Föräldrarna fick köra 30 mil med sin döde son i bilen – anmäler sjukhuset

NYHETER

AMBJÖRBY. En timme efter att deras nyfödde son dog fick de köra 30 mil hem till Värmland med sitt döda barn i bilen.

Nu berättar Lena och Jonas om mardrömstimmarna och riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Vi var i chocktillstånd, de borde inte tillåtit oss åka, säger Jonas.

Fönstret vetter ut mot snölandskapet, där de brukar åka skoter tillsammans. Det har blivit som terapi för dem båda.

Lena, 41, och Jonas, 30, bor sedan tre år i Ambjörby i Värmland, några mil från norska gränsen. Många småvägar med varningsskyltar för vilt leder till deras villa, som de hade tänkt hinna renovera klart innan deras barn skulle födas.

Adrian var beräknad att komma 14 februari, på alla hjärtans dag. I stället föddes han tre månader för tidigt, 23.43, måndagen den 30 oktober 2017, efter att Lena tvingats åka med ambulanstransport till Akademiska sjukhuset i Uppsala och neonatalavdelningen.

Adrian vägde 422 gram och var 27 centimeter lång. Jonas klippte navelsträngen och följde med barnmorskan till kuvösen.

Dagarna som följde efter förlossningen låg Adrian mest på Lenas eller Jonas bröst. De reagerade på att han var stark och sparkade mycket med benen.

– Han mådde som bäst när han fick ligga på någon av oss. På dagarna pysslade vi om honom, bytte blöja och sånt. Trots att han kom så tidigt hade han en stark vilja, grimaserade och försökte klättra upp när han låg på bröstet, säger Jonas.

Men Adrians hälsa blev snabbt sämre.

Foto: CAROLINA BYRMO
Lena och Jonas miste sin son Adrian på sjukhuset. De anmäler sjukhuset så att inte andra ska tvingas går igenom det de gjorde.

Var förstoppad

I början av året gjorde de en anmälan till IVO, inspektionen för vård och omsorg, något som som 24 Uppsala var först med att rapportera om.

Nu väljer Lena och Jonas att själva berätta om hur de upplever att Akademiska sjukhuset i Uppsala brast i vården av sonen och efter hans död.

Enligt anmälan ska det nyfödda barnet ha varit förstoppat i flera dagar, något som föräldrarna ska ha påpekat flera gånger, utan något vidare gehör.

– Vi bad om att kirurgen skulle komma för att hjälpa honom, men det tog 13 timmar innan kirurgen till slut ringdes in. Och det märktes att han inte var så glad när han var tvungen att komma tillbaka, säger Lena.

Efter en akutoperation på natten fick Jonas beskedet på morgonen att deras son inte skulle klara sig.

– Han var alldeles blå från knäna och ner. Jag höll på att svimma när jag såg det. De kändes som om de struntade fullständigt i vad vi sa.

Adrian blev 12 dagar gammal.

”Hann inte tänka”

– Det var som en smäll i ansiktet. Läkarna hade låtit positiva under veckan. När vi fick beskedet gick allt så fort. Vi hann inte tänka. Vi kunde inte fortsätta hålla honom vid liv och låta honom lida för vår skull, så läkarna drog successivt ner på hans syresättning.

Vid 10.30-tiden på lördagsmorgonen den 11 november döptes Adrian.

– Det kändes så hemskt när han låg i kuvösen tittade han på mig för första gången efter operationen. Sen låg han på mitt bröst när prästen döpte honom. Vi höll Adrian i handen.

Lena kan inte hålla tillbaka tårarna. Strax efter tolv somnade Adrian in i hennes famn.

– Sen gick det så fort. Vi fick tvätta av honom och sätta på honom kläder. De frågade oss hur vi ville göra, åka hem och lämna honom på sjukhuset, stanna kvar eller ta med oss Adrian hem. Jag sa först blankt nej direkt, jag kan aldrig kan åka runt med mitt barn i bilen om han inte lever, säger Jonas.

– Samtidigt kunde vi inte vara kvar där, efter det bemötande vi fick. Vi ville bara därifrån, säger Lena.

Bara en timme senare satte de sig i bilen med sin döde son i baksätet.

De beskriver att de båda agerade i chock. De fick lägga honom på en kylmadrass i en bebisväska. De visar en bild, där Adrian ligger inbäddad i ett täcke och med nallar de fått från farmor, i baksätet i bilen.

– Vi bäddade ner honom som man gör med ett vanligt, levande barn. Och så gick vi mot bilen. Men sjukhuset borde inte låtit oss åka. Vi var i chock och hade varken sovit eller ätit på flera dygn. De släppte oss så fort vi satte oss i bilen, säger Lena.

Foto: CAROLINA BYRMO
Lena och Jonas fick köra hem 30 mil med sitt döda barn i bilen

”Vi lämnades till att ta hand om allt själva”

I handen, innan de lämnade sjukhuset, fick de ett A4-papper med en läkares underskrift. Ett intyg från sjukhuset att de hade fått lov att föra sitt döda barn hem till Ambjörby, om polisen skulle stoppa dem.

Jonas och Lena kommer bara ihåg korta fragment av den där långa resan hem på 30 mil.

De satt båda i framsätet och sa ingenting till varandra på nästan hela resan, det var knäpptyst. Jonas körde och försökte fokusera på att parera det dåliga väglaget.

– Resan tog fem, sex timmar. Jag satt i min egen värld och bara följde med bilen hem. Det var som att huvudet och kroppen bara flöt med. Det kändes som en film, overkligt. Jag trodde inte att man fick åka hem med sitt döda barn i bilen, det känns liksom inte ok att köra runt med någon som inte lever, säger Jonas och tar Lenas hand.

– De kunde väl väntat för att se hur vi mådde, min kurator blev helt ställd när hon fick höra att vi tilläts åka så kort efter. Vi blev lämnade att ta hand om allt själva, säger Lena.

1 av 4 | Foto: CAROLINA BYRMO
Föräldrarna har ett minnesskåp över soffan i vardagsrummet med Adrians saker. Hans blöja, hans värmemössa, den vita dopklänningen från sjukhuset.

”Hon hamnade i en slags psykos”

Lena är halvt sjukskriven från sitt jobb som undersköterska. Hon har många års erfarenhet av att ha jobbat med förlossningar.

Efter det som har hänt känner hon paralyserad och har haft svårt att äta.

– Hon hamnade i en slags psykos, det gick inte att prata med Lena, det dröjde flera veckor efter hans död som vi kunde prata med varandra, säger Jonas.

Adrian skulle bli Jonas första barn. Lena har fyra barn sedan tidigare.

På väggen ovanför soffan hänger ett glasskåp, ett minnesskåp med Adrians saker. Hans blöja, som inte är större än att den får plats i Lenas handflata. Hans värmemössa, den vita dopklänningen de fick från sjukhuset.

– Han hade så mycket hår och var väldigt lik Jonas. Det känns viktigt att prata om honom. Han har funnits och vi ska inte glömma honom, säger Lena.

”Inte rätt att bli hemskickad med sitt döda barn”

Efter påtryckningar från deras kurator i Karlstad kallades de till till slut på ett återkopplingsmöte på Akademiska sjukhuset i Uppsala i december, över en månad efter Adrians död.

– Överläkaren sa till oss att de hade brustit i rutinerna när det gäller återkopplingen, säger Jonas.

De hoppas att deras anmälan kan göra det bättre för andra familjer, så att ingen ska råka ut för samma behandling.

– Vi vill hjälpa andra. Det känns inte rätt att bli hemskickade med sitt döda barn utan återkoppling. De hörde inte ens av sig för att höra vad vi hade gjort av Adrian, säger Lena.

Innan de lämnade sjukhuset i november fick de ingen information om vad det faktiskt innebar att åka hem med sitt barn och vad de skulle göra av Adrians kropp.

– Tack vare min mamma som jobbar i kyrkan så fick vi komma till begravningsbyrån på natten när vi kommit hem, säger Lena.

Lena visar en bild på Adrians vita kista.

– Vi samlades där hela familjen, våra föräldrar och mina fyra barn sedan tidigare och sa farväl till honom. Så fick han ligga där tills begravningen, säger Lena. Det var fruktansvärt att lämna honom där.

– Ingen annan ska få råka ut för samma sak, säger Jonas.

Foto: CAROLINA BYRMO
Dagens tre toppnyheter 00:26
ARTIKELN HANDLAR OM