- Vi var friare under Saddam

NYHETER

Kvinnorna i Irak sätter livet på spel i kampen för sina rättigheter

Foto: Yanar Mohammed måste alltid ha sina två hundrakilos livvakter Aso Ali och Abdel Adem med sig.

BAGDAD

För två år sedan fick Yanar Mohammed, 43, nog. Hon ville inte rita hus längre och sa upp sig från sitt jobb på arkitektkontoret.

Antingen kunde man se på när halva befolkningen gradvis förlorade de blygsamma rättigheter som de en gång hade, eller så kunde man ge sig in i kampen för att vända utvecklingen, resonerade hon.

Foto: På Paradistorget i Bagdad stod statyn över Saddam Hussein innan den revs ner i april 2003. Nu bevakar en soldat från inrikesministeriet platsen. Annat har ändrats också. I dag bär många kvinnor i Bagdad slöja, men de har även tillgång till mobiltelefon – förbjudet under Saddam.

På 1980-talet kunde Yanar Mohammed gå omkring i Bagdad iklädd kortkort och köra bil till universitetet där hon pluggade.

Sedan kom första Gulfkriget, sanktionerna och Saddams trevande flört med islamisterna på 90-talet. Dödsstöten för Iraks kvinnor blev den amerikanska invasionen och det kaos som följde. Sedan dess har Yanar sett hur landets kvinnor tvingats bort från sina arbetsplatser, ut ur det offentliga rummet och in i hemmet och sina slöjor.

Farligt område

För två år sedan grundade hon därför Organisationen för kvinnors frihet (OKF). Huvudkontoret ligger i ett blygsamt enplanshus mittemot en kurdisk kebab­restaurang i Karradadistriktet. För tre år sedan var Karrada ett lugnt område, en blandning av bostäder och kontor där barn spelade boll på gatan. Numera får man åka slalom mellan sophögar och de palmstockar som lagts ut som improviserade vägspärrar. Karrada anses vara ett av de farligaste distrikten i Bagdad och flera bilbomber har exploderat här enbart de senaste veckorna.

Inne i byggnaden har ekonomiska sanktioner, krig och ekonomisk kollaps gjort sitt. Gardinerna är solkiga, flera av träpanelerna på väggen tycks ha ryckts bort och från ett hål i taket dinglar en lång vit sladd. En ung kvinna i rosa t-shirt med loggan ”Fly Emirates” visar oss in till Yanar, ”Spjutets huvud” som hon kallas här på kontoret.

– Det finns många som vill röja mig ur vägen, föklarar Yanar Mohammed med ett skratt. Men om man tror på något måste man vara beredd på att dö för saken: det är en fråga om att antingen vara fri eller livegen.

Det är modigt – somliga skulle påstå övermodigt – att utmana en så pass mäktig och tusenhövdad fiende. Det shia-muslimska prästerskapet, de sunnimuslimska terroristerna och den nya regeringen vars författning med all sannolikhet kommer att grundas på sharia-lagen.

Men det kanske största hindret är den utbredda apati och den djupa rädsla som stärkt sitt grepp om männi­skorna i Bagdad sedan den amerikanska invasionen.

Det är sällan ett tacksamt arbete de utför heller. De som är i störst behov vill oftast inte ta emot den hjälp som Yanar och hennes kollegor erbjuder. De är för rädda.

Yanar har själv redan fått betala ett högt pris: livvakter dygnet runt, aldrig två nätter i samma hus och en insikt om att hon när som helst kan dödas på grund av det hon gör. Hon lever som en efterlyst gerillaledare.

Bättre för 80 procent

Bara när hon har tid och det är tillräckligt säkert bor hon i det kollektiv som hon kallar sitt hem och där männen får göra det mesta hushållsarbetet för att de har ”en större skuld till samhället än kvinnorna”, som hon säger.

– Alla frågar mig vad jag tycker om den nya författningen, säger Yanar och pekar på en affisch med ett par kvinnohänder som river en bunt papper.

– Där har du mitt svar!

Den stora ironin, säger hon, är att om författningen röstas igenom kan USA:s ”krig mot terrorismen” ha precis motsatt effekt än det var tänkt. I stället för att tillintetgöra ett påstått muslimskt hot i Irak kan den komma att ersätta vad som var en sekulariserad regering med något som liknar en islamsk regering.

Att 25 procent av parlamentsledamöterna i den nya regeringen måste vara kvinnor ser Yanar som kosmetika.

– Kvinnor är placerade där av det mansdominerade prästerskapet.

– Jag skulle inte vilja ha Saddam tillbaka, säger hon. Vi hade ingen yttrandefrihet och många fick sätta livet till. Men livet var bättre för 80 procent av befolkningen. Nu befinner vi oss mitt i kampen mellan amerikansk statsterrorism och politisk islam. Det är värre.

En kvinna kommer in i rummet med kylda läskedrycker.

– Hon är min hög­ra hand, kommenterar Yanar. Egentligen heter hon Zeinab, men hon tyckte att namnet var för muslimskt så vi kallar henne Fulla, blomman, eftersom hon blommat ut här.

Senare stöter jag på Fulla i fikarummet. Det var hennes storasyster som först berättade om OKF, säger hon och smuttar på en liten kopp sött arabiskt kaffe. Systern var själv medlem och övertalade Fulla att gå med.

– Första gången jag gick ut utan min abaya (den traditionella muslimska dräkten som bärs av många kvinnor i Irak) var obeskrivlig – jag kände mig så fri, säger Fulla med ett skratt.

Storasyster svek

Fulla började som kock på OKF. Ett tag var hon Yanars livvakt. Nu har hon det farliga jobbet att göra hembesök hos kvinnor som misshandlats, övergivits eller har andra akuta problem.

Hennes syster, berättar hon, har nu gått och gift sig. Fulla ser det som ett svek.

Systern går nu klädd från topp till tå i en svart muslimsk dräkt. Hennes man insisterar på att hon till och med ska dölja händerna i svarta handskar.

– Det är som om han vill straffa henne. Att det hon gjort på något sätt måste tvättas bort.

Så levde Iraks kvinnor före invasionen

...och så har de det i dag

Martin Adler