Hårdare klimatpolitik bäst för ekonomin

Av: TT

Publicerad:
En ny studie visar att det är ekonomiskt lönsamt att begränsa utsläppen av växthusgaser i nivå med Parisavtalet.
Foto: Johan Nilsson/TT
En ny studie visar att det är ekonomiskt lönsamt att begränsa utsläppen av växthusgaser i nivå med Parisavtalet.

Parisavtalets tvågradersmål har kritiserats för att vara omöjligt att uppnå både praktiskt och ekonomiskt. Men en ny studie, baserad på den klimatmodell som belönades med ekonomipriset 2018, visar att tvågradersmålet tvärtom är den mest lönsamma vägen framåt.

Det hördes många kritiska röster när nationalekonomen William Nordhaus belönades med Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne för sin klimatforskning 2018. Orsaken var att han utifrån den modell han utvecklat förespråkade en global uppvärmning på 3,5 grader fram till år 2100, i stället för Parisavtalets mål att hålla uppvärmningen under två grader jämfört med förindustriell nivå. Det skulle vara det mest lönsamma i längden, menade han.

Nu har en internationell forskargrupp stoppat in uppdaterade värden i hans prisbelönta modell och kommit fram till att den ekonomiskt mest optimala nivån snarare ligger på 1,5–2 grader, alltså precis det som föreskrivs i Parisavtalet.

– Det här visar att de bästa ekonomiska modellerna mycket väl kan stödja en klimatpolitik som siktar på att begränsa uppvärmningen vid den nivå som man kom överens om i Paris, säger Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet och en av forskarna bakom den nya studien som publiceras i tidskriften Nature Climate Change.

Ny syn på skador

Forskargruppen har bland annat uppdaterat några av modellens rent naturvetenskapliga ingångsvärden, exempelvis hur mycket koldioxid och värme som absorberas av jordens hav och ekosystem.

Dessutom har de sett över den del som hanterar kostnaden för skador på grund av klimatförändringar, den så kallade skadefunktionen. Det är ett arbete som pågått under längre tid, och som William Nordhaus själv refererade till i sitt Nobeltal.

– Där har vi haft mycket korrespondens med Nordhaus och han tycker att det är rimligt. Han refererade till vår skadefunktion i sitt Nobeltal och sa att den ger ett lägre värde för optimal uppvärmning, säger Thomas Sterner.

Framtida kostnader

Den tredje justeringen handlar om hur kostnaden för framtida generationer ska bedömas – det som med ekonomiska termer kallas för diskontering. När William Nordhaus kom fram till den kontroversiella 3,5-gradersnivån utgick han enligt Thomas Sterner från att mänskligheten om 100 år är kommer att vara så pass mycket rikare än i dag att kostnaderna för att hantera klimatförändringarna blir förhållandevis låga.

– Men vi tycker att det är orimligt med en hög diskonteringsränta när det handlar om problem som ligger mer än 100 år framåt i tiden. Många menar att tillväxttakten måste minska på lång sikt, eller ändra karaktär genom exempelvis mer tjänster snarare än materiell produktion. Då bör diskonteringsräntan också minska, eftersom den hänger samman med tillväxten, säger Thomas Sterner.

Stora skillnader

En annan av forskarna bakom studien är Christian Azar, professor i fysisk resursteori vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Han tycker att en av de mest intressanta slutsatserna är att det genom att ändra bara några få ingångsvärden går att få så helt annorlunda resultat från modellen. Forskarna har till exempel behållit William Nordhaus metod att beräkna kostnaderna för att minska koldioxidutsläppen, som i princip bygger på att det ska finnas en kostnad för utsläpp, ett slags koldioxidskatt.

– Men i verkligheten tror jag att man utöver en koldioxidskatt även måste stödja teknikutveckling, så att satsningar på elbilar, solceller, energilagring och liknande blir billigare och mer attraktiva alternativ, säger Christian Azar.

"Billig försäkringspremie"

John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, tycker att den nya studien är intressant och håller i grunden med om slutsatsen. Men han påpekar att det finns ett grundläggande problem med modeller som ska räkna ut en ekonomiskt optimal nivå för klimatpolitiken, eftersom det finns en så stor osäkerhet kring både de fysikaliska parametrarna och hur stora de ekonomiska skadorna blir.

Därför, menar han, är det bättre att angripa problemet genom att räkna på kostnaden för att göra fel åt ena eller andra hållet – alltså att jämföra om det är dyrare att i onödan ta i för mycket för att minska utsläppen av växthusgaser än att ta i för lite och sedan upptäcka att klimatförändringarna blev värre än man hade hoppats. Sådana analyser har han gjort tillsammans med sina kollegor.

– Då visar det sig att det kostar väldigt lite att ta i för mycket jämfört med att ta i för lite. En ambitiös klimatpolitik är alltså en mycket bra försäkringspremie, förutsatt att man genomför den på ett smart sätt, säger John Hassler.

Publicerad: