– När jag grät stöttade Niclas mig och tvärtom

avKarin Östman

1 av 6

BEIRUT. De torterades av sina kidnappare, besköts och förnedrades.

Men i den mörka källaren i Syrien hade de hela tiden varandra.

På så vis orkade journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed överleva fångenskapet.

– När jag grät så stöttade Niclas mig och tvärtom. Jag tror han känner mig bättre än min fru nu, säger Magnus Falkehed.

De åkte till Syrien i slutet av november för att skildra inbördeskrigets offer. I den delen av landet de befann sig i fanns inga utländska journalister. På hemvägen blev de den 23 november stoppade i en vägspärr mellan syriska staden Yabroud och libanesiska staden Arsal. De blev beskjutna och tillfångatagna.

– De stod tre män i en bil som stoppade vår bil. Vår chaufför rusade ut med sitt vapen och det utbröt skottlossning. Sedan blev vi bortförda, säger Niclas Hammarström.

De blev handfängslade, fick ögonbindlar och fördes till ett hus.

Vatten och potatis

Mat fick de en eller två gånger om dagen.

– Ibland blev det två potatishalvor och lite vatten, säger Magnus Falkehed.

Vi träffas på Beiruts flygplats en timme innan de ska sätta sig på planet hem till Sverige.

– Det känns fantastiskt skönt. Som vi har längtat efter det här, säger Niclas Hammarström.

I det första huset var de i runt tio dagar, tror de.

Under tiden i fångenskap flyttades de runt mellan sju till åtta olika ställen.

– Det var flera olika beväpnade grupper som var inblandade. Det säger lite om hur organiserade de var, säger Magnus Falkehed.

Men de vet ännu inte vilka som låg bakom kidnappningen.

Skenavrättade

Efter ungefär en vecka gjorde de ett flyktförsök. De hade sparat mat och vatten för att klara sig på egen hand.

– Vi tog oss ut men blev upptäckta. Jag blev skjuten i benet, säger Niclas Hammarström.

Efter det blev kidnapparna mer våldsamma. De blev misshandlade, skenavrättade och förnedrade. En intensiv i inbördeskrigen rasade utanför medan de satt fast i mörkret.

– Det var oftast mörkt, ibland gick elen igång i några timmar men oftast var det mörkt. Vi kunde se en strimma ljus och förstå att det var dagtid, säger Niclas Hammarström.

Försökte hålla sig friska

De höll benhårt koll på tiden och gjorde allt för att hålla sig rena. Utanför regnade skottsalvor, granater och bomber.

– Vi tvättade oss innan vi åt för att hålla oss friska men jag duschade första gången på min 40:de dag i fångenskap, säger Niclas Hammarström.

För att få tiden att gå pratade de med varandra – om allt.

– Jag tror att Niclas känner mig bättre än min fru nu, säger Magnus Falkehed.

Plötsligt tidigt en morgon, på den 43:e dagen i fångenskap, fick Niclas veta att han skulle åka iväg.

– Vi blev väckta mitt i natten, klockan var tre, de sa bara ”say goodbye to Magnus”. Vi kramades och jag gick ut. Jag fick åka till ett nytt ställe där jag fick nya kläder och fick duscha. Sedan åkte vi till gränsen, till Arsal, säger Niclas Hammarström.

Magnus blev lämnad kvar.

– Jag hoppades att jag också skulle få komma efter men det var väldigt jobbiga dygn och ensamt innan jag släpptes, säger Magnus Falkehed.

Gav aldrig upp

De säger att de under hela tiden i fångenskap ändå lyckades med att aldrig ge upp hoppet.

– Även om det var väldigt nära ibland. Det var mycket gråt, och vi stöttade varandra. När jag grät tröstade du mig, och tvärtom, det var tur att vi hade varandra, säger Niclas Hammarström.

Magnus Falkehed håller med.

– Utan dig hade det varit väldigt väldigt svårt. Det var svårt redan, men jag vill inte ens tänka tanken att vara ensam. Man har fått en annan syn på kidnappning, till vilken grad det är ett ruskigt brott mot en människa.

Nu ska de snart återförenas med sina familjer som väntar i Stockholm.

– Det ska bli helt fantastiskt skönt. Vi har förstått att stödet från alla där hemma har varit stort och det känns helt overkligt. Vi visste ju inte om vi var bortglömda eller inte, säger Magnus Falkehed.