Trillingarna är åtta månader gamla – pappan strider i Ukraina

VÄSTERÅS. Den första veckan av kriget tillbringade hon i ett skyddsrum med sina trillingar som fyller ett i november.

Därefter flydde Hanna Diachuk med trillingarna medan pappan stannade kvar för att strida i östra Ukraina.

– Det är klart att det påverkade dem att sitta i skyddsrummet, det är inte den början på livet man vill ge åt sina barn, säger Hanna Diachuk.

Hon börjar bli utmattad, hon har knappt fått vila sedan kriget bröt ut. Efter att ha gömt sig i skyddsrummet i Kiev flydde den splittrade familjen till Polen.

Hon hade en väninna i Sverige och bestämde sig för att ta sig hit. Då var hennes barn fyra månader gamla och hon hade fått vinka avsked åt sin man som anslutit sig till den ukrainska armén.

– Min man deltar i kriget och försvarar Ukraina. Vi pratar bara när han har möjlighet och får tillåtelse att använda internet, det är inte ofta. Men ibland använder vi kamera så att han ska få se hur flickorna växer, säger Hanna Diachuk.

Det är en modig kvinna som beskriver sitt senaste halvår för oss. Hon tänker efter en stund innan hon ger sina svar, som ofta är långa och utförliga. Ibland skrattar hon.

De tre döttrarna Olena, Lana och Lidiia har blivit krigsflyktingar under sina åtta första månader i livet, efter varje flytt har de blivit sjuka.

– Därför vill jag stanna i Västerås. För här känner jag folk som kan hjälpa till när mina döttrar blir sjuka, säger Hanna Diachuk.

Trillingarna Olena, Lana och Lidiia.
Trillingarna Olena, Lana och Lidiia.
”Min man deltar i kriget och försvarar Ukraina”, säger Hanna Diachuk.
”Min man deltar i kriget och försvarar Ukraina”, säger Hanna Diachuk.

”Hon är en kämpe”

Hanna Diachuk har varit inneboende hos svenskar under tiden i Västerås, men nu bor hon på ett av Migrationsverkets boenden och väntar på kommunanvisning.

I staden har hon byggt upp ett nätverk av kontakter som ibland hjälper henne med trillingarna. En av dem är Oxana Sundkvist, som idag går en sväng med trillingarna och tolkar intervjun för oss.

– Hanna är en kämpe, säger väninnan Oxana Sundkvist.

Hanna Diachuk och hennes tre barn kommer få veta om de kan stanna i Västerås ”inom någon vecka”. Hon har listat argumenten för Migrationsverket: Barnen står i kö för dagis här, de är skrivna på vårdcentralen här, och hon har vänner i Västerås.

– Vi försöker alltid anvisa folk så att de inte ska behöva byta kommun, men det är inget vi kan garantera, säger Guna Graufelds, presschef på Migrationsverket.

Hanna vill stanna i Västerås med sina döttrar.
Hanna vill stanna i Västerås med sina döttrar.

”Ryssarna är inte våra bröder”

Ryssar brukar ofta prata om ”brödrafolket” på andra sidan gränsen i Ukraina. Enligt Hanna Diachuk är brödraskapet inte ömsesidigt och har aldrig varit det heller.

– Ukraina är en egen stat, en egen nation. Vi har en historisk relation med Ryssland, visst, men vi har alltid sett oss själva som de baltiska länderna och Polen. Vi är ett eget land som har ett eget språk och en egen kultur, säger Hanna Diachuk.

Hon fortsätter:

– Ukrainare har blivit starkare som folk till följd av kriget. Jag är inte förvånad över att Ukraina har lyckats stå emot den ryska armén.

Innan kriget bröt ut jobbade hon som polis och hennes man som scenograf i filmbranschen.

Hanna Diachuk längtar tillbaka till Ukraina, men vet att hon inte kan återvända med döttrarna ännu. Men barnen saknar sin pappa och hon saknar sin man.

– De är så små så de förstår inte vad som händer, men när vi pratar i telefon med pappan så känner de fortfarande igen hans röst, säger Hanna Diachuk.

Om Ryssland säger hon:

– Jag kommer aldrig förlåta dem. De för ett fruktansvärt krig mot helt vanliga människor. Vad de gör mot oss är omänskligt.

Hanna hade en väninna i Sverige och bestämde sig för att ta sig hit efter att först ha flytt till Polen när kriget bröt ut i Ukraina.
Hanna hade en väninna i Sverige och bestämde sig för att ta sig hit efter att först ha flytt till Polen när kriget bröt ut i Ukraina.
”När vi pratar i telefon med pappan så känner de fortfarande igen hans röst”, säger Hanna Diachuk.
”När vi pratar i telefon med pappan så känner de fortfarande igen hans röst”, säger Hanna Diachuk.
Publisert:

LÄS VIDARE