Kostymen är för stor, Gessle

Foto: INGA ELEFANTAR ÄNNU Men Per Gessle och Gyllene Tider har protentialen att växa in i den stora rock som krävs för att trollbinda publiken från en scen av denna kaliber. Jättelika gester och gnistrande karisma saknas än så länge.
NYHETER

HALMSTAD

Ja, det är en häpnadsväckande händelse.

Ja, det är en enorm folkfest.

Men nej - någon alltigenom lysande popkonsert är det faktiskt inte som inleder tidernas svenska succéturné.

Redan under eftermiddagspromenaden till Halmstad BK:s stolta hemmaarena tänker jag att detta vore högst anmärkningsvärt även om Gyllene Tiders 25-årsjubileum bestod av denna enda spelning.

Overkligt

Centrala Halmstad ser ut precis som Göteborg under forna Springsteen- och Rolling Stones-besök och sådana jublande ockupationsscener borde gamla powerpopband från Harplinge inte kunna ge upphov till ens i undantagsfall.

Men nu väntar de facto ytterligare 20 likadana karnevaler över hela landet.

Helt overkligt.

Lite för stort

Det vore följaktligen lätt att svepas med och ösa plustecken över tillställningen av ren häpnad.

Men tar man också de musikaliska övningarna i övervägande blir bilden mer komplicerad, är jag rädd.

Inte så att hallänningarna spelar för taffligt eller går bort sig i sin digra repertoar.

Men de har ju gett sig på arenorna den här gången. De stora. De som de internationella elefanterna brukar dansa på. Och den kostymen vill inte riktigt passa hela tiden.

Bättre på klubbscen

Jag är övertygad om att de hårda, tajta versionerna av gamla pop- och boogiedängor som "Fån telefon", "(Dansar inte lika bra som) Sjömän", "Skicka ett vykort, älskling" och "Marie i växeln" skulle framstå som rena klassiker på en intim klubbscen.

Men just den sortens låtar saknar den inneboende dramatik och den power fotbollsarenor faktiskt kräver.

Därför blir de lite futtiga och platta i det här formatet.

Ingen fest för ögat

En annan komponent i samma problemkomplex är bandmedlemmarnas slätstrukna framtoning. Det är med jättelika gester och gnistrande karisma arenarockens mästare överbryggar avstånden i de här jättemiljöerna, men Gyllene Tider bara står där och ser vanliga ut.

Och för all del, det är skönt att Per Gessle inte försöker låtsas att han är Bono.

Men de bristerna borde kompenseras med en spännande visuell inramning. På den fronten är det dock påfallande skralt. Scenen är stor och snygg, men det händer inte särdeles mycket på vare sig den eller videoskärmarna.

Snålt, tycker jag.

Dessbättre finns det avsnitt i låtlistan som fungerar alldeles utmärkt också, nummer som i kraft av sina melodiösa muskler faktiskt når ut och träffar där de ska.

Hittar rätt

Det är särskilt ett parti i mitten, i vilket dubbelsmockan "Ljudet av ett annat hjärta" och "" Buddy Holly" ingår, som imponerar.

För att inte tala om "Gå och fiska". Där har Gyllene en tvättäkta arenarockhit, suggestiv som vilken "Still haven"t found what I"m looking for" som helst.

Det där futtiga tenderar dock att återkomma lite för ofta. Särskilt oroande är väl att de fåtaliga sångerna från nya skivan, "Finn 5 fel", nästan uteslutande står helt still.

Sammanfattningsvis:

Lite darrigt och lite knackigt, mitt i allt jubel.

Men känner jag Gessle rätt är det inte omöjligt att han och hans gamla kompisar med tiden lyckas avpassa måtten på nämnda kostym och faktiskt blir ett fungerande arenarockband.

Om inte så " tja, folkfesten lär fortsätta i alla fall.

?+???+?+

Gyllene Tider

Här är hela låtlistan

Per Bjurman