– Jag förknippar de tidiga böckerna av Stephen King med hudfärgat kylbalsam

Mats Strandberg om Exorcisten, skräckskogen, fettfläckar, värsta mardrömmen – och nya romanen

Foto: SOFIA NAHRINGBAUER/AFTONBLADET
JÄMFÖRS MED SKRÄCKMÄSTAREN STEPHEN KING Mats Strandberg skrämde slag på läsarna med sin förra skräckroman Färjan. Nu har hans nya kommit ut. – Hemmet är mer den kusliga sortens skräck som jag egentligen tycker är mycket läskigare. Den här mer ogripbara formen av skräck, att känna sig iakttagen och så där, säger han.
NYHETER

Han hade precis bestämt sig:

Den nya boken skulle handla om Exorcisten – med omvända roller.

– Jag hade en bild på väggen av Linda Blair från filmen, där hon ligger i sängen och är demon och nedspydd. Den var signerad ”Sweet dreams. Linda Blair”. När jag kom hem hade den rasat ner och det var glassplitter över hela golvet. ”Hm, är det här ett tecken?”, tänkte jag. Det var lite läskigt, men jag väljer att inte tro på det, säger Mats Strandberg.

Han ser inte ut att kunna göra en fluga förnär. Men skrämmas, det kan han. Mats Strandbergs förra bok, Färjan, fick flera att vilja avboka resan med Finlandsfärjan. Nu har hans nya skräckroman Hemmet precis kommit ut.

– Hemmet är mer den kusliga sortens skräck som jag egentligen tycker är mycket läskigare. Den här mer ogripbara formen av skräck, att känna sig iakttagen och så där.

Boken handlar om Joel och hans mamma Monika som är på väg in på ett demensboende.

– Klassfrågan letar sig in i mina böcker, verkar det som. Med Hemmet tänker jag att ålderdom är den stora utjämnaren. Det spelar ingen roll vilken klass du kommer ifrån, demens kan drabba vem som helst. Och i en liten stad som den här hamnar alla på samma ställe. 

På demenshemmet i boken jobbar Nina, Joels bandkompis från tonåren.

– De som jobbar på de här hemmen är hjältar. Jag mötte så många under min research som älskade sina jobb, trots tunga pass och pissiga löner. De bryr sig så mycket om de gamla. Medan själva hemmen, där de boende kallas ”kunder”, hela tiden sätter ekonomin först. Därför kändes det så bra att göra någon som Nina till en hjälte i den här berättelsen. 

Foto: SOFIA NAHRINGBAUER/AFTONBLADET
– Jag gillade bröderna Grimm-sagorna mer än Disneyversionerna. Och jag var jättefascinerad av Bibeln och tyckte att det var jättespännande med alla konstiga, otäcka historier, säger Mats Strandberg.

Stora delar av boken skrev Mats Strandberg i Vermont, där goda vänner lånade ut ett gästhus på sin tomt.

– Det ligger verkligen mitt ute i skogen. Jag blev faktiskt lite mörkrädd när jag satt där och tänkte på skräck. Jag kan bli mörkrädd för övernaturliga saker, så det är lättare att fantisera långt från gatljus och grannar. Det är då det händer grejer i min fantasi.

Mats Strandberg tycker att man kan se skräck som ett slags reningsbad, speciellt när det är oroligt i världen.

– Skräck är en bra katarsis och verklighetsflykt. Det var så mycket som hände just när jag var i Vermont. Det var Brexit, det blev klart att Trump blev republikanernas kandidat. Vermont är Bernies hemstat så de var jättebittra över att Hillary blev demokraternas kandidat. Och terrorattentatet i Nice. Jag behöver mer fiktiv skräck än någonsin.

”De här tidiga Stephen King-böckerna är verkligen förknippade med lukten av Acos hudfärgade kylbalsam”

Du började gilla skräck när du var i tioårsåldern?

– Ja, egentligen började det ännu tidigare. Jag gillade bröderna Grimm-sagorna mer än Disney-versionerna. Och jag var jättefascinerad av Bibeln och tyckte att det var jättespännande med alla konstiga, otäcka historier. Skräckfilm var väldigt förbjudet hemma hos oss. Mina föräldrar var meddragna i den där videovåldspaniken. Men jag fick läsa vad jag ville konstigt nog, så jag började läsa Stephen King och Dean Koontz.

När du läste skräckböckerna som liten utvecklade du stresseksem.

– Ja, de här tidiga Stephen King-böckerna är verkligen förknippade med lukten av Acos hudfärgade kylbalsam. Jag var ju mörkrädd innan och blev definitivt mer mörkrädd. Fast jag drogs hela tiden tillbaka till det. Jag tror att det var något jag behövde – och fortfarande gör. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om skräck. Jag vill ju bli skrämd av en skräckhistoria.

Foto: SOFIA NAHRINGBAUER/AFTONBLADET
– Hårgalåten var min värsta mardröm när jag var liten, säger Mats Strandberg.

Vilken var den första bok du blev skrämd av?

– Det jag minns är Hårgalåten, en folksaga om när djävulen spelar fiol och de unga dansar runt i ring och inte kan sluta. De nöts ner och till slut är det bara skallarna som hoppar runt. Den var min värsta mardröm när jag var liten.

– Men jag tror att Jurtjyrkogården var den första skräckbok jag läste. Den är en av Stephen Kings värsta historier. Det är ett så otroligt mörkt slut och det handlar om en familj som faller sönder totalt.

Finns det någon bok du inte har kunnat läsa färdigt för att den varit för otäck?

– Men faktiskt, den enda bok jag inte fixat att läsa färdigt var en bok som hette ”The girl next door” av Jack Ketchum. Den är baserad på en verklig händelse och det var så fruktansvärt vidrigt. Den handlar om ett par systrar som torteras av sin moster som sen får grannskapets ungar att vara med på det här. Den är utan minsta ljusglimt. Bara misär och tortyr. Det bara gick inte.

Du har sagt att Hemmet är som Exorcisten med omvända roller?

– Ja, Exorcisten var en av mina inspirationer till den här boken. Jag tycker att, även om jag kan må lite illa av Exorcisten på många sätt, den känns som väldigt bibeltrogen katolsk propaganda. Men det är någonting med den som funkar så himla bra. Den är så jävla effektiv. Så det var lite utmaningen här, att använda det jag tycker om med Exorcisten: Den otroliga fasan i att någon man älskar förändras och blir sjuk och maktlösheten i att man inte kan hjälpa den personen. Men hitta på min egen twist på det.

Foto: SOFIA NAHRINGBAUER/AFTONBLADET
På ena armen har Mats Strandberg låtit tatuera in Fire walk with me. Och nu har nya omgången av Twin Peaks precis dragit i gång. – Jag är ett jättestort fan. Vi är så många författare nu som verkligen har inspirerats av Twin Peaks på olika sätt. Det är väl det man ägnar mycket av sin konsumtion åt, att hitta något som ger en lika stor kick.

Du har också sagt att du inte vill utsätta dina karaktärer för en massa otäckheter, så att du är tvungen att gå tillbaka och skriva in dem?

– Ja, det brukar vara ganska länge så. Jag försöker verkligen jobba med mina karaktärer och brukar bli väldigt kär i dem, så det kan ta emot lite. Jag går också ganska djupt in i karaktären medan jag skriver, så jag kan själv må ganska dåligt om det är för eländigt. Men jag gillar inte skräck som inte har några ljuspunkter. Som inte har någon humor.

Mammas mormor var same och mamma trodde på en massa grejer som är ”övernaturliga”, men bara var en naturlig del av hur vi växte upp

Vad tycker du är svårast att skriva?

– Jag tror att varje bok har sina utmaningar. I Hemmet var det mycket mer en stillsam form av skräck och mycket mer osäkert. ”Är det något övernaturligt som händer eller inte?” När når man punkten där man måste acceptera att världen inte ser ut som vi tror? När är man redo att kasta sin verklighetsuppfattning helt överbord och inse att det verkar finnas saker som vi inte känner till som vill oss något. Hur ska vi handskas med det?

Fettfläckar på väggarna har en ganska stor roll i boken.

– De är ju definitivt ett tecken på att någonting inte står rätt till. Jag vet ju vad jag tror att det är, men det är roligare om folk får gissa vad de tror. Det är ganska roligt att använda såna här små grejer i vardagen, som plötsligt blir oroväckande. Jag har fått reaktioner från läsare att de håller utkik efter fettfläckar, säger Mats Strandberg och skrattar.

Foto: SOFIA NAHRINGBAUER/AFTONBLADET
– Vi har precis köpt ett hus på La Palma – på 16 kvadrat. Så det är inget lyxhus precis, men väldigt fint. Och vi ska bygga ut, så det är vårt livsprojekt. Jag ska faktiskt vara lite ledig nu. Om man nu kan kalla det ledigt när man kånkar runt på kakelplattor i bergen.

Har du själv varit med om något övernaturligt?

– Mitt spontana svar är nej. Men samtidigt … mammas mormor var same och mamma trodde på en massa grejer som är ”övernaturliga”, men bara var en naturlig del av hur vi växte upp.

Som till exempel?

– Nej, men jag kanske inte vill gå in på det. Jag vet inte vad jag tror. Jag tror ju på gud på något sätt också, så det är ju att tro på något övernaturligt.

Skräckgenren har blivit stor igen – varför behöver vi bli rädda?

– Jag tror att vi är redan rädda och att vi behöver ett sätt att hantera det. Skräck är en väldigt bra spegel av det som försiggår i världen. Världen känns så jävla skev, konstig och oförutsägbar. Och det känns som att alla regler är uppe i luften. Om Donald Trump kan bli president, så kan ju allt hända. Jag tror att det är många som använder skräck som jag använder det, att det är ett skönt sätt att kanalisera en massa allmän ångest för klimatet eller Trump eller vad som helst.

Skriver du på någonting just nu?

– Jag ska skriva en ungdomsbok härnäst, det känns jättekul. Jag och Henrik Jonsson som är serietecknare – han illustrerade Paxböckerna till exempel – har lite idéer på gång om en skräckserie. Sen är det filmmanus. Och ja … lite annat, säger han hemlighetsfullt.

FAKTA

Namn: Mats Strandberg.

Ålder: 40.

Familj: Gift med skådespelaren Johan Ehn.

Bor: Stockholm.

Aktuell med: Nya skräckromanen Hemmet.

Bakgrund: Journalist. Debuterade som författare 2006 med Jaktsäsong. Slog igenom brett med Engelforstriologin (tillsammans med Sara Bergmark Elfgren).

Favoritförfattare: Alla författare går ju upp och ner på något sätt, men Elizabeth Hand.

Läser just nu: Susan Faludis Mörkrummet.