Hiroshimaöverlevaren: Kärnvapnen måste bort

Av: TT

Publicerad:
1 av 6 | Foto: Stanley Troutman/AP/TT
En man står bland Hiroshimas spillror den 8 september 1945, drygt en månad efter att bomben ödelade staden. Byggnaden på bilden är i dag ett fredsmonument.

Keiko Ogura var åtta år när världens första atombomb fälldes över hemstaden Hiroshima.

75 år senare ser hon med oro hur många länder rustar upp sina kärnvapenarsenaler.

– Vi trodde att världen hade förstått innebörden av atombomber, säger hon till TT.

Klockan 8:15 den 6 augusti 1945 föll döden från Keiko Oguras himmel.

– Jag såg hur allt lystes upp. Jag blev blind, kunde inte se någonting, säger nu 82-åriga Ogura.

När "Little boy" detonerade 2,4 kilometer från barndomshemmet stod lilla Keiko på gatan utanför familjens hus. Strax efter ljusskenet kom tryckvågen, så kraftig att den i åttaåringens huvud förvandlades till en tornado. Hon slogs medvetslös till marken, vaknade med håret klibbigt av svart regn, men överlevde precis som familjemedlemmarna mirakulöst med skrapsår.

Det värsta kom därefter: de ändlösa, spöklika processionerna med överlevare på väg ut från staden. Brända människorester i söndertrasade kläder, svullna ansikten under förkolnat hår, blodiga gestalter vid dödens rand.

– De bad om vatten och jag gav dem det, men de dog. Vi visste ingenting om strålning eller att man inte ska ge brännskadade vatten. Jag kände en sådan skuld, säger Ogura.

Svåra minnen

Tiden efter bombningen var svår. Människor letade efter nära och kära bland Hiroshimas spillror, tog sig in i den kontaminerade stadskärnan i brist på kunskap om strålningens effekter. Tusentals föräldralösa barn drev runt i jakt på mat och rent vatten. Snart letade sig lukten av kremerade likhögar in i alla vrår.

– Minnena stannar kvar. Jag var en liten flicka och såg människor dö varje dag. Jag blev sinnesrubbad.

Keiko Oguras röst är fast över telefonlinan från Hiroshima, där hon trots de tunga minnesbilderna bott under större delen av sitt liv. Sedan 1980-talet har hon gjort det till sitt livsverk att prata om bomben, om människorna som dog och som blev kvar, och att försöka få världen att inse att kärnvapen måste förbjudas. 1984 grundade hon volontärorganisationen Hiroshima interpreters for peace, som jobbar med att sprida fredsbudskapet genom handböcker och guidade turer i hemstaden.

Skuld och skam

Men att prata om barndomen har inte alltid varit självklart.

– De första tio åren efter 1945 nämnde vi inte bomben. Av rädsla för diskriminering och stigma försökte jag dölja att jag hade varit så nära. Folk sade att vi som varit där inte kunde gifta oss, att vi skulle få sjuka barn.

Runt 40 procent av Hiroshimas befolkning beräknas ha dött så gott som omedelbart av bombningen, ytterligare tusentals till följd av strålskador åren därefter. Keiko Ogura hade tur – det enda symtom hon själv kunnat koppla till bomben är åratal av envisa näsblödningar.

De psykiska ärren är värre. Åren efter atombomben plågades åtskilliga överlevare av känslor av skam och skuld – varför just de hade överlevt, varför de inte lyckats rädda nära och kära, säger Ogura. Många valde att ta sina liv.

Men sedan kom kärnvapenproven i Stilla havet.

– Vi var chockade. Vi trodde att världen hade förstått innebörden av atombomber, att de aldrig mer får konstrueras. När jag insåg att världen fortfarande ägnade sig åt kapprustning förstod jag att jag var tvungen att börja prata.

"Arrogant hållning"

Sedan kalla krigets slut har antalet kärnvapen i världen minskat stadigt. Men samtidigt pågår en modernisering av arsenalerna med förhöjd anfallskapacitet som resultat, enligt fredsforskningsinstitutet Sipris årsbok för 2020. Dessutom är transparensen kring världens kärnvapenarsenaler så gott som obefintlig och flera viktiga regleringsavtal har med åren fallit samman.

– Vi kan absolut vara på väg mot en omedelbar ny kapprustning. Det är ett stort orosmoment, ett element av instabilitet som vi verkligen inte behöver, sade Sipris kärnvapenutvecklingsexpert Shannon Kile nyligen till TT.

Keiko Ogura ser med upprörda ögon på utvecklingen.

– Tusen bomber eller en enda bomb – det är samma sak. Var och en av dem måste bort, säger hon.

– Vi befinner oss i en väldigt farlig tidsera. USA, Ryssland, Kina och flera andra länder använder sig av sina kärnvapeninnehav i avskräckande syfte. Det är en extremt arrogant hållning som gör världen till en kuslig plats.

Covid-19 påminner

Arbetet för fred och kärnvapenförbud har fört Ogura runt världen. För två år sedan var hon i USA och träffade krigsveteraner, flera av dem orubbligt trosvissa om det fortsatta behovet av kärnvapen. Den sortens fasta övertygelse är skrämmande, tycker hon.

– Det viktigaste är att inte glömma bort Hiroshima och Nagasaki. Bomberna är inte historiska händelser – de lever kvar än i dag, i dagens farliga politiska klimat.

På årsdagen den 6 augusti hålls vanligen välbesökta minnesceremonier i Hiroshima. På grund av covid-19 blir årets högtidlighållande en digital variant som går att följa via Hiroshimas fredsmuseums hemsida. Keiko Ogura drar paralleller mellan coronapandemin och "strålningsepidemin" efter atombomberna 1945.

– Pandemin tar mig tillbaka till tiden då vi levde i ständig rädsla för en osynlig fiende. Skillnaden är att i dag är hela världen rädd.

Publicerad: