De söker hoppet i det sista skrymslet - som alla föräldrar

NYHETER

Vi vill att du ska komma hem.

Hon säger så, Eva Bengtsson, Fabian Bengtssons mamma, och rösten går skör genom bildrutan.

Eva och Bengt Bengtsson, Fabians pappa, vädjar till kidnapparna: "Släpp Fabian fri!"

Polisen har, när jag skriver det här, inte velat kommentera filmen. Kanske för att den ingår i ett spel vi är ovetande om. Eller kanske tycker de att den är meningslös, en hemvideo med två föräldrar som stillastående framför kameran ber brutalt kriminella att de ska låta deras son gå.

Jag kan också tänka så, och gjorde det först igår. Det är delvis en yrkesskada att syna varje skeende och handling efter sans och relevans.

Visst, det kan handla om att familjen söker kontakt.

Men det kan också handla om att söka hopp i det till synes tröstlösa, och då skär kniven rakt över buken på mig, för jag hade gjort likadant.

Och jag tror, hur naivt det än kan framstå, att alla föräldrar gjort likadant om de bara väckts av tanken att det faktiskt bor ett uns av hopp i en naken vädjan i tv: "Släpp Fabian fri!"

Kanske så litet att det inte ens är mätbart i en sannolikhetskalkyl, men det handlar ju inte om det.

Det handlar om att kunna se sig själv i spegeln. Om att veta att jag, vi, gjorde allt, att inget, inte en tanke, känsla eller aning lämnats oprövad.

"Gud hjälper den som hjälper sig själv" säger Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Nybyggarna. Det är han som slår ihjäl familjens enda oxe för att rädda livet på lillpojken i en snöstorm på vägen hem.

Han sprättar upp öket och trycker in den stelfrusna grabben bland de varma inälvorna.

För föräldrarna Bengtsson är räddningen mycket längre bort, men de handlar, de också. De söker hoppet i det sista skrymslet.

Jag förundrades över många föräldrar under katastrofen efter tsunamin i Sydostasien. Hur kunde de vara så handlingskraftiga?

Hur kunde de överhuvudtaget berätta om de barn de mist? Hur orkade de vandra över stränderna i dagar och rota i bråten efter hoppet?

När jag läste om ungar som svepts ur händerna på mammor och pappor svartnade det för ögonen, och jag såg mig själv som ett enda skrikande vrak efter vågen.

Så ont gör bara tanken på att något skulle hända mina barn, men kanske är också försynen ordnad så, att just i den outhärdliga smärtan bor den handlingskraft som gör att föräldrar faktiskt orkar.

Kanske bor i den också en kärlek som få av oss någonsin klarar att visa våra barn.

Fabian Bengtsson är ju 32 år och vd i ett stort företag, en vuxen man i sina bästa år. Han är chef, ledare, arbetskamrat, akademiker, allt utom barn skulle man kunna säga, och det skulle gälla i alla sammanhang och för alla människor vare sig de känner honom eller inte - utom för några ytterst få personer.

Några av dem är kidnapparna, som nu spelar om pengar med just den kunskapen, att Fabian Bengtsson också är ett barn med föräldrar.

De två andra är Eva och Bengt Bengtsson, mamma och pappa, som kallar honom Fabbe.

Och vill att han ska komma hem.

Arne Höök