Rättssystemet ska ta hänsyn till allmänhetens rätt att veta

NYHETER

UMEÅ

Niklas Lindgren var blek när han fördes in i säkerhetssalen i polishuset, men blekheten berodde knappast på nervositet.

Den var snarare resultatet av månader i häkte och den blev desto mer markant mot advokat Leif Silberskys omsorgsfulla solbränna.

Niklas Lindgren verkade lugn. Var han det?

Foto: Fotograferna kämpar för att få några bilder från förhandlingarna i tingsrätten.

Kunde vi - allmänheten - nu få en inblick i hur han tänker, förklarar och försvarar sig - kort sagt hur Hagamannen fungerar?

Nej, redan när lagman Thomas Södermark pratade med oss journalister innan Lindgren fördes in var det uppenbart att allmänheten inte kommer att få några svar. Södermark sa att åklagaren skulle hålla en "tämligen kort" inledning, och sedan tillade han:

- Förmodligen får ni inte gå in mer under dagen.

Jag frågade om det var självklart att det skulle bli stängda dörrar.

- Rätten måste givetvis överväga om åklagaren begär det, sa Södermark.

Självklart blev det sedan stängda dörrar.

Men varför ska det vara självklart?

Detta handlar inte om att några blodtörstiga reportrar vill ha sitt lystmäte och titta hela dagarna på den man som beskrivits som ett "monster", det handlar inte om att vi vill gräva ner oss i vidriga detaljer om vad offren utsattes för.

Ytterst handlar det om vilket samhälle vi ska ha.

Öppna rättegångar är ett av demokratins fundament. Om en rättegång ska hållas bakom stängda dörrar ska det finnas mycket goda skäl för det.

I våldtäktsmål handlar det om offrens integritet. Det är förståeligt.

Men Hagamannens framfart blev något större än summan av våldtäkterna. Han traumatiserade en hel bygd, han höll under flera år invånarna i Umeå fångna.

Har inte allmänheten rätt att veta vad som hände? Och varför?

Det är möjligt att rättegången inte kommer att ge några svar på de frågorna.

Men den kanske kan ge en vägledning, eller den kanske kan få oss att förstå varför vi inte får svar på frågorna.

Ingen begär att Hagamannens offer ska utsättas för ytterligare plågor. Det är fullt begripligt att de, om de i en offentlig rättegång skulle berätta vad de genomlidit, skulle känna sig kränkta och förnedrade en gång till. Men vilket brottsoffer känner inte så? Känner inte den misshandlade sig också kränkt, förnedrad? Känner sig inte de anhöriga till ett mordoffer kränkta, förnedrade, utsatta för något som aldrig kan gottgöras?

En våldtäkt är speciell, eftersom den besudlar offrets mest intima sfär. Det ska rätten ta hänsyn till. Men rättssystemet ska också ta hänsyn till allmänhetens rätt att veta. Efter denna slutna rättegång kommer vi knappast att vara klokare.

Svenska polisen har under många år gjort sig känd för att vara stelbent, ineffektiv och fantasilös. Polisen i Umeå, däremot, har fått beröm för sin ihärdiga och infallsrika jakt på Hagamannen.

Tyvärr visar sig resten av rättssystemet vara just stelbent och fantasilöst. Det borde vara möjligt att hitta ett sätt att genomföra rättegången så att offren får det skydd de ska ha, samtidigt som allmänheten garanteras insyn.

Den man jag såg i säkerhetssalen i går var blek men samlad. Han var kortväxt och hade markerade ögonbryn och markerad näsa.

Han gav ett undergivet intryck. Han hällde upp ett glas vatten ur en tillbringare av plast, la händerna i kors på bordet och följde med i papperen när åklagare Annika Öster läste åtalet.

"Särskild hänsynslöshet och råhet", sa åklagaren.

"Struptag."

Lämnade offret medvetslöst i vinterkylan.

"Upprepade knytnävslag."

"Upprepade stryptag."

"Våldet varit av särskilt farlig art."

"Offret höll sig fast i ett träd och sparkade mot Lindgren när han försökte dra henne ut mot det öppna vattnet."

Bet av ytterörat.

Niklas Lindgren var inte längre blek. Ju längre åklagaren kom i sin entoniga uppläsning, desto rödare blev han i ansiktet.

Hur låter hans egen berättelse?

Det får vi inte veta.

Läs mer:

Tidigare:

Peter Kadhammar