’Vargen slickade mig i ansiktet’

avSvante Lidén

Nu inser Aftonbladets Svante Lidén att de inte är några mysiga sällskapsdjur

besökte kolmården Aftonbladets utsände reporter Svante Lidén åkte tillsammans med fotografen Andreas Bardell för att kolla in Kolmårdens nya varghägn för en tid sedan. Mötet har han sett tillbaka på med tacksamhet – fram tills nu. ”Nej tack. En varg är inget mysigt sällskapsdjur”, skriver han i dag.

Det var ett av de där ögonblicken man aldrig glömmer.

Ett av de där ögonblicken då tiden verkar upphöra och själva nuet blir evigt.

Det var då Kolmårdens vargar slickade oss i ansiktet.

Kolmården skulle öppna för säsongen och fotograf Andreas Bardell och jag åkte ner för att kolla på det nya tigerhägnet.

Vi var trötta och slitna för på natten hade vi kört ner från Härje­dalen där vi stött på fyra björnar ute på en torvtäkt i närheten av Sveg.

Och nu, bara några timmar senare skulle vi få närkontakt med tigrarna.

– Vilket jobb vi har, sa vi. Igen.

Det skulle dröja ett tag innan vi skulle få komma in till tigrarna. Det var ett helt nytt koncept där besökarna via en underjordisk gång fick komma in i en gallerförsedd buss, så att det var vi och inte djuren som satt i buren. De kunde pinka på oss via takgallret.

Men först skulle vi ta en så kalla byline-bild, det där lilla kortet som visar reporter och fotograf på plats.

– Vi kan väl ta den inne i varghägnet, tyckte vi.

Det var inga problem.

Vad vi inte visste var att Arne Weise just hade ramlat omkull därinne och blivit våldsamt uppvaktad av vargarna. Något Expressen skrev stort och upphetsat om eftersom de var där tillsammans med honom. Vi hade gjort samma sak.

Vargarna kom emot oss direkt. Svansarna gick som propellrar och de verkade tycka att det var kul att få besök. Kanske skulle de kunna leka med oss på samma sätt som de gjort med Arne Weise?

Jag kliade en bakom örat och han flög upp och slickade mig i ansiktet. Sträv tunga.

Plötsligt var det vargar överallt. En var särskilt förtjust i mitt högra öra. Slafsandet var bedövande. Vargarna flåsade upphetsat. Den varma andedräkten blåste i ansiktet. Jag fick plocka av mig glasögonen.

Hela tiden stod alfahannen Tromb, 7, en jätte på 50 kilo lite vid sidan av och kollade vad som hände.

– Kan man inte få dom här att yla? hojtade jag.

– Yla själv så får du se vad som händer, sa skötaren.

Så jag satte i gång. Och vilket svar jag fick. Hela hägnet satte i gång. De tryckte sig mot oss, brölade rakt i ansiktet så att det nästan slog lock för öronen och jag stirrade in i flera breda vargkäftar på samma gång. Hur nära tänderna var? Några centimeter kanske. Om ens det.

Av alla absurda situationer jag varit med om i jobbet tog nog den här episoden priset.

Jag har ofta tänkt på vargmötet. Med tacksamhet. Men nu? Nej tack. En varg är inget mysigt sällskapsdjur.