Demonstrant: Det är nu eller aldrig för Hongkong

avTT

1 av 2 | Foto: Moa Kärnstrand/TT
"Peter" är en av dem som är med och organiserar demonstrationerna i Hongkong.

Paraplyrörelsen var för fredlig – därför uppnådde man för lite. Att ta till våld kan vara det enda sättet att visa Peking att Hongkongborna inte ger sig, enligt Peter, 22, som står i protesternas frontlinje.

– Det här är Hongkongs sista strid, säger han till TT.

I helgen planeras ytterligare demonstrationer.

Under protesterna 2014, kända som paraplyrörelsen, fick han upp ögonen för sin hemstads problem.

– Jag började gå på föreläsningar om demokrati och förstod att någonting var fel, berättar studenten Peter, som egentligen heter något annat, när TT träffar honom på ett kafé i Hongkongs handelsdistrikt Causeway Bay.

Han var då 17 år och gick på gymnasiet. Till hans föräldrars förtret började hans intresse för demokratikampen i den självstyrande kinesiska regionen att växa. När vårens rörelse – som sägs vara den mest enade i Hongkong någonsin – fick fart var Peter redo och sedan juni har han deltagit i protester varje helg och många vardagskvällar.

Stormade parlamentet

– Det är klart att jag är helt slut, men den största utmattningen är inte fysisk utan mental, säger Peter, som är tunn, svartklädd och nu 22 år.

– Det är påfrestande att kämpa och se människor runt en bli gripna samtidigt som vi ändå inte lyckas uppnå det vi vill.

Vi sitter nära den korsning där demonstranter och polis i början av augusti möttes i en av de våldsammaste sammandrabbningarna hittills, då 44 personer greps. Peter stod i protestens främre led, bland de som täcker ansiktena och bär gasmasker.

Sedan den 1 juli har han varit del av den grupp demonstranter som inte drar sig för våld. Det var dagen då de stormade parlamentet. De hade förberett sig väl, men en del tvekade fortfarande om det var rätt – det var ju trots allt ganska extremt, berättar Peter. När de till slut pressade sig genom glasdörrarna var ambitionen att ta sig in i sessionssalen och läsa upp sina krav.

– Det var känslosamt, för det var ett historiskt ögonblick och de andra demonstranterna hurrade när de såg oss genom glasväggarna, säger Peter.

Snart fick han ett meddelande av sin flickvän att kravallpolis stod redo att hämta ut inkräktarna. Han varnade de andra och gav sig av ut.

Oro över Peking

Skymningen börjar falla utanför fönstren över den heta och fuktiga världsmetropolen med sina blinkande neonljus och ovissa framtid. 2047 är den övergångsperiod för Hongkong som Kina och Storbritannien enades om vid överlämnandet slut.

Hongkongborna pratar dock sällan om det datumet. Mångas oro är här och nu över det ständigt ökande inflytandet från Peking i regionens politik och vardag – det som enligt dem hotar det de kallar Hongkongs ”kärnvärden”, den frihet som gör staden unik. Regeringen i staden är en docka i händerna på president Xi Jinping, enligt demonstranterna.

– Min största oro är att Hongkong blir mer och mer en kommunistisk stad, säger Peter.

Den utvecklingen rättfärdigar användandet av våld, enligt honom.

– Under paraplyrörelsen ville man hålla protesterna fredliga – med då lyckades man inte uppnå någon större förändring.

Hans uppfattning delas av många, att döma av det stora stöd som de mer radikala demonstranterna har bland vanliga Hongkongbor.

Årets protester är mycket välorganiserade, även de våldsamma. Alla har bestämda platser. Peter, vars uppgift är att skydda de andra från polisens tårgas, står i tredje ledet.

– I början använde vi trafikkoner för att täcka över tårgasbehållarna, eller kastade tillbaka dem. Nu har vi utvecklat ett sätt att dränka dem i vatten, berättar han.

Inför sammandrabbningarna packar de ögonvatten, gasmasker och tömmer ryggsäckarna på sådant som kan identifiera dem. De kommunicerar över walkie-talkies och med flaggor i olika färg, vars system de kopierat av polisen. Flaggorna går snabbare än teckenspråk, som de bara använder när de ska skicka utrustning framåt i leden.

Under protesternas ledord, Bruce Lee-citatet ”be water” – var som vatten – ska frontlinjen vara redo att snabbt som ögat lösas upp och försvinna om det skulle behövas.

Väloljad maskin

För polisen betyder svart flagga ”tårgas” – demonstranternas svarta flagga betyder ”backa långsamt”. Sammanlagt har polisen avfyrat nära 2 000 laddningar tårgas under de senaste månaderna – betydligt fler än under några andra protester.

– Den mest kritiska flaggan är polisens i orange. Den betyder ”skjut gummikulor”, säger Peter.

Även insatserna runt omkring är ett väloljat maskineri. I appen Telegram planeras allting, där tas beslut demokratiskt och oenigheter diskuteras i grupper som har tusentals medlemmar. Där finns också ”uber ambulans”, döpt efter taxitjänsten Uber. Samordnare parar ihop demonstranter med folk som kan köra dem. Allting sker anonymt.

Själv har Peter inte blivit skadad eller gripen. Om han försvinner har han en överenskommelse med sin flickvän hur länge hon ska vänta innan hon ringer en advokat. Hans föräldrar, däremot, känner inte till hans roll. Liksom många andra demonstranter har han föräldrar som tillhör det som kallas den ”mörkblå” falangen i Hongkong – de som står bakom den Pekingvänliga regeringen.

”Sista striden”

Peking är allt annat än nöjt med det som nu sker i Hongkong och har varit skarp i sin kritik. I mitten av augusti tog man retoriken ett steg längre när man sade att protesterna ”bär spår av terrorism”. Kinesisk militär har också setts öva vid gränsen mot Hongkong.

Vi går ut i korsningen. Vid protesten var gatusträckan framför oss naken, fylld av tårgas, med demonstranter myllrande i ena änden och polis i den andra.

På frågan om Peter någon gång under sommarens våld ifrågasatt om det är rätt följer en lång tystnad.

– Den 5 augusti greps många av mina vänner, då började jag fundera. De är juridikstudenter och skulle haft en ljus framtid, men eftersom de gripits kommer de inte att kunna bli advokater, säger han.

Ockupationen av flygplatsen, där en reporter för en statlig kinesisk tidning misshandlades och bands fast vid en bagagevagn av demonstranterna, blev en annan tankeställare.

– Det var ögonblicket då jag undrade om vi var på väg i fel riktning.

Sedan dess har protesterna gått in i en lugnare period.

– Jag tror att det här är sista striden innan Hongkong blir helt rött. Det är nu eller aldrig för Hongkong.