”När jag var liten ville jag vara Carola”

NYHETER

Marit Bergman om kärleken till musiken, uppväxten och armhävnings-
ritualen

1 av 3 | Foto: älskar att stå på scen Marit Bergman har gått från att vilja vara Carola – innan hon upptäckte punken – till att själv stå på scenen och trollbinda sin publik. Men först måste hon gå igenom en speciell ritual. ”Ju nervösare jag är, desto noggrannare ska varje detalj göras i ritualen”, säger hon.

Som liten drömde hon om att vara Carola.

Som tonåring, Madonna.

Nu är hon bara sig själv – Marit Bergman – ett alldeles nytt glitter på den svenska pophimlen.

Marit Bergman sprakar.

I en turkosblommig klänning med illgröna naglar, en rosa mun och svarta gymnastikskor ser hon precis ut som jag tänkt mig den pop-prinsessa den svenska eliten bland musikkritiker just nu tillber.

Vid cafébordet på det fina hotellet i Stockholm får hon upp ett litet paket cigaretter ur en stor handväska med många saker.

Hon ber att få röka färdigt före fotografering.

– Vilken tidning var det nu igen? Mina fans blir så sura när jag röker.

Jag väljer att välvilligt tolka frågan som en effekt av popstjärnestress: att vi är många som vill prata med Marit och att jag bara är en bland alla andra.

Hur hamnade du här bland stjärnorna?

– För mig är det ju inte så jättemärkligt, inget som har hänt plötsligt på något vis. Jag har spelat musik hela mitt vuxna liv, i band och så det här jag gör själv. Min plan har varit att jag ska kunna livnära mig på musik och slippa jobba med en massa andra grejer. Nu har jag gjort det i två år.

Hur är det?

– Man vänjer sig alldeles för fort och plötsligt är det självklart.

Hur har det förändrat ditt liv?

– Den stora grejen är att jag känner att jag är hemma, att jag har det livet som jag har tänkt att jag ska ha. Förut har jag alltid haft en gnagande känsla i magen av att det är något som fattas.

Hur var det att växa upp i Rättvik?

– Det var lugnt och tryggt, man kunde ränna ute på nätterna utan att mamma och pappa var alltför oroliga. När man sedan kommer upp i tonåren är det fruktansvärt tråkigt.

Vad gjorde du där?

– Jag var hästtjej och höll på mycket med musik, spelade, sjöng och försökte starta band. Men det gick inte så bra. Det var för få människor som gillade samma musik. Jag var någon slags punkare och det var väldigt udda där och då.

Hur visste du att du kunde sjunga?

– Det vet jag inte om jag riktigt tycker att jag kan. Jag tyckte att det var roligt. Vi hade piano hemma, pappa spelade mycket och i sexan fattade jag att man kunde ta ut låtar själv på piano, apa efter och spela sina favoritlåtar själv. Då började jag skriva egna låtar. I lågstadiet gick jag i den kommunala musikskolan och spelade i en liten blockflöjtsensemble. Sedan ville jag spela trummor men det fanns ingen trumlärare det året.

Vad drömde du om?

– När jag var liten ville jag vara Carola. Sedan upptäckte jag Madonna och då ville jag vara Madonna och sedan upptäckte jag punk och då ville jag att alla skulle poga (en slags hoppande punkdans) när jag spelade.

Vad driver dig att gå upp på scenen?

– Det är konstigt för jag mår ofta väldigt dåligt innan jag ska gå på. Jag blir väldigt nervös och skakig. Ibland när det är riktigt illa så kan jag knappast andas. Jag har absolut ingen scenskräck och jag vet inte vad jag tror ska gå fel. Jag tänker att nu ramlar det ihop alltihop.

Hur gör du då?

– Jag är jättenoga med alla ritualer innan. Det ska göras armhävningar, drickas ingefärsté, göras andningsövningar och så har jag har lite fuffens för mig med bandet. Ju nervösare jag är, desto noggrannare ska varje detalj göras i ritualen.

Hur slog du igenom?

– Jag började min solokarriär när skivbolagens nedgång kom. Jag hade ju spelat med bandet Candysuck och vi hade tre kontrakt. Jag trodde att det var så lätt, att det var självklart att de ville ha mig. Men jag fick släppa den första singeln på eget bolag för ingen annan ville. Jag satsade pengar som jag tjänat på ett välbetalt men bisarrt mediejobb, tillsammans med royaltys från två låtar som var med i en film av Ella Lemhagen. Sedan bokade jag studiotid för ett album och hoppades att jag skulle få ett kontrakt med något bolag. Det fick jag inte.

Vad gjorde du då?

– Lånade pengar av lite olika källor så att jag kunde spela in skivan. Jag vet inte vad jag tänkte med. (Skratt). Jag är jätteglad att jag gjorde det för jag har fått en helt annan insikt i hur saker fungerar i branschen. Men jag förstår inte hur jag vågade ge mig in på det eftersom jag är en totalt oekonomisk person som får betalningsanmärkningar hela tiden för att jag är så slarvig. Det var en nödplan. Jag kände på mig att folk gillade det jag gjorde och det fungerade ju. Men jag skulle aldrig göra om det själv.

Varför inte?

– I början var det så kul, en extrem egokick: Jag kan själv! Jag var jättelycklig och tänkte att jag behöver inte er, gamla skivbolagsgubbar. Men jag blev helt knäckt, fast det gick bra. Det var för mycket arbete och ansvar för en person, för mig. Jag stressar upp mig ganska så lätt.

Vad hände?

– Jag fick sömnsvårigheter, blev väldigt ledsen och ville knappt gå ur sängen. Jag blev stressallergiker av det där.

Hur hanterar du att bli igenkänd?

– Jag vet inte om jag hanterar det, jag tror att jag ska flytta utomlands. För det är märkligt att folk som inte bryr sig om musik pekar på mig på stan. Som om jag är en slags apa på zoo. Jag försöker att tänka att en mediebild aldrig kan stämma hundra procent överens med verkligheten; hur mycket jag än försöker styra kan det aldrig stämma. Man blir någon som folk tycker att de känner och jag försöker att komma ihåg att de inte gör det. Men det är fantastiskt roligt när folk kommer fram och tycker något om min musik.

Vad är det bästa med att vara popstjärna?

– Att man får rabatt på en massa klädbutiker. Jag fick rabatt i tre butiker i dag. Tio procent! Det är en enorm fördel tycker jag. (Skratt). Jag handlar inte så himla ofta, men i dag var det så.

Vad är det sämsta?

– Att jag känner att jag inte hinner prata ordentligt med alla som vill prata med mig. Då får jag dåligt samvete.

Hur viktigt är ditt jobb för dig?

– Jag överlever om jag skulle tvingas göra något annat, men jag skulle må dåligt om jag inte fick göra musik. Jag tror inte att det här nödvändigtvis varar för evigt, att få vara populär och sälja skivor. Om några år får jag nog ha ett annat jobb och göra musik vid sidan av.

Vad gör du då?

– Jag skulle vilja ha en handelsträdgård eller blomsteraffär. Jag försöker precis att lära mig att odla i stugan i Dalarna. Det är en allmän psykos som har drabbat hela Sverige, alla vill odla saker. Jag tror att ju jobbigare världen blir, ju mer kaotisk, desto mer behöver man en verklighetsflykt och det är verkligen trädgårdsintresset. Ju galnare det blir omkring en ju mer behöver man sitta och kolla på en liten prästkrage.

Vad odlar du?

– Rosenkrage och storklocka. Det går bra för storklockan men inte så bra för rosenkragen.

Vad är popkollo?

– Det är ett projekt som jag och mina spelkamrater fick idén till när vi hade kommit hem från en turnésväng och vi bara hade träffat killar bland musikerna hela tiden, ett enda stort hav av män. Det är tröttsamt. Vi ville försöka göra något åt det, sätta griller i huvudet på tjejer att det är kul att göra musik, att spela trummor, gittarr eller att producera. Killarna slussas in i banden och tjejerna slussas in i skolkören. Kör är en fantastisk musikform men det är tråkigt att det ska vara så könssegregerat i vad man får spela för instrument.

Hur gick det?

– Det har varit en succé. Många av tjejerna som var med förra året har fortsatt att spela och det verkar ha varit ett stort lyft för dem.

Vad gör du när du ska ha riktigt roligt?

– Spelar musik på en scen.

Vad gör dig lycklig?

– När saker flyter på utan allt för stora problem. Jag är ganska orolig av naturen och bara jag slipper att vara orolig är jag ganska lycklig.

Hur yttrar sig din oro?

– Jag måste alltid gå tillbaka hem och kolla om jag har stängt av spisen, jag tror att det ska börja brinna om jag inte är hemma. Jag oroar mig för att jag har glömt att betala räkningar, allt möjligt.

Vilka svackor har du haft i livet?

– När jag skilde mig och efter första skivan hade jag två riktiga dippar. När jag skilde mig blev jag dumpad. Först grät jag bara och sedan blev jag helt tokig, jag sov två timmar per natt och festade hela tiden. Efter skivan hade jag ingen lust att gå upp ur sängen för att jag var så trött och ledsen.

Kan en popstjärnekvinnor skaffa barn?

– Ja, men då vill jag och min kille vara med det så mycket som möjligt så exakt just nu blir det ju inte. Det beror ju på hur det går, det vore fett om jag började sälja en massa skivor i Kina så det kommer en check på 200 000 kronor i kvartalet. Vi får se.

Hur rik blir man som popstjärna i Sverige?

– Jag tjänar väl som en undersköterska ungefär. Jag tar ut så mycket som jag behöver, i dag har jag tagit ut massor av pengar för att köpa nya skor till exempel. Jag brukar låtsas att jag är svinrik. Fast det är jag inte. Jag har hyrt ut min lägenhet för att jag inte har råd att bo där just nu. Jag bor hos min kille när jag är i Stockholm och i stugan som jag och min syster har ärvt av farfar.

Det här är jag:

Så tycker jag om...

Maria Trägårdh