Läger för fattiga – i Sverige 2011

avKristina Edblom

Hos Frälsningsarmén får barnen vara barn – och äta sig mätta

1 av 12 | Foto: Andreas Bardell
En av tio 220 000 barn lever i fattiga hem. I helgen samlades 15 ensamstående barn å Frälsningsarméns läger. De är vana att leva på existensminimum. Några av mammorna tvingas att ransonera maten hemma. Här får barnen leka och ha skoj. Och äta sig mätta.

LÄNNERSTA. På frukostbordet finns flera sorters pålägg, mjukt bröd och apelsinjuice.

Det är lyx – nästan overkligt.

Barnen här är vana vid mjölkranson.

Det är Sverige 2011 och vi är på läger för fattiga barn med Frälsis.

Barn överallt, de leker i grässlänten, mammorna dricker kaffe i skuggan av ett träd. Den stora träkåken, som i en saga av Astrid Lindgren, badar i sol och grönska.

Lännersta gård i Nacka utanför Stockholm köptes av Frälsningsarmén på 1930-talet. Dåtidens slumsystrar skickade hit ”trötta klena husmödrar”.

Nu är det Kristi himmelsfärd 2011 och behoven är desamma.

En bild av fattig-Sverige

Det går inte att se vid första anblicken, barnen har hela och rena kläder, ingen är undernärd. Ändå är det här en bild av fattig-Sverige.

– Vi lever på existensminimum.

Jag vet inte hur många gånger jag hör den frasen. Vad betyder det? försöker jag fråga. Men det är svårt, de här kvinnorna är så vana vid att bli ifrågasatta. De har levt i många år på socialbidrag eller sjukpension. De är långtidssjukskrivna eller arbetslösa. Någon av dem bor på nåder under hot om vräkning.

Papporna är borta.

En del har dragit på sig skulder: ”Man vill ju ändå unna barnen något.”

Till barnen säger de ingenting

En kvinna har köpt glasögon till sin dotter på avbetalning. Det är inte varje gång glasen måste bytas som hon lyckas tigga till sig bidrag från någon fond.

De tvekar inte att kalla sig fattiga. De raggar pengar. Lägger ner massa tid på att söka bidrag, få in barnen på olika läger

eller kollon och åker över hela Storstockholm för att handla billigt.

Men till barnen säger de inte så, de säger ”Vi har inte råd.”

De säger det så ofta att ungarna har slutat fråga.

– Jag är fattig, men jag är också expert på att laborera med pengar och mat. På något sätt får jag det att gå runt, säger en mamma.

För ett tag sedan delade Frälsningsarmén ut matkassar. Det lyser i deras ögon när de beskriver vad det betyder: fyllt skafferi, torrvaror, konserver, nya hygienartiklar. De pratar om en kasse med mat – basvaror.

”Ät lunch, det blir ingen middag”

Det är svårt att tro att det är sant. Det är så långt i från den verklighet som de allra flesta svenskar lever i. Men siffrorna talar sitt tydliga språk: om ökade klyftor och utanförskap som följd.

Det finns barn här som skickas i väg till skolan med uppmaningen: ”Du måste äta lunch. Ta två portioner, i kväll blir det ingen middag.”

– Om någon av mina barn kommer hem och säger att de inte ätit i skolan vill jag skrika ”Varför?”. Det är sådan press.

Aldrig mer soc

Hemma ransonerar de maten. ”Det här mjölkpaketet måste räcka en vecka.” ”Du får inte ta två ostskivor, vi har inte råd.” ”Du kan inte äta flera mackor efter skolan, ta helst ingen.”

Mot slutet av månaden är det som svårast.

– Har man tur kanske man hittar något paket nudlar och några isiga köttbullar i frysen.

Någon har gett upp. Aldrig mer soc.

– Nej, never. Jag går inte dit. Man blir så förnedrad.

Hon har sin 15-årige son med sig till Lännersta. Han känner till varje sten och klätterträd. Det här är hans lantställe.

Han satt i barnvagn första gången de var här, när lägret för fattiga ensamma mammor och deras barn startade 1998.

Som så många andra har hans mamma svalt stoltheten och accepterat att hon måste be om hjälp. På Frälsningsarmén har det inte känts lika svårt. De har tagit emot med öppna armar under alla år.

Killen har keps med märke och ett häftigt basketlinne. Det är gåvor, allt är gåvor. Från vänner eller grannar.

”Han vill inte erkänna”

När jag berättar för hans mamma att han sagt att de är ”typ medelklass” börjar hon gråta. Hon viskar:

– Han vill inte erkänna. Han har blivit kallad fattig i skolan. Jag säger till honom att vi inte är fattiga, men vi äter nästan bara havregrynsgröt hemma. Jag köper mjöl, salt och jäst och bakar bröd. Rotfrukter är billigt.

Hennes son är väl medveten om att han inte har allt det som kompisarna har. Han kan inte följa med på bio eller ha med glasspengar till utflykten.

Hans jämnåriga kompis, som också varit med på lägret i många år, vill inte heller klaga.

– Det gör inte så mycket. Det är ganska kul att vara i stan på sommaren, säger hon.

”Mamma, varför är vi fattiga?”, brukar barnen säga hemma.

Utåt visar de ingenting.

Frågar inget – av hänsyn

– I förlängningen leder det till att de stänger in känslor. De vågar inte fråga, inte av rädsla utan av hänsyn, säger en mamma.

Jag försöker prata med en tioårig kille om pengar men han bara vrider på sig.

I stället frågar jag vad som är bäst med att vara på Lännersta.

– Att det är så god mat, svarar tioåringen.

Till lunchen serveras kyckling med rostad potatis och rotfrukter, det finns flera sorters sallad och måltidsdryck. Både barn och vuxna tar stora lass både en och två gånger. Till efterrätt är det glass med rån och kolasås i fina bägare.

– Bara att få sätta sig till dukat bord. Det händer ju aldrig, säger en mamma.

Jag tror faktiskt att alla mammor hinner säga det till mig minst en gång. ”Att få sätta sig till dukat bord.”

Att inte behöva tänka på maten, inte oroa sig. Äta sig mätt.

Medan mammorna har egna aktiviteter delas barnen in i grupper efter ålder. De allra minsta sitter på en filt och klappar ramsor. Några går till stranden och badar, de spelar fotboll.

Hade aldrig åkt tåg

Till midsommar kommer många av dem att följa med till Liseberg. Ewa Nordenberg, familjekonsulent på Kår 393, berättar om när de tog X2000 till Göteborg första gången för några år sedan. Då var det många som aldrig hade åkt tåg tidigare. Än mindre bott på hotell.

I viken utanför passerar båtar för miljoner, vattenskotrar väsnas, en Porsche kör förbi. Vi befinner oss i ett av Sveriges mest välbärgade områden.

Men snart är det dags att åka hem till verkligheten.

Nu väntar ett långt sommarlov.

Efterlängtat av de flesta. En kamp för dessa mammor.

”Alla mina kompisar går på fotboll, men det är för dyrt.”

Viking, 11, berättar själv i morgon, onsdag.

LÄS INTERVJUN I AFTONBLADET I MORGON.

Vem är fattig?

Enligt Rädda barnen levde 220 000 barn i fattiga familjer 2008. Det är barn till föräldrar som lever på försörjningsstöd (socialbidrag) och till föräldrar som har en disponibel inkomst som hamnar under den nivå som SCB räknar som skälig levnadsstandard.

Särskilt utsatta grupper är barn till ensamstående, barn till föräldrar med utländsk bakgrund och barn till unga föräldrar.

Ett annat sätt att räkna fattigdom är att räkna alla som har en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten, det är EU:s definition av fattigdom.

■ ■220 000 barn lever i fattiga hem i Sverige. Det är mer än vart tionde barn.

■ ■Det handlar inte om rätten till en ny Iphone eller dyra märkesjeans. Det handlar om barn som stängs ute från fotbollsträning för att skorna är för dyra, barn som inte kan följa med på skolresan eller ens äta sig mätta hemma.

■ ■I tolv dagar har Aftonbladets Kristina Edblom och Andreas Bardell skildrat detta i Barnfattigbloggen.

■ ■I dag lämnar de sin första rapport från framgångslandet Sveriges baksida: Frälsningarméns läger för fattiga mammor och barn i Nacka.