Keane serverar ljummen mjukpop

NYHETER

Piano, trummor och sång hör inte till de vanligaste sättningarna inom pop, men när man hör de här i hemlandet enormt populära brittiska debutanterna känns den helt naturlig.

Man saknar faktiskt inte gitarren alls när Keane bygger upp sina brett anlagda musikaliska dramer.

Vad man däremot ibland kan sakna är låtar. Albumet "Hopes and fears" har mer än en gång jämförts med Coldplays ljumma mjukpop, och det med rätta. Plattan har svackor, och det slår igenom även på scen, inte minst när det drar ihop sig till ballader blir det lätt temperamentsfattigt.

Men mycket annat, som "Somewhere only we know" och "This is the last time", reser sig mot oanade höjder. Främst tack vare den unga trions, och inte minst sångaren Tom Chaplins, lyckliga och oförfalskade dedikation.

Keane

Håkan Steen