Jag har lust att skita i din personliga integritet

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-24

Eder Larsson , 25 år, är filosof och samhällsdebattör. Studerar Kognitiv Neurovetenskap vid högskolan i Skövde och drömmer om en värld där alla tar hand om varandra.

Jag vill många gånger prata med okända människor på min väg genom staden; på väg hem från jobbet, sittandes på bussen, tåget, spårvagnen osv., men ofta känner jag av någon slags social spärr som försöker hindra mig. Å ena sidan respekterar jag din personliga integritet; kanske är du på väg hem efter en slitig dag på jobbet och vill slumra lite till musik på väg hem t.ex. Då vill jag (å ena sidan) inte störa dig. Men samtidigt så vill jag "störa" dig. Vore det inte kul om du och jag kunde prata lite, lära känna varandra och dela lite tankar och funderingar? Jag tycker det. Men i mina försök att vända mig mot dig och säga ”hej!” så hindras jag av ett stängsel av sociala normer.

Ett intressant fall av precis det motsatta finner jag många gånger på väg hem på spårvagnen. En kille, 20-nånting, mörk och kraftig som vänligt hälsar på alla, frågar hur de mår, vart de har varit, vart de skall, hur deras dag har varit osv. Oftast får han inget svar när han säger “hej”. Oftast får han ingen hand att trycka när han vänligt ger sin egen. Vi vänder oss ut mot fönstret, sätter i hörlurarna och hoppas på att han inte skall vända sig mot oss. En del är kanske rädda. "Han är nog en sådan där knarkare. Vem vet vad han kan ta sig till? Han kanske har en kniv på sig, vad vet jag?" De få gånger han får svar så känns ofta den eller de personer han hälsar på motvilliga, osäkra och kanske något förödmjukade. De tycker att situationen är pinsam. Mannen är högljudd och främmande och halva spårvagnen kan höra honom prata.

Ur ett socialpsykologiskt och sociologiskt perspektiv är hans beteende väldigt intressant. Han skiter fullständigt i din personliga integritet. Och varför inte? Allt han vill är ju att bara hälsa på dig. I hans värld är det säkert DIG det är fel på. Det är DU som är konstig. Kan du inte ens hälsa på din medmänniska?

Så jag har börjat tänka... Varför skall jag respektera din personliga integritet om du inte ens kan hälsa på din medmänniska? Det är ju trots allt din förlust om du inte kan med att säga ”hej”. Jag har lust att skita i din personliga integritet - för ditt, och mitt, eget bästa. När vi ses nästa gång så kanske jag säger ”hej” till just dig. Kommer du att säga ”hej” tillbaka?

Eder Larsson