Lämnade åt sitt öde

NYHETER

Därför fick svenskarna ingen hjälp av UD ?– Aftonbladet har kartlagt Freivalds fiasko

Foto: ETT SISTA SPÅR Carl-Michael Bergman söker igenom ruinerna av Mukdara Beach Resort i Khao Lak. Här hittar han sin saknade frus gympasko.

Utrikesdepartementet stod helt handfallet och högste chefen, utrikesminister Laila Freivalds, gick på teater.

Samtidigt kom förtvivlade nödrop från tusentals svenskar i Sydost-asien och deras anhöriga här hemma.

Var fanns den svenska hjälpen? Var är utrikesdepartementets folk? Militären? Räddningsverket? Varför, VARFÖR, finns det inga från Sverige här? Varför får vi ingen hjälp?

I ett unikt dokument kan Aftonbladets Peter Kadhammar avslöja det kaos som präglade UD:s agerande de första kritiska dygnen.

Om hur frivilliga fick rycka in för att hjälpa skadade och chockade svenskar. En av dessa krafter, Per Jonsson, tolkade vad många kände sedan Laila Freivalds besökt katastrofområdet:

– Freivalds var nere och snackade skit om att Sverige hade skött detta bra.

Peter Kadhammar har rest i katastrofens spår och träffat svenskar, alla på något sätt drabbade av tsunamins förödelse.

Plötsligt, på bara några sekunder, var deras nära och kära borta.

Ivägsvepta av flodvågen, den vi nu känner under namnet tsunami.

Men de vägrade ge upp. De ville ha ett svar, hitta den eller de familjemedlemmar som nu bara ryms under begreppet saknade.

Carl-Michael Bergman är en. Han har outtröttligt fortsatt att leta efter sin hustru Cecilia.

MUKDARA BEACH, Thailand.

1.

Tionde dagen efter den stora vågen gick en svensk man och sökte i ruinerna av Mukdara Beach Resort, som hade varit ett fint hotell, ett av de finare längs Andamanska havets kust.

Han sökte efter spår av sin hustru och han fann en av hennes skor, och han fann två av familjens väskor och barnvagnen som de haft med för Hannes, 18 månader.

Han hittade också en tröja som tillhörde deras andra son, Nils, tre och ett halvt. Han tog upp tröjan och tittade på den. Den var mörk med brandbilar på. Mannen vek utan att säga något ihop tröjan som var dammig och smutsig och la den i sin ryggsäck.

Mannen, som heter Carl-Michael Bergman, närde fortfarande ett hopp som han innerst inne visste var fåfängt. Men framför allt sökte han visshet. Barnen var i säkerhet hemma i Sverige men innan han själv reste hem måste han försöka ta reda på vad som hade hänt Cecilia.

Han var skyldig barnen och sig själv och alla släktingar och alla som någon gång känt Cecilia att försöka hitta svar på de frågor som han visste skulle komma inte bara om en vecka, en månad, ett år.

Framför allt var han skyldig barnen ett svar. Carl-Michael Bergman ville försäkra sig om att han även om 20 år kan se dem i ögonen och berätta var sarongen låg, var han hittade skon, hur det såg ut där Hannes barnvagn låg i bråten i det som hade varit hotellets gym.

Han gick på promenaden förbi fallna kokospalmer och raserade hus ner mot havet. Gräsmatten som för tio dagar sedan hade varit välskött och grönskande var täckt av ett lager lera som hade torkat och spruckit i solen, och genom leran trängde spridda grässtrån som också var bruna och förtorkade.

De hade kostat på sig Smekmånadssviten eftersom de hade rest ner för att fira Carl-Michaels 40-årsdag. Den var stor och låg nära havet men Carl-Michael hade efter ett par dagar velat byta till något annat. Till sviten hörde en jaccuzi och det gick inte att låsa till den och en natt hade han vaknat med klappande hjärta och fått för sig att Hannes eller Nils hade gått upp för att bada ensam när mamma och pappa sov. Carl-Michael smög upp i mörkret och försäkrade sig om att skjutdörrarna till jaccuzin var stängda.

Smekmånadssviten var nu en hög av cement, trasiga möbler, förvridna aluminiumlister och balkar. Carl-Michael Bergman gick upp i ruinen och tittade men där fanns inte mycket att se mer än ytterligare en av familjens väskor.

Smekmånadssviten låg nära den vita stranden och det blågröna havet där små, vänliga vågor sköljde in. Carl-Michael Bergman tittade inte åt det hållet. Han såg åt alla håll men inte åt havet.

Han gick ner och gick tillbaka mot hotellets huvudbyggnad.

Steg för steg försökte han pussla ihop händelseförloppet, som han hade gjort varje dag sedan den stora vågen: Nils var med familjens goda vänner Mikael och Anna Jiffer på elefantsafari. Carl-Michael själv var på en dykkurs ute på havet; den var Cecilias och vännernas 40-årspresent.

Cecilia och Hannes var vid strandpoolen. Hon gick aldrig ner till havet med Hannes. Barnvagnen stod på altanen till familjens bungalow.

Carl-Michael Bergman gick sakta tillbaka mot huvudbyggnaden. Han förde bägge armarna framåt och pekade med dem.

–?Vågen kom från sydväst. Man kan se hur allt rasade i vågens riktning.

Några meter bakom honom gick Rickard Branting, 40, som är gift med Carl-Michaels syster. Rickard flög ner tre dagar efter katastrofen för att hjälpa Carl-Michael. Rickard hade en liten anteckningsbok där han antecknade allt som kunde vara viktigt och ibland stack han till Carl-Michael en plastflaska med vatten, eller en våtservett.

Carl-Michael Bergman var inte ensam när han sökte efter svar eller åtminstone ledtrådar. Han hade Rickard med sig. Han hade släkten, vännerna, alla de thailändare som försökte bistå. Men han var ändå övergiven.

Han var en av många ensamma svenskar i den största svenska katastrofen i modern tid.

Detta hotell och denna strand var en av katastrofens viktiga platser. Men var fanns svenska myndigheter? Var fanns svenska diplomater, poliser och räddningspersonal?

Det hade gått tio dagar. En dryg kilometer från hotellet, vid huvudvägen mellan Phuket City och Takua Pa, låg ett provisoriskt kriscentrum. Där satt frivilliga hjälparbetare från Thailand, USA, England och Holland och samlade in uppgifter om försvunna turister och thailändare.

En av de frivilliga, John Farrington, hade visat Carl-Michael en liten bunt, tre eller fyra centimeter hög, med svenska id-kort, bensinkort, betalkort och rabattkort av olika slag. Carl-Michael hade bläddrat igenom dem men fann inget som hade tillhört honom eller Cecilia.

En annan av de frivilliga, 23-åriga Jenny Marwil från USA, sa:

–?Den amerikanska ambassaden har varit här. Men jag har inte talat med någon från svenska myndigheter.

John Farrington tog fram ett fint spiralblock med grå pärm och en ek med spretande grenar präglad på pärmens framsida.

–?Är den här svensk?

Det var en dagbok som började: Dag nr 1 Ja, vi åkte bil till Arlanda där väntade vi i ca: 3 h?? Det ända jag gjort här på planet är att titta på film och läst serietidningar?...

Dagboken slutade på dag nio: ...?vi hade spjut så när det kom en firre så stack vi fram spjutet. men spjutet vi hade var för kort så firrarna han simma undan varje gång??

Rickard Branting sa:

–?Vi har inte sett svenska myndigheter här. På konsulatet i Phuket sa de bara att vi inte skulle åka hit för att det är så hemskt.

Ja, det var hemskt, hemskare än vad vi som inte var där kan föreställa oss.

Carl-Michael Bergman gick i sammanbiten koncentration bland ruinerna på Mukdara Beach Resort och bara någon enstaka gång brast det för honom och han vände bort ansiktet och grät. Men vad hade han för val? Han kunde inte överge Cecilia och han fick inte svika sina barn.