Jag vill inte ha en rumpa i ansiktet

NYHETER

Går man ut på Söder i Stockholm löper man risk att må illa. I alla fall om man som jag är väldigt känslig för ass-less – magra indie-pojkar på 20-35 år, med Joey Ramone-tighta Cheap Monday-jeans som sitter långt ner på höften. Och tyget som borde täcka rumpan hänger som en ledsen hamsterkind. Ibland kniper linningen åt om de tunna låren. Ändå drar de NER jeansen när de ska rätta till dem. Åker man rulltrappa riskerar man att få en mager rumpa i ansiktet. Kul.

Egentligen är det inte jeansen som stör utan karaktären. När blev det hett att vara intitativlös, rörelsebegränsad och rädd för livet? Varför vill man ha ostbågshållning, handsvett, en släng av anorexia, dålig skäggväxt och ingen ambition? Och var finns det roliga i det?

Det mesta som är stort i Stockholm blir stort här. Men just ass-less kan jag väl få slippa?

Agnes Cavallin

Allt om Göteborg

Tidigare krönikor:

Sprit, snacks och folk

En egen bonde ska vi ha

"När blev det hett att vara intitativlös, rörelsebegränsad och rädd för livet?"