Larmet: Barn försöker ta sina liv i världens värsta flyktingläger

Barnläkaren: ”Den yngsta var bara sex år”

NYHETER

LESBOS. Fatima, 3, lever med ett öppet sår i magen – i världens värsta flyktingläger.

Andra barn uppges försöka ta livet av sig inne i lägret.

– Det yngsta fallet var en pojke på bara sex år, säger barnläkaren Carola Buscemi.

Foto: Urban Andersson
Fatima Husseini, 3 år med föräldrarna Mohammed Husseini och Alina Husseini

De sålde alla sina ägodelar för att rädda livet på sitt yngsta barn.

Vandrade genom en öken, låg gömda i bilar, för att till sist färdas i gummibåt över öppet hav.

Tänkte: någonstans i den här världen måste det finnas hjälp.

Sedan en månad sitter Mohammed och Alina Husseini och deras tre barn fast i Morialägret på den grekiska ön Lesbos, som brukar kallas världens värsta flyktingläger.

Foto: Urban Andersson
Italienska läkaren Carola Buscemi

 

Det är mitt på dagen och organisationen Läkare utan gränsers mobila klinik utanför Morialägret är fylld av barn.

Milda höstvindar för bort infektionslukten.

På en träbänk sitter Mohammed Husseini och hans fru Alina Husseini, båda 35 år. De kom hit tidigt i morse, ett par timmar före öppning, för att vara säkra på att doktorn ska hinna undersöka deras dotter Fatima, 3.

Det var för hennes skull som de lämnade tillvaron som afghanska migranter i Iran och lade sina liv i människosmugglarnas händer.

– Hon behöver opereras i magen, men det finns ingen hjälp att få för afghaner i Iran, säger Mohameed Husseini.

Han lyfter upp flickan i knät.

– Vi reste för att rädda hennes liv.

Fatima kan inte röra benen och saknar hörsel. Hon har ett blödande sår i magen, efter de misslyckade operationer mot det medfödda tarmfelet som tidigare gjorts.

Flickan är svart runt ögonen. Blicken är blank, den liksom flyter i väg.

– Ibland låter det som om hon håller på att sluta att andas, säger Mohammed Husseini.

Foto: Urban Andersson
Fatima Husseini, 3 år med föräldrarna Mohammed Husseini och Alina Husseini

Tidigare låg Läkare utan gränsers klinik på andra sidan taggtråden, inne i Morialägret. Men för två och ett halvt år sedan flyttade organisationen ut, i protest mot förhållandena därinne.

Sedan dess har levnadsvillkoren i Moria förvärrats ytterligare.

Det är smutsigt och överbefolkat. Sjukdomar sprids när främmande människor packas ihop i små campingtält.

På dagarna tvingas invånarna stå i matkö i timmar, på nätterna tar gängvåldet över. Kvinnor vågar inte duscha av rädsla för övergrepp.

Och barnen sluter sig inåt.

I september slog Läkare utan gränser larm om den psykiska ohälsan i Morialägret. I en patientgrupp med barn, som organisationen undersökt, hade nästan en av fyra skadat sig själv, försökt begå självmord eller funderat på att göra det. Andra barn led av panikattacker, ångest, aggressiva utbrott och ständiga mardrömmar.

Grekiska myndigheter hävdar att siffrorna är överdrivna och säger sig inte känna till något fall där ett barn tagit sitt liv.

Pappa Mohammed Husseini säger att Fatima har försämrats påtagligt sedan hon kom till lägret.

– Hon är mycket svagare nu. Kräks upp allting hon äter. Och skriker förtvivlat, på ett sätt som vi inte känner igen sedan tidigare.

Hjälporganisationer kräver att de mest utsatta flyktingarna evakueras från Moria till bättre läger på fastlandet. De senaste veckorna har runt 2 000 flyktingar och migranter också flyttats.

Men Fatima är kvar.

Jag tittar på henne. Flickan har en kropp som en ettåring. Hon är bara skinn och ben.

Foto: Urban Andersson
Lilla Fatima Husseini är bara skinn och ben.

I våras kom det 25 patienter per dag till barnkliniken, som består av vagnar som ställts upp mellan olivträden.

Nu har siffran nästan femdubblats. Trots att de anställda ofta jobbar över i flera timmar efter stängning hinner de ändå inte med att hjälpa alla.

Överallt syns febriga flyktingbarn. Barn som kräks. Apatiska barn.

Barn, som inte borde vara här.

Spridda hostningar hörs. Och sjuksköterskornas mumlande frågor. Annars är det förvånansvärt tyst. Alla vet varför de är här och vad de ska göra.

Läkaren Carola Buscemi från Italien utstrålar värme mitt i stressen. Men bakom skrattet växer hennes förtvivlan. Bara de senaste dagarna har hon och hennes kollegor fått sy ihop handlederna på två tonåringar.

– Folk bor fruktansvärt. Och barnen är väldigt rädda när de vuxna slåss och polisen går in med tårgas, säger hon.

I våras stötte hon på ett fall med en sexårig pojke, som hade försökt ta livet av sig inne i Moria.

– Pappan hade hittat pojken med ett rep runt halsen och kom hit, livrädd. Han visade en film på deras hus hemma i Irak. Det var bara grus, säger Carola Buscemi.

Hon stryker nästa patient, en femårig flicka som kräkts häftigt det senaste dygnet, över armen.

– Det är inte normalt. Vi är väldigt oroliga. De här barnen kommer att behöva lång rehabilitering.

1 av 2 | Foto: URBAN ANDERSSON
Flyktinglägret Moria på Lesbos

En sjuksköterska gör rent såret och lämnar över lite matersättning till Fatimas föräldrar. Treåringen är kroniskt sjuk och måste evakueras till Aten för att opereras. Doktorn här kan inget göra.

– När kan vi åka dit? frågar Fatimas mamma Alina.

Varje familj här undrar samma sak. Sjuksköterskan skakar på huvudet.

Hon har inga svar, ingen har några svar.

Fatima drar i Alinas sjal. Pappa Mohammed söker efter något att säga. Något som för en stund skulle kunna fördröja det oundvikliga, att den svårt sjuka flickan måste tillbaka till lägret bakom taggtrådsstängslet.

– När vi klev i land på Lesbos trodde vi att vi hade kommit till en bättre plats. Vi hade aldrig föreställt oss att det var så här. Inte i Europa, säger han.

ARTIKELN HANDLAR OM