Sugklocka ökar risken för bristningar

NYHETER

Men det kan rädda livet på barnet

1 av 3 | Foto: En svår bristing på slutmuskeln i ändtarmen efter en förlossning ser ut så här med tredimensionellt analt ultraljud.

Sugklocka kan rädda livet på barnet.

Samtidigt ökar det risken för svåra bristningar hos mamman med fyra gånger.

Sugklocka kan rädda livet på barnet om det hotas av syrebrist och snabbt måste ut. Sugklocka kan även hjälpa mamman att föda om förlossningen stannar upp. 

Samtidigt ökar sugklocka risken för svåra bristningar hos mamman. Drygt en tredjedel av alla skador på ändtarmens slutmuskeln (analsfinkter) uppstår när sugklocka används vid förlossningen..

Det visar en färsk rapport från SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, från april 2016 och som nu presenteras i Almedalen.

Enligt rapporten finns fem riskfaktorer för skador på slutmuskeln.

• Instrumentell förlossning (med sugklocka eller tång).

• Hög födelsevikt hos barnet - från 4,5 kilo.

• Avvikande bjudning av fosterhuvudet (barnets föds med ansiktet eller pannan först).

• Att vara förstföderska.

• Att vara könsstympad.

Klipp minskar risken

När sugklocka användes brast slutmuskeln hos 12 procent av mammorna 2014 -  jämfört med 2,7 procent av dem som födde vaginalt utan sugklocka.

Sugklocka fyrdubblar alltså risken för svåra bristningar.

Men genom att klippa mellangården när sugklocka används, så kan risken för svåra bristningar hos förstföderskor minskas med sju procentenheter.

Det ska dock vägas mot att klippet i sig orsakar en muskelskada och inte ger fullt skydd mot svåra bristningar, enligt SBU.

Att använda tång medför dock den absolut största risken.

– Det är en hög andel som får sfinkterskador av tång. Men tång används nästan inte längre i Sverige och finns inte med i våra rekommendationer, säger Eva Uustal, överläkare och specialist i gynekologi och obstetrik vid universitetssjukhuset i Linköping.

Källa: SBU:s rapport "Analsfinkterskador vid förlossning"  29 april 2016.

Bristningar vid förlossningar

Bristningar i bäckenbotten vid vaginala förlossningar delas in i fyra klasser:

Grad 1: Bristning i slidans slemhinna, mynning eller huden i mellangården, men inte i den underliggande vävnaden.

Grad 2: Bristning i slidans slemhinna, mynning samt i muskulaturen i mellangården.

Grad 3: Bristning i muskulaturen i bäckenbotten samt i både ändtarmens yttre och inre slutmuskel (sfinkter)

Grad 4: Bristning i muskulaturen i bäckenbotten och i ändtarmens yttre och inre slutmuskel samt i tarmväggen.

Grad 3 och 4 ökar risken för urin- och avföringsinkontinens och smärta.

Slutmuskeln i ändtarmen kallas även ringmuskel och analsfinkter

Källor: Socialstyrelsen 2015: "Graviditeter,  förlossningar och nyfödda barn". SBU:s rapport "Analsfinkterskador vid förlossning" från april 2016.

Skador på slutmuskeln vid förlossningen

3, 4 procent av de kvinnor som födde vaginalt 2014 fick bristningar i ändtarmens slutmuskel (grad 3). Hos en mindre del sprack även ändtarmens slemhinna (grad 4).

Skadorna kan orsaka läckage av urin och avföring, smärtor, framfall, sexuella störningar, svårigheter att tömma tarmen, fistelgångar.

Att läcka gas/avföring är dubbelt så vanligt vid skada på slutmuskeln, än utan sådan skada.

Risken för avföringsläckage 20 år senare ökar vid vaginalförlossning.

Risken för framfall är upp till fyra gånger högre vid vaginalförlossning jämfört med kejsarsnitt, enligt en avhandling från Göteborg.

Källa: SBU:s rapport "Analsfinkterskador vid förlossning"  april 2016. SBU: "Behandling av förlossningsskador som uppkommit vid vaginal förlossning", rapport 250/2016.