Efter befrielsen: Nu kan flickorna gå till skolan igen

Foto: Magnus Wennman
NYHETER

MOSUL. Rosal Saad, 13, satt instängd hemma i två och ett halvt år under IS.

Nu ska hon äntligen börja skolan igen.

– Det läskigaste var när de sköt från två håll. Då gick jag ner i källaren och gömde mig i ett hörn, säger hon.

På andra sidan floden Tigris, i västra Mosul, pågår striderna dygnet runt. IS har trängts in i den gamla stadskärnan och står på randen till kollaps.

Här, i östra Mosul, är terrorgruppen borta sedan fyra veckor.

Det är en farlig fred, som ständigt avbryts av IS slumpvisa raketer. Men också en fred som gett Mosuls kvinnor och flickor en del av friheten tillbaka.

1 av 5 | Foto: Magnus Wennman

Vi går in i Nabi Younes-souken, en av stadens största marknader. Liksom resten av det sönderskjutna östra Mosul har den oväntat snabbt fyllts med liv. Det säljs frukt, kött, grönsaker, leksaker, smycken och skor.

Allt man behöver – om man har pengar.

Annam Mawfak, 30, för händerna över en lila tröja, med texten ”Amour de Paris” i glittrande bokstäver.

Den är åtsittande, färgglad och har tryck – allt som var förbjudet under IS.

– Det känns som om jag har sluppit ut ur ett fängelse, säger hon.

En cementbil kör fram och tillbaka, till synes utan mål. Förödelsen är enorm, återuppbyggnaden tycks ändlös, men någonstans måste man börja.

På Mosuls zoo är alla djuren döda utom en ett lejon som heter Simba och en björn som heter Rasha.

En raket landade i apburen. Resten av djuren svalt ihjäl eller åt upp varandra, när skötarna flydde för sina liv.

Nu har en veterinär betald av en europeisk hjälporganisation rest ner från Österrike, gett djuren antibiotika och multivitaminer och sörjt för att de ska få mat varje dag.

1 av 4 | Foto: Magnus Wennman

Människorna i Mosul kan knappast räkna med samma hjälp. Vi möter en pojke som försöker sälja begagnade tandborstar. Han försöker krama alla han möter.

Blicken är någon annanstans.

De flesta väntar på ett jobb, eller på att sjukhusen ska öppna. Att elen ska börja fungera och vattnet rinna ur kranarna igen. Att livet ska komma tillbaka.

Och det gör det, om än plågsamt långsamt.

Under IS gjordes undervisningen om. Barnen lärde sig att räkna med hjälp av stridsvagnar, patroner och gevär.

De flesta föräldrar höll sina döttrar hemma, instängda dygnet runt.

Foto: Magnus Wennman

När vi besöker Ibn Rushd-skolan, för barn mellan 6 och 13 år, har de kvinnliga lärarna fullt upp med att ordna inträdesprov.

– Det här är andra dagen som skolan är öppen. Flickorna kommer verkligen tillbaka. Det viktiga nu är att testa deras kunskaper. Många kommer att behöva gå om två år, säger rektorn Isra Rashid, 52.

Medan vi pratar söker irakiska soldater genom hus efter hus några kvarter bort, i jakten på en ensam jihadist som synts med kulspruta.

– En raket slog ner i grannskolan i förra veckan, så det är inte säkert här. Men vad ska vi göra? De här barnen kan inte vänta längre, säger Isra Rashid.

Hon stannade själv hemma under IS. Regeringen i Bagdad har inte betalat hennes lön på tre år. Ändå lyser glädjen över att få utföra sitt yrke igenom.

Hon talar om den yttre förödelsen, en del av skolbyggnaden är sönderskjuten och måste byggas upp.

Och den inre. Hur barnen har förändrats. Sjuåriga flickor kan komma med träbitar, börja slåss eller låtsas skjuta mot varandra.

– De har sett sådant inget barn ska behöva se. Nu måste vi göra människor av dem igen.

Foto: Magnus Wennman
Rosal Saad.

På skolgården väntar flickorna otåligt på proven. De jämför böcker, pennor och suddgummin. Rosal Saad, 13, längtar efter första lektionen.

– Jag var hemma varje dag i två och ett halvt år. Det var så tråkigt, även om mamma försökte hjälpa mig att läsa, säger hon.

Hon funderar länge över frågorna vi ställer. Trots att hon är ovan att vara ute, ovan att möta utlänningar, är svaren genomtänkta.

– Att leva under IS var som att bli stoppad i livet. Det var långsam tortyr, säger hon.

Under befrielsen i januari besköts Rosal Saads hus från två håll.

Det var det läskigaste. Vi gick ner i källaren hela tiden

– Det var det läskigaste. Vi gick ner i källaren hela tiden. Jag gömde mig i hörnen.

Handen kramar blocket med Frost-figurer.

– Det enda jag vill är att det ska bli fred på riktigt, så att jag kan fortsätta gå hit. Och jag vet precis vad jag ska bli. Lärare!

Kompisen Rahma Ahmed, 12, vill bli doktor. Magfira Ahmed, 10, sjuksköterska.

De springer ut på skolgården igen. Rusar in och ut i ett tomt klassrum, och bort längs muren, till den lilla gården där ett apelsinträd växer.

Himlen fylls av helikoptrar, marken skakar, men den här eftermiddagen, fyra veckor efter befrielsen, kan inget överrösta deras skratt.