Mejla

Martin Schori

Gängens tystnadskultur stryper journalistiken

NYHETER

Ett av journalistikens mål är att ge röst till människor.

Så vad händer med den – och samhället – när få vill eller vågar tala?

En vanligt kritik mot medier, speciellt sedan gängkriminaliteten seglat upp som en av våra största samhällsfrågor, är att vi bara rapporterar om brott, men aldrig lyfter människorna bakom siffrorna.

Det är inte helt sant. Genom åren har vi och andra medier lagt enorma resurser på att fördjupa frågan.

Vi har till exempel åkt till landets tyngsta anstalter och intervjuat ungdomar som dömts för extremt grova brott i gängmiljöer.

I vår granskning ”Nätverken” kartlade vi 676 personer i Stockholm som polisen kopplar till gäng för att hitta förklaringar. Till exempel.

 

Men jag kan hålla med om att vi kan göra mer.

Journalistikens uppgift är, bland annat, att rapportera om verkligheten och försöka förklara det som pågår ute i samhället. Inte utifrån reporterns egna tankar och åsikter, utan genom att ge drabbade människor en röst eller beskriva hur unga män hamnar i brottslighet.

 

Tidigare i höst drog Aftonbladet och reportrarna Linda Hjertén, Beri Zangana och Victor Stenquist igång en specialsatsning på gängvåldet.

En del av uppdraget var att kontakta anhöriga till alla som skjutits till döds 2021. Målet: Att ge offren ett ansikte, så att de inte bara skulle vara en siffra i statistiken.

Resultatet: ingen av de anhöriga ville prata öppet med oss.

Utan anhörigas godkännande blir det inga ansikten. Granskningen blev riktigt intressant ändå, ta gärna del av den här, men vi nådde inte hela vägen.

Jag har full förståelse för att familjerna inte vill, eller vågar, medverka.
En 21-årig mannen hittades skjuten vid Hyllingegången bakom Tensta gymnasium i feburari i 2021.
En 21-årig mannen hittades skjuten vid Hyllingegången bakom Tensta gymnasium i feburari i 2021.

Jag har full förståelse för att familjerna inte vill, eller vågar, medverka. Inte minst på grund av den tystnadskultur som tycks spridas i områden som plågas av kriminalitet.

 

I förundersökningsprotokollet för en dom mot en av våra största artister beskrivs hur ett kriminellt nätverk sätter skräck i lokala näringsidkare. Det våldskapital man byggt upp under lång tid gör att man inte ens behöver hota: det är bara att knata in i en affär och plocka på sig vad man vill ha.

Oturligt nog för artisten skedde något ovanligt just denna gång – de ringde polisen och de som jobbade i affären vittnade.

Men det skulle snabbt ändra sig. Vid rättegången bad målsägandena artisten om ursäkt för det besvär man orsakat och ville ta tillbaka det som sagts i förhör. I en sån miljö är det betydligt mer utmanade att bedriva journalistik. Att till exempel beskriva hur kriminaliteten påverkar ett samhälle blir svårare när människor skräms till tystnad.

Ansvaret för att göra journalistik ligger på oss, inte anhöriga

Därmed inte sagt att det är omöjligt, eller att vi inte ska försöka. Ansvaret för att göra journalistik ligger så klart på oss, inte på anhöriga till mördade barn.

Några som däremot ofta vill prata är polisen och myndigheterna.

Förutom att vi får en grundare journalistik i en av våra viktigaste samhällsfrågor, riskerar tystnadskulturen också att göra bilden, och förståelsen för den, skev.

ANNONS

Jämför el och sänk din elkostnad på några få minuter via Compricer nu!

Extern länk från Compricer

Jämför här!

Av: 

Martin Schori

Publisert:

LÄS VIDARE

MARTIN SCHORI: Skriver vi mer om Einár för att han ”var vit”?

ÄMNEN I ARTIKELN

Kriminella nätverk

Brott

Journalistik