"Jag lyckades byta liv"

NYHETER

Alice Åström om sin väg från knarkarkvarten till riksdagshuset och v-toppen

1 av 3 | Foto: FANN VÄGEN UT Hon var 20 år och knarkare när hon blev gravid. "Det blev en väckarklocka", säger Alice Åström och berättar hur det ledde bort från missbruket - till behandlingshem, studier, jobb, fackligt och politiskt engagemang och så småningom en plats i riksdagen och partitoppen (v). Hon har inte gjort som många andra före detta missbrukare - försökt dölja de mörkare delarna av sitt förflutna. "Jag har tänkt: Hur kan jag få andra att respektera min bakgrund om jag inte gör det själv?"

Från knarkarkvarten till riksdagen, från amfetamin till whiskyklubben.

Vänsterpartiets nya vice ordförande Alice Åström har tagit omvägen till maktens korridorer - och överlevt bägge världarna.

- Ibland har det känts som "duktig missbrukare".

Fredag eftermiddag. Om någon timme går tåget hem till maken, barnen och barnbarnen i Småland och Alice Åström är glad som en lärka. Därmed inte sagt att vänsterpartiets nya vice ordförande skyr jobbet. Tvärtom. Hon älskar det kanske mer än de flesta politiker.

- Om man har gjort den resa jag gjort så är man inte rädd att säga "detta vill jag och detta kan jag". Om någon hade sagt till mig när jag var missbrukare att jag skulle hamna i riksdagen hade jag skrattat. Men nej - få saker är omöjliga.

När 46-åringen har tagit av sig den blötsnötäckta kappan matchar hennes tomatröda blus Kulturhusets kaféväggar - och partiets image.

Är du nöjd nu, eller ska du åt Ohlys stol?

- Jag är både nöjd och stolt. Även om jag ville bli partiordförande så har jag inte tappat sugen. Men jag väntar inte på att han ska sluta, vi samarbetar bra.

Vad hade du emot Lars Ohly som partiledare?

- Främst att han inte är kvinna. Ska man förändra politiska strukturer räcker det inte med en kvinnlig partiledare en kort tid.

Alice Åström placerar sig själv i "mittfåran" av partiet och debatterar helst sociala frågor. I tidningen Advokaten har hon hyllats som en av de kunnigaste politikerna.

- Haha. Jag har sparat den tidningen, säger vänsterpartisten som inte döljer att berömmet är välgrundat. Hon kan frågorna.

- Jag bestämde mig tidigt för att vara öppen om min bakgrund. Många missbrukare börjar om, flyttar och vill inte berätta. Till slut är allt en härva av ångest och lögner.

Får du inte kritik för att du framhäver din missbrukarbakgrund

"för att vinna sympatipoäng"?

- Jodå, det finns de som tycker så. Och visst. Jag fick ju en behandling som samhället bekostade och det gick bra för mig. Men det skrivs oftast om misslyckandena och en del hade kanske föredragit en snyfthistoria om att jag föll dit igen.

Vägen till knarkargänget som drog runt i köpcentret i Göteborg gick via en barndom med en sjuk mamma.

Hur blev du knarkarbruden

i Nordstan?

- Jag tror inte man kan förklara det helt. När det är stökigt omkring en upplevs det ännu starkare om kompisarna har bullbakande mammor. Då blir det lättare att söka sig till dem som är på samma plan, som mår dåligt.

Alice Åström bryter en bit av kanelbullen och berättar i en bisats att båda hennes föräldrar var döva. Hennes och de två syskonens första språk var teckenspråket.

- Handikappet var delvis en anledning till att de sociala myndigheterna och skolan inte tog kontakt på samma sätt. Det krävdes tolk och var väl för krångligt.

Efter föräldrarnas skilsmässa bodde Alice Åström först med mamman och sedan med pappan innan hon började flytta runt bland kompisar för att till slut, 16 år gammal, bli fosterhemsplacerad.

Vem har du klandrat?

- Det går ändå inte att ändra så jag har nog försonats med det som hände. För några år sedan var jag i Hultsfred med några partivänner när en socialarbetare som arbetat med familjen kände igen mig och sa: "Vi kände att detta aldrig kommer att gå bra men vi visste inte vad vi skulle göra." Jag kunde inte ens vara trevlig mot honom, jag gick bara därifrån. Det gör mig fruktansvärt arg - om ett problem är så uppenbart, varför klarar vi inte av att göra något då?

Hur mycket har du

knarkat?

- Det var olika i olika perioder. Mot slutet mest amfetamin.

Var fick du pengarna

ifrån?

- Det var olika. Man fick hjälp av socialbidrag men var väl med och sålde en del själv. Det var en del kriminalitet i gänget, men jag var också yngst och fick av andra.

I sitt nya, drogfria liv har Alice Åström fört en kamp för en mildare kriminalpolitik och bland annat förespråkat att livstidsstraffet ska avskaffas.

Tycker du inte att någon förtjänar livstidsstraff?

- Nej. Man får inte vara naiv och blåögd heller, men den person som suttit längst har varit inlåst i 27 år! För 27 år sedan var jag missbrukare, i dag är jag vice partiordförande.

Som sådan tänker hon fortsätta att kritisera Thomas Bodströms förslag om att lagra telefoninformation för att förbättra brottsbekämpningen.

- Klimatet har hårdnat, förståelsen för utslagna minskat. Man pratar om 15-åringar med strulig bakgrund som kallhamrade, välplanerade. Visst, det är så de beter sig, men om vuxenvärlden inte klarar av att se att detta är trasiga barn har vi tappat för mycket. Skulle vi vilja att våra egna barn hamnade i isoleringscell?

Själv klarade hon sig undan med några kortare frihetsberövanden under de farliga åren.

Vad minns du från "andra sidan"?

- Jag var anhållen några gånger. Det är en fruktansvärd känsla. Du är beroende av att någon annan kommer till din hjälp. Du kan få ångest och skrika att de måste släppa ut dig, men svaret är "glöm det, lägg dig och sov".

Hennes egen vändning kom när hon 1980 släpptes från häktet i Kalmar.

- Jag var anhållen. Jag hade befunnit mig med några efterlysta personer i en stulen bil och sedan var det en del inbrott på Öland.

Alice Åströms syster hämtade och körde henne till en läkarundersökning som visade att den missbrukande 20-åringen var gravid.

- Det blev en väckarklocka. Jag hade alltid velat ha barn. Men så som det var då -det fanns inte mycket att välja på.

Alice Åström behöll inte barnet men började titta på behandlingshem. Än i dag minns hon en av terapeuterna, som såg igenom hennes tuffhet.

- "Du är inte så förståndig som du låter", sa hon. Så när jag kom tillbaka till hemmet efter ett bakslag valde jag henne som terapeut.

Under behandlingstiden blev Alice Åström gravid med dottern Jenny och började läsa in grundskolan på Komvux. Hon fick jobb, blev fackligt engagerad och började titta på hur partierna såg på "hennes" grupp.

- Vänsterpartiet var det enda parti som inte pratade om missbrukare som "vi och dom", som om missbruk var ett karaktärsdrag. Det blev en stark politisk drivkraft hos mig.

När pratade du med en missbrukare senast?

- Det gör jag ofta, jag är ute på anstalter. Och jag brukar prata med hemlösa vid tunnelbanan.

Vad upptar dina tankar just nu?

- Jag har träffat hiv-smittade missbrukare. Det är en grupp vi pratar för lite om.

Har någon kallat dig knarkar-kommunist?

- Nej, men nu ger du folk tipset! Nej, men " bara miljön i riksdagen kunde i början ge mig ångest så att jag ville åka hem. Man ombads fylla i vad ens föräldrar arbetat med, sin utbildning. Och när jag hamnade i justitieutskottet " jag hade ju inga referensramar till den världen.

På väg till Smålandståget, i en tunnel vid Sergels torg i Stockholm, kommer en ung kille fram och ber Alice Åström om en cigarett. Och han får en.

- Det är alltid så. Jag kan vara i en större grupp men det är mig man frågar. Jag vet inte, det är väl något, säger hon och slår ut med armarna i en uppgiven gest.

Klockan är halv fyra. Snart helg. Hemma i Vaggeryd har maken Lasse förhoppningsvis börjat med middagen, säger Alice Åström och ser längtande ut.

Hon träffade Lasse när dottern Jenny var drygt ett år och sedan dess har de utökat familjen med ännu en dotter - och två omhuldade barnbarn.

Vad föll du för hos din man?

- Antagligen hans långa hår. Och mockajacka!

Det här är jag

Så tycker jag

Britt Peruzzi