En show som aldrig tar eld

NYHETER

Det är så man tycker lite synd om Michael Monroe.

Stjärna i ett periferiskt universum. En mästare bland fotfolk. Som Zlatan i IFK Ölme.

Frontmannen slänger med sin rosa boa, jonglerar med mikrofonstativet och dansar förföriskt. Fiskar upp en saxofon och drar solon. Trixar i gång Borlängepubliken, som ända bak till mixerbordet utgör en enda hoppande massa.

Problemet är bara att tillställningen aldrig tar eld. Den övergår aldrig från skönt rock"n"roll-mys i sommarkvällen till tygellöst härjande i natten.

De uppbackande musikerna gör inte bort sig under cowboyhattarna, men detta är en enmansshow som bara håller när låtmaterialet hållet toppklass.

Det blir aldrig riktigt så coolt som Michael Monroe vill.

Hano Rocks

Marcus Grahn