Jag har lekt med en våldtäktsman

Publicerad:
Uppdaterad:
Alexandra Malmberg. Ålder: Född 85. Bor: Malmö. Jag är arbetssökande, men skriver en del sidanom mitt aktiva sökande efter arbete:) Jag skriver mestadels egna tankar och uppfattningar om samhället, men även dikter ur ett homosexuellt perspektiv.
Alexandra Malmberg. Ålder: Född 85. Bor: Malmö. Jag är arbetssökande, men skriver en del sidanom mitt aktiva sökande efter arbete:) Jag skriver mestadels egna tankar och uppfattningar om samhället, men även dikter ur ett homosexuellt perspektiv.

Jag har lekt med en mördare och en våldtäktsman. Borde jag vara tacksam för att jag inte blev ett offer, eller ledsen för jag målade upp en bild av dom som jag umgåtts med, som inte stämde överens med verkligheten? Borde jag vara glad att det hände någon annan eller borde jag vara ledsen över hur någon i mina ögon var en bra människa, gjort något sånt här?

Jag har gått på samma fritids som en mördare. Efter skolan brukade vi leka småstjärnorna på fritids. Ibland låg vi bara och snackade bland alla kuddar samtidigt som vi hade musik i cd-spelaren. ”Jag klär, jag klär av mig naken. Här är jag”

Jag har festat och umgåtts med en våldtäktsman. Ibland kom han hem till mig och vi lyssnade på musik, kollade tv och snackade. Ibland skolkade jag från grundskolan och cyklade hem till honom. På helgerna festade vi och någon gång åkte vi över till Danmark. I mina ögon var han underbart snäll och vi hade djupa samtal om allt mellan himmel och jord.

Att se min gamla fritids/barndoms kompis annons om hur han mördat en annan människa är obeskrivligt svårt. Att se min gamla kompis på efterlyst om hur han drogat ner kvinnor i Malmö och sedan våldtagit dom var ofattbart. Bär vissa upp en fasad om att dom är icke våldsbenägna fastän dom egentligen är det, eller är vi alla egentligen kapabla till att begå brott? Jag kan inte för flera miljoner kronor förstå att dessa unga män varit kapabla till att utföra sådana här handlingar. Jag frågar mig själv om man kan lita på folk, egentligen? Föds man till en mördare, eller blir man det under en viss period av sitt liv? Den beskyddande föräldern säger alltid till sina barn ”prata aldrig med främlingar”. Den meningen låter lite väl ironisk för tillfället. Är vi alla benägna till att göra en våldshandling? Jag sitter bara stum i mitt rum, utan varken fler ord eller någon logisk förklaring.

Jag har lekt med en mördare och en våldtäktsman. Borde jag vara tacksam för att jag inte blev ett offer, eller ledsen för jag målade upp en bild av dom som jag umgåtts med, som inte stämde överens med verkligheten?

Alexanda Malmberg

Publicerad: