Hellre öppet och besvärligt än slutet och tyst

NYHETER

UMEÅ

Att det är farligt med slutna rättegångar har visat sig gång efter annan - även i Sverige. Minns ni vågen av anklagelser mot fäder som påstods ha förgripit sig på sina döttrar på 80- och 90-talen?

En del av dem fälldes fast bevisningen var skandalöst usel. Oskyldiga män dömdes till långa fängelsestraff för det skamligaste brott som vårt samhälle känner.

Det var möjligt bland annat på grund av att bevisningen var hemlig och förhandlingarna slutna. Bakom stängda dörrar fångades erfarna domare och nämndemän av tidens myter, de tog fantasier som rediga vittnesmål.

En del tragedier hade säkert undvikits om åtminstone delar av bevisningen varit offentlig. Då hade någon med kyligare blick kunnat ropa: Detta är orimligt.

För tretton år sedan var jag i Umeå och skrev om en man som dömts till tio års fängelse för våldtäkter och övergrepp på sin dotter. Han dömdes mot sitt nekande och enbart på hennes berättelse och intyg från en psykolog, som blandade ihop sina roller som behandlare och utredare.

Mannen dömdes för att flickans berättelse var detaljerad och trovärdig.

Den blev mindre trovärdig när hon senare pekade ut ytterligare 25 män och sin egen mamma.

Förhörsledaren den gången hette för övrigt Göran Markström, samme polis som i åratal ledde jakten på Hagamannen.

Kanske hade den olycklige fadern för 13 år sedan friats redan i tingsrätten om det varit möjligt för utomstående att se åtminstone delar av utredningen.

Vad har detta med Hagamannen att göra?

Ingen påstår att Niklas Lindgren är oskyldig, inte heller han själv. Men till vad är han skyldig?

Han nekar till ett av överfallen, och han nekar till att ha försökt mörda två av kvinnorna.

Självklart ska ingen annan än domstolen döma honom. Medias uppgift är att kritiskt följa processen. Och förhoppningsvis ger rättegången ett större svar än det juridiska.

Umeås kvinnor var i åtta år Hagamannens gisslan. Polisen fick tips om 14 000 namngivna män. Staden förgiftades. Om det finns ett svar på frågan varför, bör dessa människor få veta det.

Samtidigt har Hagamannens offer en självklar rätt till skydd och integritet.

Lindgrens advokat Leif Silbersky insåg efter den första förhandlingsdagen i fredags att det blev orimligt med stängda dörrar. Han tyckte att domstolen kunde utarbeta ett system som tillgodosåg kravet på offentlighet samtidigt som offren får det skydd de vill och ska ha, till exempel genom att allmänheten får lyssna på rättegången men inte gå in i rättssalen. Då kan rätten lätt fatta beslut om att stänga av ljudet vid för offren särskilt känsliga partier.

En domare med lite kreativ fantasi kan säkert hitta andra möjligheter.

Men lagman Thomas Södermark bestämde sig för att stänga dörrarna helt och hållet under alla de fyra första dagarna. Det var ett bekvämt beslut, men blir absurt med tanke på att grundprincipen i en demokrati är att rättegångar ska vara öppna.

I söndags genomfördes förhör med den väktare som fann Hagamannens offer vid universitetssjukhuset natten till den 19 mars 2000.

Varför var det hemligt?

Förhöret med den kriminaltekniker som undersökte brottsplatsen var också hemligt.

Varför?

Aftonbladet och fem andra mediaföretag överklagade beslutet om stängda dörrar till hovrätten för övre Norrland. I går meddelade hovrätten att den inte kan överpröva tingsrättens beslut under pågående rättegång.

Så det är fritt fram att ha dörrarna stängda under resten av förhandlingen nästa vecka.

Det är det lättaste alternativet för tingsrätten. Men i långa loppet är det slutna rummets tysta, skenbara effektivitet farligare än den stökiga och besvärliga öppenheten.

Peter Kadhammar