OBAMA-MANIA

Av: Per Bjurman

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets Per Bjurman på plats i Washington när USA får sin 44:e president

nu tar du över, pappa! Barack Hussein Obama, 47, svär presidenteden med hustrun Michelle och döttrarna Sasha och Malia vid sin sida. ”Vi fick se en svart man, son till en afrikansk invandrare, lägga handen på Lincolns bibel och sväras in på en post vi trodde var förbehållen en viss sorts vita män med vissa sorters försänkningar och resurser”, skriver Aftonbladets Per Bjurman.
Foto: Foto: CHUCK KENNEDY/AFP
nu tar du över, pappa! Barack Hussein Obama, 47, svär presidenteden med hustrun Michelle och döttrarna Sasha och Malia vid sin sida. ”Vi fick se en svart man, son till en afrikansk invandrare, lägga handen på Lincolns bibel och sväras in på en post vi trodde var förbehållen en viss sorts vita män med vissa sorters försänkningar och resurser”, skriver Aftonbladets Per Bjurman.

Vi frös tår och öron av oss. Men än sen? Det var ju en alldeles magisk förmiddag på gräsmattan framför den väldiga kongressbyggnaden – trots att den nye presidenten stakade sig på självaste eden.

Jag vet inte om ni märkte det, men precis när han lagt handen på Lincolns bibel och skulle börja deklamera efter chefsdomare Roberts skar det sig för den vanligtvis iskalle Barack Obama.

Först var han för ivrig med sitt namn, sedan kom han av sig helt – och fick läsa om den första frasen.

– Nämen Obama, ropade en förskräckt flicka från Kentucky på stolen bakom mig, you can’t blow the oath...

Well, till och med ”No drama Obama” har väl rätt att bli en smula nervös under ett så remarkabelt ögonblick.

Han fann sig dessutom snabbt, fick efter en halv minut klämma ur sig det klassiska ”so help me God” – och var plötsligt USA:s 44:e president.

Det var kulmen på en väldigt lång dag i ett Washington förvandlat till stadsfestival i vansinnesformat – med toppluva på.

Själv satt jag på tunnelbanan strax efter fem på morgonen och redan då var trängseln på stationerna runt The Mall – den jättelika, monumentspäckade park i centrala Washington där merparten av de drygt två miljoner besökarna såg installationen – rent skrämmande.

Men precis som under förberedelserna dygnen innan själva ceremonin, när huvudstaden långsamt förvandlades till en enda stor Obamafestival, var stämningen ändå lugn.

Värdig.

Respektfull.

Människor som kommit från hela landet för att vara med om det mest historiska ögonblicket den här generationen upplevt tänkte inte låta sig bli irriterade av något så futtigt som köer och trängsel.

Samma tillstånd rådde innanför avspärrningarna framme vid trappan upp till kongressen och det vackra podiet, dit de allra lyckosammaste hade fått biljetter.

För att ta mig dit tvingades jag passera fyra säkerhetskontroller, diskutera statusen på min ackreditering med ett dussintal vakter av olika sort och irra planlöst i de vindlande korridorerna under Rayburn Building.

Sedan var det bara att sitta på en hård plaststol och huttra i den isande Washingtonvinden i nästan fyra timmar.

Jag ska inte säga att det att det var angenämt. Efter trekvart skrek stelfrusna tår av smärta, efter ytterligare en halvtimme ville öronen ramla av – och sånt som mat och dryck hade ingen av oss som satt där kunnat tänka på sedan kvällen innan.

Men det var värt det.

Det var värt det för att vi åter fick känna på den magiska, nästan trolska atmosfär som hållit huvudstaden i fast grepp i flera dygn och nu kulminerade i ren extas.

Det var värt det för den fullständigt overkliga, obegripliga syn som mötte när vi vände oss om och tittade ut över The Mall, fullpackad med människor – flera miljoner – från hörn till hörn.

Det var värt det för det åskliknande dånet när ”Yes we can”-ramsorna fortplantade sig genom åskådarleden där nere, upp mot kongressen och den stumma församlingen makthavare som satt där och inte riktigt kunde förstå vad de var med om.

Det var värt det för den varma, hoppfulla blicken i ögonen på Caroline Kennedy, Jamie Lee Curtis, Samuel L Jackson, Oprah Winfrey, Usher, Annie Leibovitz, Halle Berry och alla andra kändisar som vimlade runt omkring oss.

Och framför allt:

Det var värt det för att vi fick se en 47-årig svart man, son till en afrikansk invandrare, uppfostrad av en ensamstående mamma, lägga handen på Lincolns bibel och sväras in på en post vi trodde var förbehållen en viss sorts vita män med vissa sorters försänkningar och resurser.

– Vi måste vara beredda att offra oss för saker som är större än oss själva, konstaterade han under ett tal som kanske inte rymde några ”do for your country”-rader, men ändå höll högsta Obamaklass.

Och efter en sån uppmaning, levererad av en man som just blivit världens mäktigaste, kan man ju inte klaga över ett par stelfrusna tår.

Publicerad: