Caroline: Jag hatar mannen i rummet

NYHETER

Skriver om sitt möte med en våldtäktsman

Caroline Willfox, 22, våldtogs av två män när hon gick ut med soporna.

Sedan dess har hon brottats med frågan ”Varför?”.

Nu har hon träffat en dömd våldtäktsman för att få svar.

Här skriver Caroline Willfox själv om det uppslitande mötet.

Sällan har jag känt hjärtat pulsera ända upp i halsgropen.

Framför mig sitter en man i 35 årsåldern. Han är tvåbarnsfar - och våldtäktsman.

Jag har länge väntat på att få möta honom. Tider har bokats för att sedan bokas av.

Mannen mittemot mig vid bordet är en av dem som har gått över gränsen. Inte en utan två gånger. Han har suttit av sitt straff och fått vård för sitt destruktiva mönster.

Jag får harkla till för att få fram första meningen.

Jag ställer frågan ”Varför?”. Han svarar inte först, utan rycker bara på axlarna. Sedan kommer ett ”jag vet inte”.

Jag känner en hetta som sprider sig ut i hela kroppen. Jag har lust att berätta för honom att frågan ”varför?” gick genom mitt huvud minst ett år efter våldtäkten jag utsattes för.

”Tänkte inte så långt”

Förstod du hur kvinnorna kände sig efter din kränkning?

- Nej, jag har aldrig tänkt så långt. Det var först under min vård som jag tänkte lite på det.

Fick du aldrig dåligt samvete?

-Nej, det var mest en grej man gjorde. Men jag var nojjig efteråt, men det var mest för snuten.

Är det värt oron?

- Nej, inte om jag tittar på det nu.

Hur valde du offer?

- Jag hade lika gärna kunnat välja dig.

Jag reser mig upp. Han försöker förklara vad han menar, men jag hör inte vad han säger.

Jag ber om en paus och går ut för att andas. Tårarna rinner nerför min kind och hur mycket jag än försöker kan jag inte stoppa dem. Jag hatar mannen inne i rummet och ångrar att jag åkte hit. Samtidigt vill jag få fler svar. Jag går in på toaletten, tittar mig i spegeln och säger till mig själv att det här ska jag fixa.

Jag återvänder till rummet med mina blodsprängda ögon och sätter mig på min stol.

Han utvecklar sitt svar.

- Vad jag menar är att jag inte direkt ”valde” någon. Det var bara tillfället som gjorde offret.

Hur menar du?

- Jag menar att jag kanske tänkt på att göra det, men sen hände det liksom bara när det blev tillfälle.

När var ett rätt tillfälle för dig då?

- Vet inte ... när det hände kanske.

Kändes det du gjorde rätt?

- Vet inte, jag tänkte väl inte så mycket på om det var rätt. Det var bara någonting som jag kände att jag skulle göra.

Jag ställer återigen frågan ”varför?”. Han svarar inte, utan tittar bort och flyttar sig lite i stolen.

”Fattar inte ett skit”

Tycker du att du fick rätt vård?

- Nej. Dom fattar inte ett skit. Bara för att du är invandrare så behandlar de dig som skit. Fattar du att jag satt där med massa idioter och sånt.

Men du var ju där av en anledning?

- Ja, jag vet. Men det fattar man inte riktigt. Man såg inte på det sättet då.

Hur ser du på det nu?

- Att det var dumt.

Skulle du göra om det igen?

- Nej, tror du att jag är dum eller? Nu har jag fattat, men jag tänker inte heller så mycket på det längre. Det var många år sen. Jag gjorde dumma saker då, men jag är inte sån i dag. Även om du inte tror det så kan jag också lära mig av saker jag gör.

Men du har ju ändå gjort det två gånger, varför lärde du dig inte första gången?

- Jag vet inte, fattar liksom inte. Snuten var inte på mig och sånt du vet.

”Vill inte snacka mer”

Nej, jag vet inte.

- Jag vill inte snacka mer nu.

Har du någonsin ångrat det du gjort?

- Ja, många gånger.

Han ler igen.

Skulle du vilja säga något till dem du har gett dig på?

- Att jag är ledsen.

Är du verkligen det?

- Mmm.

Skulle du vilja säga något till dem som våldtar?

- Ja, sluta för det är inte värt det.

Jag överlämnar min bok ”Våldtagen - men jag är fanimej inget offer”.

Jag vill ge den till dig och jag har en önskan om att du läser den. Skulle du kunna göra det?

- Jag läser aldrig böcker.

Jag tror inte du vågar.

- Okej jag ska läsa den.

Skulle du kunna göra ett undantag?

- Kanske.

På vägen därifrån känner jag en oro. Svaren var inte de jag hade väntat mig och jag kände inte någon riktig ånger.

Hur ska man få en sådan man att förstå hur mycket han har förstört för andra? Hur kan man hjälpa dessa människor? Är det ens möjligt?

I en radiointervju för en tid sedan sa jag att jag inte längre känner ilska mot männen som våldtar - tvärtom känner jag empati och vill krama om dem.

Jag får nog ta tillbaka det. Jag kramade aldrig om den här mannen. Och hade inte lust att göra det heller.

Caroline Willfox