Du flyger, du njuter och ditt hjärta blöder

NYHETER

ZAHLE. Beekadalen är Libanons front mot gränsbergen till Syrien, de där de svenska journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed för tolv dagar sedan fördes bort i våldsamt kidnappingdrama.

Dalen är en kameleont. Den skiftar färg och form efter omständigheterna.

Alla finns där - från de kristnas semifascistiska maroniter till nybildade al-Qaidaceller. De flesta checkpoints bemannas med amerikanskbeväpnade libanesiska soldater (bandvagnarna är från sextiotalet) men det kan lika gärna vara lynniga Hizbollah.

Dalen styrs av rivaliserande klanhövdingar. Livsstilen pendlar mellan modernt fix-it och gammaldags hederskultur.

Beekadalen bjuder Mellanöstern dess färskaste frukt, grannaste grönsaker, vitaste bomull och godaste vin; Chateau Musar tas på allvar till och med i Frankrike.

Men tyngdpunkten i dalens ekonomi ligger i cannabisodling och heroinframställning. Den industrin önskar största möjliga tystnad. Diskretion är en hederssak - bryter du den skjuter jag dig.

Det var alltså inte konstigt, att Sveriges ambassadör i Syrien och Libanon, Niklas Kebbon, till mig sagt:

”Beekadalen är inte säker. Jag avråder från att resa där.”

Men Beekadalen är oemotståndlig. Jag minns några ord av den libanesiske konstnären Pascal Hachem: ”Vad ger Libanon dig? Stress och spänning. En kick. Jag älskar att vara här - det är en utmaning.”

Du åker - eller snarare flyger på låg höjd med en splitter ny sexcylindig metallic Mercedestaxi med Mr Khalil som en Tom Cruisepilot vid ratten - dalen i hela dess längd, 12 mil, i en improviserad trafik.

Det råder ömsom högertrafik, ömsom vänster. Det är som i politiken.

Du njuter.

Du ser kring dig det som är kulturens vagga, rester av handelsfolket fenicierna, Bibelns Landet Gosen. Du stannar till för en fast food-lunch, Sfylli, en sorts platta piroger med lammfärs och Pepsi och plötsligt går det upp för dig, att du är i Baalbek. Det är en världsarvsstad, som domineras av de gyllene ruinerna av de vackraste romerska tempel mänskligheten sett.

Men dina ögon irriteras också. Den bördiga, röddammiga dalen är täckt av kringflygande plastpåsar. Miljötänk har ännu inte nått bygden.

Flyktingar strömmar i hundratusental över från Syrien och deras temporära vistelse i stormskadade tält och eländiga skjul blir kameleonter som vanpryder landskapet.

Och ditt hjärta blöder.

Det är när jag kommer till Beekadalens huvudstad som heter Zahle, som dalens komplexitet än mera sticker en i ögonen. Maroniternas katedral och shiamuslimernas moské med en grön kupol ligger sida vid sida. Skäggiska druser (en egen sekt och etnisk grupp) vandrar gatan fram och i horisonten anar du berget Hermon och gränsen med Israel.

Vissa stadsdelar är armeniska, andrabefolkas av grekortodoxer, ytterligare andra en grekkatoliker. Det finns människor som talar Jesu språk, arameiska. 

De flesta av grupperna har sin egen milis. Dessa i sin tur har ofta skyddsmakter. Över Hizbollah råder Iran, alawiterna har stöd från klanen al-Assad i Syrien.

Det är lätt att mana fram bilden av ett getingbo eller en krutdurk.

Men fascinerande nog har detta myller av stammar och folkslag och politiska ideologier och religiösa rivaler genom årtusendena mera levt i fred än i krig.

Dock - stubintråden är kort. Jag minns när jag i sjuttiotalets mitt var bosatt i Beirut och bilade upp till Zahle därför att en tredje omgång dragit igång i det libanesiska inbördeskriget. Det var i Zahle de första skotten smällt.

Jag frågade: ”Vad var skälet till krigsutbrottet?”

”Det blev ett kafébråk”, svarade en lokal politiker. ”Två grabbar, en maronit, en palestinier, hade spelat flipper. De var inte överens om vem som fuskade mest. Maroniten ringde sin hövding. Palestiniern ringde PLO. Så var det igång. Första dan kpistar, andra dan granatkastare.”

Det tog 15 år för att kriget skulle ta slut.