Hungern tog hans döttrar

NYHETER

Peter Kadhammar: Badimassi är som Mobergs Karl Oskar i svältens Västafrika

1 av 3 | Foto: URBAN ANDERSSON
Badimassi Imouro förlorade tre barn inom loppet av några dagar. Svälten tog dem alla.

MAIFAROU, Niger

Byn har 300 invånare men hälften har gett sig av för att leta efter mat någon annanstans.

I Maifarou finns bara svärmar av hungriga barn och hungriga vuxna, som tvingar sig ut på fälten för att dra några tag med den enkla harven.

En av dem är Badimassi Imouro. I dag har han inte ätit något.

I går åt han de kokade löven som byborna kallar zogola. De smakar illa och ger dåligt med näring, men de är i alla fall något att tugga på.

I förrgår åt Badimassi lite kassava, en rotfrukt.

I förrförrgår åt han inget, men han drack vatten.

Inte är det konstigt att han går med trötta, darrande steg över fältet av hirsplantor. De slokar och är alldeles för små, nederbörden har inte varit så god som den borde vara.

Om det inte kommer ordentligt med regn de närmaste veckorna slår årets skörd också fel, och vad som då sker med byn Maifarou ligger i Guds händer.

Människorna har gjort vad de kan. Maifarou hade 30 kor. Bara 6 är kvar, resten har de sålt. Byn hade 200 getter, 35 är kvar. 200 får, 30 kvar. 20 cyklar, 6 återstår.

De har sålt nästan allt, och de som har något kvar fortsätter att sälja, inte för att hålla hungern borta, den har de känt i fem månader, utan för att mota bort svältdöden.

Badimassi lyckades inte hålla döden borta. Tre av hans barn har dött av hunger. Det var tre små barn i en liten by i Niger som ingen av oss hört talas om tidigare. Maifarou.

Det är en obetydlig by vid en lerväg någon mil söder om Gazaoua som också är en by men av större betydelse, eftersom den har en marknadsplats.

Det kanske hjälper oss att tänka på Maifarou som Korpamoen i Vilhelm Mobergs epos "Utvandrarna".

Badimassi är Karl Oskar.

Karl Oskar hade också ett barn som svalt efter missväxt. Hon hette Anna. Hon var så hungrig. När Karl Oskar och Kristina lyckades skaffa mat åt Anna i smyg av korngrynsgröten som svällde och sprängde magen på henne: hon var också hungerns offer.

Hundratusentals svenskar har gråtit över de kapitlen i Vilhelm Mobergs roman.

Badimassis barn hade också namn. De hette Amina, Louali och Rakia. De var fyra, två och ett och ett halvt år. De dog med några dagars mellanrum för en månad sedan.

Badimassi går med försiktiga steg över hirsfältet. Han säger att han måste spara på krafterna. Han andas tungt med öppen mun.

När vi gått en stund öppnar sig en glänta i fältet och där ligger gravarna, små bruna jordhögar utan namnskyltar eller andra märken. Om något år eller två har de sjunkit ihop och om ytterligare ett par år kommer ingen att se att här ligger människor begravda.

Fattigdomen är osentimental. Badimassi kan sörja men han har inte råd att låta sorgen ta över. Han har ett barn kvar som han måste ta hand om.

Vi går sakta tillbaka in i byn, som består av bruna hus byggda av halm och lera. Vi sätter oss på en plastmatta under ett tak av säv bredvid den lilla moskén, som också är byggd av lera.

Bygatan är av stampad jord men ren. Husen är rena och Badimassi och alla andra jag ser har fläckfria kläder, om än slitna och trasiga. Vid en ytlig blick kan man inte se att detta är en by som hungrar; bara ett par av barnen har uppsvällda magar och en liten pojke har så mycket kraft kvar att han kan springa och rulla ett plåtlock framför sig.

En stor ibis flyger över husen.

Jag frågar Badimassi när han senast åt kött.

I mars, säger han, på festen efter ramadan. Det var getkött.

Ris?

För femton dagar sedan.

Majs: tre månader sedan.

Frukt: fyra månader sedan.

Fisk: ett år sedan.

När jag ser Badimassis ansikte och ansträngda andhämtning tänker jag att han kanske har ett par veckor kvar. Men han har inte gett upp. Han säger att han måste luckra upp den hårda skorpan på jorden så att den kan ta emot regnet.

Han tar några tag med harven, sedan vilar han. Han reser sig och tar några tag igen.

På nätterna kan han inte sova. Ingen i byn sover. Hungern håller dem vakna och barnen gnyr och gnäller hela tiden.

Om en månad hoppas Badimassi att han kan skörda. Då ska han äta sig mätt. Om han lever då.

Och sedan?

Han måste skaffa fler barn. Barnen är en välsignelse och förbannelse. Det blir så många munnar att mätta men ju fler barn man får desto större är chansen att något av dem lyckas skaffa ett jobb och ta sig bort från byn.

Sedan Maifarou fick en skola för sju år sedan har barnafödandet gått upp. Varje kvinna i byn föder åtminstone sex barn, många får tio eller fler. Duktiga barn kan få stipendium för att studera vidare. Barnen är därför familjens chans att bryta fattigdomens cirkel.

Kanske kan Badimassi få en son som lär sig läsa och skriva och ordnar ett bra arbete. Då behöver familjen aldrig mer svälta.

Men det där är en avlägsen dröm.

De familjer som har halvvuxna pojkar skickar bort dem för att leta efter påhugg. Någon rik bonde kanske behöver hjälp på fälten. Någon handelsman kanske behöver bärare. Om familjen har tre halvvuxna pojkar skickar man en. Om där finns fyra skickar man två.

Badimassi har ingen att skicka. Men om han klarar sig fram till skörden kan han få kraft att göra fler barn, och några av dem måste få leva och bli vuxna. Till dem står hoppet.

Så slår näringsbrist ut barnen

Peter Kadhammar