’Reinfeldt gav mig nobben’
Här är Aftonbladets Linda Hjerténs rapport från Nobelfesten
Jag tog en danslektion.
Jag frågade artigt.
Till och med Anna Maria Corazza Bildt försökte tala för min sak.
Men statsministern gav mig nobben.
Vad är väl en bal på slottet (läs: Stockholms stadshus). Det har jag frågat mig hela veckan.
I korta ordalag: Det är vackert och trångt, köerna till toaletterna är oändliga när 1 360 personer ska gå samtidigt, timmarna går oväntat snabbt och man ser inte röken av kungafamiljen efter att taffeln brutits.
Pluggat hela veckan
Men vi tar det från början.
Som den bankettnovis jag är hade jag förberett mig noga inför Nobelfesten.
Jag hade ägnat veckan åt att plugga in namnen på alla pristagarna. Gått en kurs i vett och etikett. Blivit uppsnofsad från topp till tå. Och inte minst – lärt mig dansa wienervals.
För är det ett budskap som är klart från cheferna på tidningen när man går på Nobelfesten, så är det att man ska dansa med statsministern och fånga det på bild.
Inga problem, tänkte jag. Om till och med min skäggige kollega Mattias Sandberg kunde omfamna Fredrik Reinfeldt i fjol så borde väl jag också lyckas.
Efter att taffeln brutits, eller på svenska: middagen slutat, tog jag mig kvickt upp för den långa trappan man ser på tv varje år och in till Gyllene salen.
Till tonerna av ett storband dansade frackklädda män och kvinnor i siden och taft så att svetten rann. Men inget spår av statsministern där.
Jag gick vidare in i den del av Prinsens galleri som för kvällen var öppen för oss ”vanliga människor”. Där mötte jag litteraturpristagaren Mo Yan som satt leende på en stol, till synes helt ensam.
– Ni hao, sa jag eftersom han inte kan engelska och det är de enda ord på kinesiska jag kan.
Svävande svar
Han nickade glatt, men vände besvärat bort blicken när jag försökte bjuda upp till dans genom att svänga med överkroppen.
Längre bort i vimlet, i samspråk med Anna Maria Corazza Bildt, stod statsministern.
Trots att jag förklarade att jag lärt mig wienervals för att kunna bjuda upp honom, ”det är ju en tradition, manade jag”, såg han tveksam ut. Svarade svävande, skyllde på att det var länge sedan han själv tog danslektioner.
Vill ha revansch
Sedan försvann han in i den stängda delen av Prinsens galleri, som vaktas av unga män och kvinnor i studentmössor som inte släpper förbi någon som inte är kunglig, politiker eller Nobelpristagare.
Tillbaka ute i Gyllene salen, där dansparen tunnades ut långt före klockan tolv, försökte jag vänta ut honom.
Men förgäves. Statsministern kom aldrig ut.
Som tur var förbarmade sig Anna Maria Corazza Bildt över mig för en snabb svängom, även om hon först var tveksam.
– Det finns ju massor med män här, sa hon.
Även Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och utbildningsminister Jan Björklund gav mig en kort snurr mellan de gyllene väggarna.
Men jag fick ändå åka hem till redaktionen med slokande axlar och ett icke slutfört uppdrag.
Vänta du bara, Fredrik Reinfeldt.
Nästa år. Samma tid. Samma plats.
Så var Lindas kväll
Sällskapet:
Som tur var bestod mitt bord främst av journalister, som inte hade mycket emot att jag satt med min mobil i handen genom både gravad röding (eller svensk sashimi som jag sa till mitt japanska bordssällskap), fasan med kantareller och en trilogi på körsbär.
Placeringen:
Min plats var vid bord 40, längst in i högra hörnet av Blå hallen och bakom en jättelik pelare av sten. När honnörsbordet kom nedskridande för den långa trappan såg jag några korta glimtar av tiaror och ordensband – men det var det.
Maten:
Jag hade fått höra innan att den brukar vara kall innan den når borden i utkanten. Men det stämde inte. Den var rykande het, men de i mitt sällskap som varit på Nobelfesten förut var inte helt nöjda.
– Som en söndagsmiddag hos farmor, var mitt bordssällskaps sammanfattning.
Serveringen:
Högklassig och effektiv. Den enda fadäsen var ett långt, mörkt hårstrå som en vid mitt bord hittade på sin kaffekopp.
– Linda, visa detta för läsarna. Det är så här det blir när man får ett av de bakre borden, sa han.
Med ett skratt visserligen, men som den murvel man är gjorde jag exakt som han sa.
Underhållningen:
Cirkus Cirkör var fantastiska. Det lilla jag såg åtminstone. Vacker musik, otrolig akrobatik.