Är vita liv mer värda?

NYHETER

Svenskarnas bidrag till Pakistan: 1,2 miljoner

Ett svenskt liv är värt 500 gånger mer än ett pakistanskt.

När vita människor, och framför allt svenskar, dör och skadas i en naturkatastrof finns det ingen gräns för generositeten. Svenskarna gråter och öppnar plånböckerna.

Foto: UTPLÅNAD Balakot hade 80 000 invånare. Nu är staden jämnad med marken.

I någon mån måste det vara så. Självklart berör grannens öde oss mer än en okänd människas på andra sidan jorden.

Men hur stor kan skillnaden i empati bli? Var går gränsen mellan engagemang för våra egna och likgiltighet för andras öde?

När passerar liknöjdheten anständighetens gräns?

En liten summa

Efter tsunamin i Sydostasien i vintras, där 543 svenskar dog, skänkte svenska folket över 500 miljoner kronor till Röda korset.

För snart två veckor sedan inträffade en annan katastrof i Asien: jordbävningen som främst drabbade Pakistan.

Hittills har svenskarna skänkt 1,2 miljoner kronor till Röda korset.

Det är en summa så liten att Röda korsets informationschef Johan af Donner inte riktigt vet vad han ska säga.

- Det borde nog ha tickat in sju åtta miljoner i alla fall, säger han.

Jämnad med marken

Jag kanske verkar upprörd, men jag kom hem från Pakistan i söndags. Jag har fortfarande några bilder i mig som inte vill lämna näthinnan. Liket efter en liten pojke i ruinen av en skola. Kropparna som täckte golvet i bröllopshallen vid hotell Neelum i Muzaffarabad. Ruinerna i Balakot, en stad som hade 80 000 invånare och som nu är jämnad med marken.

Ett svenskt liv är värt 500 gånger mer än ett pakistanskt.

Smaka på den meningen.

Visst är den provocerande och absurd. Inte tänker vi så, vi som är så upplysta och ett av världens mest jämlika folk.

"Katastroftrötta"

Nej, vi tänker inte så. Men vi reagerar så. Det är den enkla förklaringen till att vi var så fantastiskt generösa efter tsunamin och så likgiltiga inför Pakistan. Thailand, särskilt ett Thailand fullt med svenska turister, står oss nära. Pakistan är främmande.

Johan af Donner på Röda korset säger försiktigt att svenskarna kanske, med ett annat absurt ord, är "katastroftrötta". Det har varit mycket i år. Tsunamin. Översvämningen i New Orleans. Torkan i Afrika.

Ja, det har varit mycket. Men ingen ska inbilla mig att summan skulle ha stannat vid 1,2 miljoner kronor om det hade funnits några tusen svenskar i norra Pakistan när marken rämnade.

Det förmodade dödstalet låg länge på 40 000. Efter att ha sett en liten del av förödelsen tyckte jag att det var ett lågt tal. Nu säger de senaste telegrammen 79 000 döda. De blir fler.

Jag har ytterligare en bild på näthinnan: strömmen av människor som tog sig fram över de höga bergen för att hjälpa till. De vandrade. De åkte i överfyllda personbilar och minibussar.

Ett liv är ett liv

De kom för att hjälpa dem som ännu lever utan skydd för nattkylan (lika svår som i södra Sverige), och för att bistå dem som är skadade eller lämnade ensamma.

För dem är, självklart, ett liv ett liv.

Är det så för oss?

Första meningen i den här artikeln var en underdrift. Insamlingen till tsunamins offer gav sammanlagt över en miljard kronor. I så fall är ett svenskt liv värt tusen gånger mer än ett pakistanskt.

Så här kan du hjälpa offren

Tidigare:

Peter Kadhammar