha åkt in mycket tidigare, men inte jag, nehej. Mig måste Gud liksom trampa ner, riktigt platta till, för att jag ska fatta.

Vad gör du på sjukhuset?

– Jag ser på tv, det har jag aldrig gjort förut eftersom jag alltid spelar. Jag har ju hört talas om det här Vänner hit och dit och har inte haft en aning om vad det är. Den har gått i repris så nu vet jag vad Vänner är. Skitbra! Jag sitter på den där motionscykeln också, inte som gymträning, jag rör på mig bara. Jag promenerar på en terrass, än så länge kan jag inte gå på guppiga grejer, det måste vara alldeles plant och så måste jag hålla i mig med handen för balansen skull.

Hur länge blir du kvar?

– Jag blir gärna kvar här ett tag, men i höst ska jag jobbba med Jonas pjäs igen. I början av september klockan 19.00 står jag på scenen igen, det har jag sagt till alla läkare och då får de sitta i salongen.

Det här är jag...

Så tycker jag om...

Maria Trägårdh