Lena, 60, en av många som vårdas för covid: ”Tänkte: Nu dör jag”

Av: August Håkansson

Publicerad:
Uppdaterad:

NYHETER

UMEÅ. På julafton började Lena, 60, hosta. Några nätter senare vaknade hon och kunde inte andas.

Nu är hon en av många patienter som vårdas för covid-19 i den hårt belastade slutenvården.

– Jag tänkte att nu dör jag, säger hon.

Det surrar från en syrgasmaskin som hjälper Lena Larsson att syresätta kroppen. En slang är har fästs i hennes näsa, med varje andetag får hon in nytt syre.

– Jag förstod inte hur allvarlig den här sjukdomen var förrän jag själv blev så här dålig, säger hon.

Bakom två dörrar i ett eget rum på infektionsavdelningen på Norrlands universitetssjukhus har Lena Larsson legat i drygt en vecka när Aftonbladet är på plats. För att gå in måste skyddsutrustning med munskydd, visir, förkläde och handskar bäras.

En syrgasmaskin hjälper Lena Larsson att syresätta kroppen.
Foto: Pontus Orre
En syrgasmaskin hjälper Lena Larsson att syresätta kroppen.
Foto: Pontus Orre
De röd/vita skyltarna indikerar i vilka rum patienter med covid-19 vårdas på infektionskliniken på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.

Vaknade och fick ingen luft

Lena Larsson är säker på att hon smittades i jobbet, som behandlingsassistent på ett gruppboende. Flera av de boende och kollegor hade redan testat positivt.

På julafton fick hon torrhosta, dagen efter feber. Och några dagar efter det fick hon ont när hon andades.

På vårdcentralen fick hon kortison och medicin mot lunginflammation. Men det räckte inte. Några dygn senare vaknade hon en natt och fick ingen luft.

– Det var precis som att jag hade ramlat från ett träd och slagit i backen, andningen var liksom helt still. Jag vill aldrig mer uppleva den känslan. Jag tänkte: nu dör jag.

Foto: Pontus Orre
Lena Larsson, som förutom astma inte har några andra sjukdomar sedan tidigare, beskriver vården som en ständig kamp.

”Får andnöd av att gå på toaletten”

Lena Larsson fördes med ambulans till sjukhuset i Skellefteå, där hon lades in på iva. Efter ett dygn behövde hon ge plats till en annan, ännu mer sjuk patient och fördes till Umeå.

Här har hon vårdats sedan dess. Läget har blivit något bättre. Febern har börjat gå ner men hon har fortfarande stora problem med andningen.

– Jag har varit jätterädd bara för att gå på toaletten, för då har jag fått andnöd.

Lena Larsson, som förutom astma inte har några andra sjukdomar sedan tidigare, beskriver vården som en ständig kamp.

– Det är inte bara att ligga här, få syrgas och så mår man bra. Man måste tänka på hur man ligger och hela tiden fokusera på andningen.

Att få i sig mat och vatten är svårt.

– I dag slog jag rekord: lunchen tog 50 minuter. Annars har det tagit 1,5 timme för mig att äta.

Hårt belastad avdelning

Pandemins andra våg har slagit hårt mot infektionsavdelningen i Umeå. Nya behandlingsmetoder, som ett högre syrgasflöde och att lägga patienter i bukläge, har gjort att fler svårt sjuka patienter vårdas här i stället för att behöva skrivas in på iva där det ofta krävs nedsövning.

Med små fysiska övningar ska Lena Larsson nu försöka få upp pulsen varje dag, utan att syresättningen sjunker för mycket. Värdena ser bättre ut nu, och hon känner sig hoppfull.

– Men ibland blir jag jätteledsen. Det kan bara komma och så börjar jag gråta. Jag tycker synd om mig själv. Och så är jag slut och trött, då kan man gråta för vad som helst.

Foto: Pontus Orre
Ibland kan det ta 1,5 timme för Lena Larsson att få i sig sin lunch.

”En skitsjukdom”

Hon säger att hon får mycket stöd från sin familj: man, barn och barnbarn, och vänner som skickar meddelanden och bilder.

– Till alla som jag har svarat har jag skrivit: var rädda om varandra, det här är en skitsjukdom. Hur man kan vara så nonchalant och tänka att det här viruset inte är någon fara, det fattar jag inte.

Publicerad:

LÄS VIDARE