”Vi är alldeles förtvivlade”

1 av 5 | Foto: De sörjande samlas framför familjens avspärrade hus .
NYHETER

Härnösand

Härnösand är i chock.

Många känner familjen och ingen förstår.

– Det är ofattbart och vi är alldeles förtvivlade, säger en kvinna som var nära vän med familjen.

Sista gången han träffade Ragnar Nilsson var i fjol när Ragnar hjälpte honom att ladda över hårdrockmusik till motorcykeln.

– Han gillade sån musik, ACDC och sånt. Det första jag tänkte när jag hörde om morden var: Vem fan har tagit besittning av grabbens kropp? Det fanns inga indikationer inom familjen på att det här skulle hända. Ragnar var lite enstöring men i stort sett en vanlig kille. Mer mes än slagskämpe, säger Carl–Axel Stattin, en nära vän till familjen.

Mest tänker han på Ragnars mamma, hans vän sedan trettio år.

– Två barn dödade och den äldste sonen som tagit livet av dem. Hur fan ska hon kunna ta sig upp från det här?

Sörjande samlas

Framför familjens avspärrade hus har en liten grupp sörjande samlats. På marken vid staketet ligger bilder på de mördade syskonen, hälsningar, blommor och kramdjur.

– Den där bilden är verkligen flickan, när hon håller i en av sina kaniner, säger en kvinna.

Dottern, som var klasskamrat med flickan, berättar.

– Hon älskade djur. Hon hade både hästar, kaniner och katt och kaninerna åkte hon runt och tävlade med. Men brodern var allergisk och därför fick hon stänga in katten i rummet.

Flickan på fotot ler mot oss med en kanin i famnen. Utanför villan irrar hennes katt omkring ensam – Tusse.

– De var här och omhändertog kaninerna i går men ingen har brytt sig om katten, säger kvinnan.

”Alldeles förtvivlade”

Vid staketet står en liten tjej som kvinnorna säger är en av den mördade flickans närmaste vänner. Flickan tittar oavvänt mot huset där hon brukade leka. Hon ser nervös ut och ibland förvrids ansiktet i ett besvärat grin.

– Vi är för nära för att uttala oss. Det är för jobbigt. Det är ofattbart och vi är alldeles förtvivlade, säger hennes mamma.

Även föräldrarna saknar ord.

– Vi försöker prata om den döda flickan så mycket vi kan. Vi pratar, pratar och pratar, säger en annan mamma.

Dottern nickar försiktigt.

– Om hur hon var och hur hon var som kompis. Och brodern också.

”Två änglar”

De är på väg till de mördade syskonens skola, Kiörningskolan, som håller öppet under torsdagen. I aulan har ledningen satt fram ett minnesbord med fotografier av de mördade syskonen, blomkvastar och blockljus. På bordet ligger två anteckningsböcker där eleverna har skrivit in hälsningar till syskonen.

"Sov gott hörrni", "Två änglar har lämnat jorden" och "Jag saknar er" , har kamraterna skrivit.

– Det är precis så vi vill beskriva dem. För oss är de två änglar som har försvunnit, säger rektorn Bert Olsson.

Det har varit tuffa dagar för skolledningen. Bert Olsson har följt de mördade barnen under hela deras skolgång, även Ragnar Nilsson, som också gick på skolan.

– Jag känner bestörtning, sorg och förtvivlan. Jag är förvånad och kan inte förstå, säger han.

Eleverna gråter

Skolan informerade eleverna under onsdagsmorgonen. Kamraterna tog beskedet med bestörtning.

– Redan när vi kom in grät många av eleverna. Det var gråt och förtvivlan under hela dagen. Vissa föräldrar kom till skolan för att hämta hem sina barn, men de flesta stannade kvar för att prata och filosofera. Det finns så många frågor hos barnen och även hos oss, säger Bert Olsson.

Det är lugnt i aulan. Tyst sånär som på svag klassisk musik. Två präster finns till hands för de sörjande. Efter en stund börjar föräldrar droppa in.

– Jag är här för att prata lite grann, visa att man bryr sig, säger en pappa till en pojke i den mördade pojkens klass.

– Jag vet inte hur jag ska tala med min son om det här, det är jättesvårt. Det här är helt fel sätt för barn att bekanta sig med döden, säger han bekymrat.

Lämnar villan

I huset bredvid familjens avspärrade villa öppnas en dörr och en man kommer ut med en stor resväska. Han flyttade in i huset i tisdags, en timme innan morden. Nu lämnar han villan.

– Jag kan inte bo kvar. Jag hann bara vara i huset en kväll och det var mordkvällen.

Hörde du något?

– Nej, faktiskt inte.