Folket visar sin vrede – medan välfärden krossas

avWolfgang Hansson

LONDON. Glassplittret ligger som ett budskap utanför Bank of Scotlands sönderslagna fönster.

Varför all denna ilska?

Världens ledare är ju här för att rädda världsekonomin från kollaps.

Paulina Smiths, 70, bär på svaret.

Aftonbladets Wolfgang Hansson.

”Sätt behov före girighet” står textat på hennes protestplakat med gul tusch. Hon har tejpat fast fjäderplymer på handtaget för att göra det mjukare att hålla.

–?Direktörernas och politikernas girighet har orsakat krisen, säger Paulina Smith. I stället för straff kan de skyldiga gå hem med fickorna fulla av miljoner. Medan vanliga människor förlorar sina jobb. Är det konstigt att folk är förbannade?

Ovanför oss surrar en helikopter. Ligger helt stilla i den varma vårluften.

Bakom oss står kravallutrustade poliser i tredubbla led och motar undan demonstranter från Bank of England och Bank of Scotlands skyltfönster. De flesta ungdomar. Några av dem döljer sina ansikten med svarta huvor. Bara ögonen syns. Majoriteten är vanliga, hyggliga människor som bara vill göra sin röst hörd.

”Shame on you”, ropar de i talkörer och alla vet vilka de menar.

Vreden bottnar inte i avundsjuka utan i ursinne. Ursinne över hur samhällets stöttepelare uppträder som plundrare.

Folk jag pratar med är antingen hatiska eller skeptiska mot att världens ledare möts i London.

–?De är bara här för att berika sig själva, säger Dan Glass som rest hit från Glasgow. De har inga verkliga lösningar på problemen. De pratar men inget händer.

Plötsligt gör polisen ett utfall. Folkmassan buar. Jag hör ljudet av glas som krossas.

Att det är Bank of Scotland som drabbas är ingen slump. Deras tidigare bankchef Fred Goodwin har blivit en symbol för roffarklassen i Storbritannien precis som Christer Elmehagen i Sverige.

Under sir Fred gjorde banken så dåliga affärer att staten var tvungen att ta över den. Goodwin fick sparken, men förhandlade till sig en nätt pension på 8,5 miljoner kronor om året trots sitt usla jobb.

Uppmaningen ”Ät bankmän” på ett plakat är rå men förståelig.

Plakaten och slagorden är förbannade medborgares sätt att lätta på trycket medan de hjälplöst tvingas se på hur deras välfärd smulas sönder.

Jag kryssar fram mellan gatorna i bankkvarteren. De flesta kontor är stängda. Några har klätt fönstren med plywood. I Guccibutikens skyltfönster har alla varor plockats bort i förebyggande syfte.

Enstaka män i kritstrecksrandiga kostymer har vågat sig ut.

Trots visst våld är stämningen inte konstant hotfull. På vissa gator är det mer karneval än demonstration.

Av allt detta ser Barack Obama och de övriga G?20-ledarna ingenting. De körs runt i sina skottsäkra limousiner med poliseskort. Sen eftermiddag dricker de te hos drottning Elizabeth och på kvällen intas en sexrätters middag på 10 Downing Street, den brittiske premiärministerns adress.

För matlagningen stod den ”nakne kocken”, Jamie Oliver.

Jag hoppas att de inte behövde gå hungriga från bordet. När ledarna träffades i Japan under godare tider bullades det upp 18 rätter.

Inte riktigt rätt läge för det i dagens samhällsklimat.

Undrar om någon av ledarna efter några tuggor på den ugnsbakade skotska laxen eller det walesiska lammet reflekterar över hur djupt människors raseri sitter.

Kanske är protesterna i London bara början på en våg av vrede och upplopp som sköljer över världen i takt med att krisen djupnar.

Många länder har sina egna Goodwins och stämningen här är inte helt olik den 1968.