Suha vill bara slippa höra explosioner för en dag

NYHETER

Kriget i Syrien går in på sitt åttonde år när sms:et landar i min telefon:

”Om du hör att regimen går in i min hemstad Douma får du inte kontakta mig”.

Det är 39-åriga ”Suha” som tar farväl.

Vi är vid det här laget många journalister världen över som har lärt oss krigets propaganda och dess inverkan på vårt jobb. När något sker: läs och ta in uppgifter från flera sidor. Kontakta hjälporganisationer - helst de som är på plats om någon är det. Var medveten om politiska åskådningar. Väg noga uppgifter om dödstal. Hör av dig till källor på krypterat vis.

Syrien är ett land som är svårt att ta sig in i. Journalistvisum behövs. En överrock från informationsministeriet ingår. Det påverkar vem som vågar prata med oss journalister, reprimander kan komma i efterhand. Tiden då det gick att ta sig in i landet med hjälp av det som kallades rebellgrupper är förbi.

Foto: ABDULMONAM EASSA / AFP

De flesta är militanta jihadistiska grupperingar nu. Att ta sig in med kurdernas hjälp är riskfyllt, särskilt om du vill kunna få ett visum i framtiden. Risker spiller över och kan påverka inte bara dig, utan hela din familj.

Vi vet också att de som uttrycker motstånd mot regimen är övervakade. Det var ju så hela kriget började. En tonårspojke i Deraa klottrade ”det är din tur, doktorn” och arresterades. Många vi träffar vågar inte säga sina riktiga namn. De ber oss att anonymisera. Ingenjören jag kallar Suha, 39, i regimbelägrade Ghouta är en av dem.

Fastän vi aldrig har setts har våra sms blivit vardag sedan den 18 februari, när den hårda offensiven mot området inleddes. Jag läser något om vad som sker i Ghouta, sedan frågar jag om hon lever. ”Vi försöker leva, i dag bakade jag bröd” var svaret en dag.

”Regimen har omringat oss” skrev hon i söndags.

Mina svar känns meningslösa. ”Jag hoppas att det blir vapenvila snart” och ”hoppas att ni får sova i trygghet”. Vad säger man till någon som trängs i en källare med hundratals andra? Som inte vill fly med risk för att hamna i regimens fängelser?

Suha berättar att barnens rastlösa stök och skrik gör henne närmast galen. De vuxna försöker att hålla lektionstimmar när det går, lära barnen sådant som har gått förlorat under uteblivna skolår. ”Vad drömmer du om?” frågar jag en dag, och känner mig genast dum. ”Drömmer? Jag kan knappt sova” blir svaret.

Men det är klart att även Suha har drömmar. Hon berättar om sina framtidsförhoppningar: hon vill stanna i Douma, leva i fred, se barnen leka. Hon skriver om kortsiktiga önskningar: tänk ett rum där hon får vara helt ostörd, sova en hel natt, slippa höra explosioner.

Vi skriver att vi hoppas att vi kan ses på riktigt en dag. Precis som människorna jag träffade sist jag var i Damaskus, Homs och Aleppo, oavsett vilken sida de stödjer i kriget, bjuder hon mig hem till sig så snart kriget är över. Vi konstaterar flera gånger att det här meddelandet kanske blir det sista.

På söndagen, när armén närmar sig, skriver hon: ”Folk flyr för sina liv, skyddsrummen är fulla”.

”Snälla, om du hör att regimen går in i min hemstad Douma får du inte kontakta mig”.

Jag frågar varför. Hon svarar:

”De kanske dödar mig om de vet att jag pratat med pressen”.

Hon blir allt mer kortfattad. Jag tittar gång på gång i den krypterade appen för att se när hon senast var aktiv, för att få veta om hon lever.

Till sist frågar jag om hon har något sista vittnesmål till omvärlden, om vi inte skulle höras mer.

”Berätta för världen att vi blir dödade. Berätta att våra barn inte har något liv, men att de känner till döden mycket väl. Skriv att de inte känner till vad lycka är längre”.

Jag skriver det. Tröstar mig med att jag åtminstone har berättat om en människas öde, kanske mänskliggjort krigets offer för någon ytterligare.

Det är en klen tröst.

Det gör varken till eller från för att rädda Suhas, eller någon annan syriers, liv.

Så såg Aleppo ut före kriget 00:34
ARTIKELN HANDLAR OM

Syrien