”Som balsam för själen”

NYHETER

Åh, jag vill också höra iskristallerna dansa.

Jag vill också en gång få uppleva det magiska glaspärlespel som Tomas Sjödin så vackert beskriver i sitt fjärde vinterprogram.

När mörkret sänker sig över världen bjuder han på ljus, både i ord och musik. 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Tomas Sjödin

Att lyssna på Tomas Sjödins varma, trygga röst är som balsam för själen.
För mig skulle han gärna få vinterprata varje dag – året om.
Han har alltid något klokt att säga, hur ont det än gör, hur mörkt det än ser ut, skänker han tröst, hopp - och ljus.
– Man måste bara gå in i mörkret och lita på att det ljusnar, säger Tomas Sjödin.
Och han vet vad han pratar om.

Två av hans tre söner, Ludvig och Karl-Petter, dog redan som tonåringar, av den fortskridande hjärnsjukdom de föddes med.
Som 18-åring orsakade han bilolyckan som tog hans bäste väns död.
Han vet att livet aldrig blir detsamma, när det värsta har hänt.
Han vet att det aldrig går över – men han vet också att det går vidare.
I sitt fjärde Vinter fokuserar han på ljuset, både i ord och musik.
Själv möter han det varje morgon i stillhet och tystnad i sin kökssoffa.
Ljuset, som märkligt nog, trots allt, alltid återkommer, även efter den mörkaste natt.

Som pastor i Pingstkyrkan har Tomas Sjödin mött många människor, som befunnit sig i det svartaste mörker, i tillvarons ”slukhål”, som han så talande beskriver det.
Utifrån sina egna erfarenheter har han formulerat ett enkelt ”ljusmanifest”.
Det lyder:
”Den som inget annat kan göra än att sitta en liten stund hos någon som är ledsen och rädd, den människan har gjort något stort.”
Så enkelt kan det vara.
Men det jag speciellt tar med mig den här gången är den magiska ljus- och ljudupplevelse han hade, den 29 december 2009.
På väg till brevlådan för att hämta morgontidningen märker han plötsligt hur han är omgiven av ett på samma gång intensivt och dämpat ljus, som liksom gör luften självlysande.
Sedan hör han den. Musiken. Den kommer från alla håll samtidigt. Ett svagt, svagt klirrande ljud.
Det han hör är iskristallerna som dansar, miljoner iskristaller.
– Ur deras dans uppstod den vackraste musik jag hört, säger Tomas Sjödin.
Nu kommer jag aldrig mer, resten av mitt liv, att kunna gå till brevlådan på vintern utan att lyssna noga – och önska att jag får uppleva samma sak.

ARTIKELN HANDLAR OM