”Allt blev svart – sen kom orkanen”

NYHETER

Bob Nussberger slungades tiotals meter rakt in i en vägg när det första tornet kollapsade

1 av 5 | Foto: Foto: JENNIFER BROWN/THE STAR-LEDGER
ELD OCH DAMM Centrala New York var ett rykande inferno för tio år sedan.

NEW YORK. Bob var egentligen ledig men när han hörde om attacken mot World Trade Center åkte han ändå till jobbet.

Det var mycket nära att kosta honom livet.

I dag är han sjukpensionär.

Bilden är oerhört dramatisk. I förgrunden ligger några personer utslagna på en röd plastmatta. Intill dem sjukvårdare som försöker behandla deras skador. I bakgrunden, på andra sidan vattnet ser man Manhattans skyline insvept i tät rök.

En av männen på bilden är Bob Nussberger. Det är han som ligger i bara kalsongerna.

Fick allvarliga skador

Det syns inte på bilden men han har en skallfraktur, frakturer på båda axlarna, bruten näsa och sex brutna tår. Från ögonblicket bilden är tagen tar det två år innan han kan leva ett något sånär normalt liv igen.

– Jag fick se den här bilden först efter fem år, berättar Bob Nussberger. Först såg jag inget särskilt. Sedan insåg jag att killen som ligger på marken i bara underkläderna är jag.

Nussberger blev brandman rätt senti livet. Han jobbade först som svetsare men förlorade jobbet och satsade på en ny karriär. I september 2001 hade han avancerat till mellanchef på sin brandstation. Den 11 var han egentligen ledig när han hörde hur två plan flugit in i World Trade Center.

– Jag ringde in och frågade om de behövde hjälp, berättar han på sin utpräglade New York-dialekt. En halvtimme senare satt jag i en ambulans på väg mot World Trade Center.

Nussberger parkerade i hörnet av Liberty och Wesey Street och fick order att dirigera sina män in till World Trade Center 7, en av sidobyggnaderna där en rad människor låg skadade.

– Jag tittade upp mot tornen och såg hur de brann och massor av bråte rasade ner. Jag såg också saker som ingen människa ska behöva se.

Såg människor hoppa

Bob syftar på ”the jumpers”, människor som satt fast högst upp i husen och som inte hade en chans att ta sig ner genom det brinnande infernot. I valet mellan att bli brända levande eller hoppa mot en säker död så valde många det senare.

Hans mannar var på väg in i byggnaden när de hörde ett knakande ljud. Ungefär som när en tjock kvist bryts av.

När han väl tittade upp hade det södra tornet redan börjat rasa. Männen stod som förstenade under de tolv sekunder det tog för den 400 meter höga byggnaden att rasa ihop som en pannkaka.

– Först blev det alldeles svart. Sedan kom vinden. Den var som en orkan som slungade mig handlöst tiotals meter bort

rakt in i en vägg och slog mig medvetslös.

Bob berättar med kraftfull, nästa anklagande röst. Han är klädd i en blåvit pikétröja. Den beiga kepsen är rejält neddragen i pannan.

Han vet inte hur lång tid det tog innan han vaknade till liv och groggy kunde konstatera att han var begravd under diverse bråte.

– Jag hade väldigt ont så jag visste att jag i alla fall inte var död.

Ålade sig fram

Långsamt började han försöka ta sig ut ur högen av betongbitar, delar av möbler och annat som landat över honom. Han torkade sig i ansiktet med händerna och upptäckte att det var blod på dem.

Första biten ålade han. Sedan försökte han springa. Adrenalinet dövade smärtan.

När torn nummer två rasade hade han lyckats ta sig halvvägs ner mot vattnet där flera människor bar honom ner till brandförsvarets båtar som transporterade skadade den korta biten över Hudsonfloden till New Jersey.

Han har bara vaga minnesbilder av hur han ligger på den röda platsmattan. Hur personalen klipper sönder hans branduniform för att kunna undersöka honom. Han ser någon ta bilder men vet inte vem det är.

På sjukhuset visar det sig att han ådragit sig allvarliga men inte livshotade skador. Han har en fraktur på skallbenet. Näsan och nedre delen av pannan än intryckta. Axlarna är brutna liksom sex tår.

Chock att återse Ground Zero

Efter sex månader är han så återställd att han kan ta sig ner till Ground Zero för att återbesöka platsen som nästan tog hans liv. Chocken blir för stor. Minnena för starka. Kort därefter får han en hjärtattack och vet att han är slut som brandman, ett yrke han lärt sig älska.

Fem operationer och två år senare kan han fungera något sånär normalt igen.

Han kan trösta sig med att ingen av dem han dirigerade in i byggnaden omkom.

– Vad skulle jag ha sagt till deras pappor om de dödats? undrar Bob.

Frågan hänger kvar i luften. Bob tystnar.

Hans fru trodde i tolv timmar att han var död.

I början drömde Bob ofta mardrömmar och vaknade blöt av svett mitt i natten. De kommer inte lika ofta längre men han får fortfarande panikattacker.

Han försöker intala sig att terrorattacken också fört gott med sig.

– För en gångs skull så enades vi alla. Alla hjälpte varandra.

Själv guidar han numera turister runt Ground Zero. Både för att attackerna inte ska glömmas bort och som en form av

terapi för sig själv.

– Varje gång jag berättar för andra vad som hänt så bearbetar jag min egen sorg, förklarar Bob.

”Vi måste stoppa terrorn”

Han står och tittar upp mot den nya byggnaden som skjuter upp i höjden. One World Trade Center har redan nått mer än hälften av sin slutliga höjd. Huset som

ersätter de två tornen ska bli ännu högre.

– Jag fruktar att en terrorattack kan hända igen. Vi måste stoppa terrorn. Jag vet inte hur det ska gå till men den måste stoppas.

Varje gång det närmar sig årsdagen av den 11 september blir han orolig och rastlös. Varje år gör han ändå samma sak.

– Jag drar på mig brandmannauniformen och kommer hit ner och deltar

i minnesceremonierna. Jag har varit här på varenda årsdag. I år blir ingen skillnad.

■ ■ Tio år har gått sedan terrorattackerna i USA 2001.

■ ■ Aftonbladets Wolfgang Hansson upplevde terrordåden på plats.

Tio år senare återvänder han med fotografen Jimmy Wixtröm.

■ ■ De har mött överlevarna som fångades på de mest dramatiska bilderna.

Det här är deras historia.

ARTIKELN HANDLAR OM